Tuesday, May 6, 2003

Förtroendet för kommissionen

När Göran Persson inledde sin valrörelse i Björkvik 2002 aviserade han att en särskild kommission, en Förtroendekommission, skulle tillsättas. Han tog ett klokt initiativ i frågan. Några veckor senare utsågs Erik Åsbrink till dess ordförande.

Perssons initiativ hade föregåtts av en växande debatt sedan flera år om moral och etik i näringslivet. Själv hade jag hävdat, bland annat med utgångspunkt från Skandiachefernas bonusavtal, att företagsledare inte får sätta marknadsekonomins grundprincip – att ta egen risk – ur spel genom sina belöningssystem och att vi i företagssamheten inte kommer att få någon förändring i företagsklimatet om inte väljarna kräver detta av politikerna.

Alltså: ägarna, företagen och deras ledare måste söka vinna den majoritet av svenska folket som inte arbetar i näringslivet för sin sak och få dem att acceptera det som krävs för ett dynamiskt entreprenörsklimat i Sverige.

Men det är med växande oro man nu kan fråga sig om kommissionens analys och slutsatser kan komma att bli tillräckligt tydliga för att motivera förändring i värderingar och beteenden. För någon månad sedan lämnade Marcus Storch (en av de få företagsledare och styrelseproffs som aktivt drivit frågorna) kommissionens referensgrupp med motiveringen att den varken är beslutande eller fick vara rådgivande i en så viktiga fråga som den så kallade kodgruppens sammansättning (det är ju denna som ska skriva de regler som ska gälla för svenskt näringsliv framöver). Men de skulle ändå komma att framstå att referensgruppen sanktionerade kommissionens beslut.

För en vecka sedan sparkades Olle Rossander, utredningens huvudsekreterare, efter en inre schism om öppenhet och formen för redovisning av kommissionens arbete. Rossander ville stimulera (och delta i) debatten, Åsbrink och ledamöterna ville tydligen ha slutenhet.

Vad är det som händer i denna kommission? Det svenska näringslivet behöver – en klarspråkstalande, stenvändande, byktvättande Kommission, som ger tydliga budskap om värderingar, principer och spelregler… och sanktioner.

I hägnet av en ”tystnadens kultur” har bland näringslivets olika aktörer debatt och självreglering låtit vänta på sig. Därför har katastroferna i ABB-, Skandia- och American Skandia kunnat utvecklas i fred för insyn. Ingen vågar säga något. Detta beteende är ett utflöde av existerande normer och kultur. Inom systemet finns som bekant ett stort mått av allas beroende av alla i sidled och djupled. De oberoende är få och inte väl sedda.

De flesta i kommissionens referens- och kodgrupper tillhör någon maktgrupp. Var finns de andra nyckelgrupperna i näringslivet såsom familjeföretagare, entreprenörer eller fondförvaltare eller frispråkiga kritiker? Det blir de som skall överses som själva sätter reglerna, och i Börskommitténs fall också utdelar sanktionerna.

Förtroendekommissionen får nu arbeta i ett klimat där vreden bland sparare, anställda och allmänhet nått stormstyrka. Kommissionen kommer inte att bli trovärdig om den inte både blottlägger och ger sig på frågor om belöningssystem, vissa redovisningsprinciper, kompisstyre och olika konsulters roller i sammanhangen. Aktieägare, sparare och anställda måste i klartext få veta hur det faktiskt går till. The Economist kräver i förra veckans dossier om företagsledningarnas förtroendekris en allvarlig skärpning av aktieägarna för att rensa upp i systemet.

Kommissionen har ett delansvar i att återföra värden som oväld, rättrådighet och civilkurage in i styrelserummen, där mången ledamot idag kan stöna ”Fan vad journalisterna gallskriker över det lilla de får veta”.

Bo Ekman