Monday, August 18, 2003

Europa är bästa exemplet

Vi alla - dryga sex miljarder - som lever på denna planet har ett och annat problem framför oss att lösa för att de åtta miljarder som befolkar jorden om trettio år ska kunna ha ljusare förväntningar på framtiden än vad vår tid vågar ha.

I Dalarna bor och verkar 280 000 människor. Vi motsvarar 0,04 procent (!) av jordens befolkning. Men vi har ändå mer av det mesta än de flesta: vatten, mark, lag, arbete, utbildning, trygghet, förutsebarhet. Men vi är i dag mer beroende av de andra än de är beroende av oss. För 150 år sedan var dalfolket i stort sätt självförsörjande. I dag kommer inte många procent av Hemköps sortiment från bygden.

Om 25 år är våra måltider, våra städer, vår hemelektronik och definitivt våra bilar mindre svenska och mer globala i den meningen att de är resultaten av produktionssystem som integrerar insatser från många länder.
Globaliseringen innebär alltså att de ömsesidiga beroendena och sambanden mellan människor, platser och nationer intensifieras och förtätas. Detta gäller för marknader, ekonomi, kapital liksom för miljön, terror och säkerhet. Det går inte längre att sköta sig själv och strunta i andra. De som mäter sig ut ur de globala systemen - Nordkorea, Myanmar, Zimbabwe - faller snabbare än andra i fattigdomsfällan. Ytterst drivs globaliseringen av ekonomiska krafter. Det är vår ständiga strävan att höja produktiviteten i det vi företar oss.

Den ofrånkomliga ekonomiska globaliseringen måste åtföljas av nya former för politisk konfliktlösning, där nationalstatens institutioner - och dess internationella avläggare - inte längre räcker till. Grovt tillyxat kan vi i dag se tre olika strategier för att närma oss "global governance"; att politiskt sköta de globala frågorna:
Den hegemoniska modellen: att sträva efter egen makt över globaliseringens spelregler och villkor som skydd för egen säkerhet, värderingar och livsstilar. USA är den enda stormakten som mäktar göra dessa anspråk på att vara andra överordnad.

På andra ändan av skalan finns länder, vars regimer inte underordnar sig internationella konventioner om till exempel mänskliga rättigheter. De kan kallas anarko/kaotiska och drivs av psykopatiska, kriminella och korrupta regimer. Nordkorea, Västafrikanska stater, Zimbabwe, Columbia, Myanmar och det tidigare Irak är "goda" exempel.

Den tredje modellen är att i det internationella umgänget inte bara se till sitt, utan också till helheten. En samverkansmodell, där ingen nation är suveränt överordnad eller underordnad den andra där man genom förhandlingar steg för steg anpassar politikens innehåll och institutioner till de konflikter och möjligheter utvecklingens dynamik erbjuder.

Den europeiska processen är i dag det bästa exemplet på denna modell. Den utgår från de allra bittraste av erfarenheter och de godaste av insikter att den bästa av världar byggs steg för steg i lärande, demokratisk processer. Helheten är lika viktig som delarna.

Det nya Europa är i dag det allra bästa exemplet på en konstitutionell förnyelse som kan bära fröet till en ny ordning för "global governance" och därmed också till en verklig reformering och anpassning av FN.

Bo Ekman

Friday, August 15, 2003

Vad skall vi ha Sverige till?

Så skall vi så gå till en andra folkomröstning om Sverige skall tillhöra en större gemenskap – Europa – än den egna, den svenska. Formellt handlar omröstningen om en eventuell övergång till europavalutan – euron, men reellt handlar den i mina ögon återigen om vi egentligen vill vara en del av det europeiska projektet eller inte.

Varje gemenskap måste bygga på en idé, för vad den skall vara bra för. Den grundläggande idén för alla samhällsbyggen har varit och är att skydda dess fortbestånd och överlevnad. Därutöver är den naturligaste av samhällsinstinkter att göra detta i så stor utsträckning som det över huvudtaget står i ens makt på egna villkor, egna värderingar och idéer. Att kunna bygga den egna framtiden helt utan inblandning av andra innebär full suveränitet över sitt framtida öde. Det är förvisso inte lätt för en liten nation som Sverige att vidmakthålla förutsättningar för sådan full suveränitet. Historien visar emellertid att starka idéer och visioner om ”Vad vi skall ha Sverige till” har vidgat handlingsutrymme för nationen genom att ingjuta stark motivation och skaparkraft hos dess medborgare. Ju starkare idé desto större handlingsutrymme, i synnerhet om idén dessutom är underbyggd av ett fruktat försvar och en expansiv företagsamhet och ekonomi.

Men vet vi idag vad vi skall ha den gemenskap till, som vi kallar Sverige? Jag är tveksam.

Jag tror att just detta är ett av huvudskälen till att så många är så djupt, ja existentiellt osäkra inför den nu förestående folkomröstningen. Osäkerheten blir mångdubbel med vår betydande okunnighet och osäkerhet om EUs idé och framtid parad med att en gemensam valutas effekter på svensk ekonomi i verkligheten är okalkylerbara. Vi kan lika gärna spela BINGO eller LOTTO om saken. Men det är ju i sig ingen konstighet att vi är okunniga om unionens framtid eftersom först i juni 2003 förelåg ett förslag till en ny ”konstitution” för EU från Framtidskonventet att i höst lägga fram för medlemsregeringarnas godkännande. Vi vet ännu inte hur den europeiska union (eller federation?), som växer fram, i praktiken kommer att verka. Men vi kan se en rad idéer som böljar fram och tillbaka mellan debatt och tillämpning. Så har det alltid varit i historien. Förändringar drivs fram av idéer i sin tid – och av ny ideologi och ny teknologi. Idéerna har tänt människors sinnen och drivit fram förändring och skapat det samhälle människor och folk varit politiskt, ekonomiskt och militärt starka (eller svaga) nog att förverkliga, ända tills nästa bärande idé kommit flygande eller helt enkelt tills kung eller ledarskap inte längre förmått upprätthålla den gamla idéns bärkraft. Här några av de idéer och ledare som ”i sin tid” formulerade vad vi skulle ha Sverige till:

• Gustav Wasas förverkligade för Sverige en idé om självständighet byggd på stark central makt över stat, kyrka, adel, handel och militär.

• Axel Oxenstierna förädlade denna idé och byggde in den i myndigheter och administrativa strukturer som skapade nationell styrka, stadga och ett över århundraden bestående samhällsbygge.

• Idén om Sverige som europeisk stormakt skapades genom Gustav II Adolfs och Carl X Gustavs fälttåg och erövringar. Stormaktsdrömmen blev kortvarig i verkligheten, även om den falskeligen alltför länge dröjde kvar i folkmedvetandet.

• Karl XII hade egentligen ingen annan vision för sitt Sverige än att vinna nästa fältslag. Han var som vår tids företagsledare vars mål har blivit att vinna nästa fusion, förvärv, omorganisation, erövra nästa marknadsandel.
Karl XII lämnade landet utfattigt och i konstitutionell kris. Den svenska nationen var både för liten och för fattig för att verka som militär och politisk stormakt.

• Gustav III gav så småningom Sverige en ny vision om vad landet kunde stå för. Han förlöste en tid av konstnärligt och estetiskt skapande: Sverige som en plats för snille och smak. Men hans envälde och vision blev så utmanande att han blev offer för en de mediokras sammansvärjning.

• Johan August Gripenstedt, den liberale statsmannen och finansministern, lotsade Sverige ur ståndssamhället och in i den politiska demokratins förgårdar genom representationsreformen 1866 och sin banbrytande frihandelspolitik. Han byggde järnvägarna. Grunden för Sveriges intåg – ett segertåg! – in i industrialismen blev lagd.

• I slutet av 1800-talet omsveptes landet av skandinavismen och nationalromantikens etnocentriska idéer – Bara Sverige svenska krusbär har! – liksom av ungdomsmötenas berusande entusiasm. Sverige stimulerades till en vetenskaplig, konstnärlig och entreprenöriell framgångstid.

• Under 1900-talet har ingen idé om vad vi skall ha Sverige till varit starkare än visionen om Folkhemmet. Per Albin Hansson och Tage Erlander blev dess bärare. De konsoliderade också idén om Sverige som ett Folkhem alldeles för sig – neutralt och alliansfritt – men i allians med det internationellt arbetande kapitalet, främst med huset Wallenberg: Så förverkligades idén om den svenska blandekonomiska modellen.

• Olof Palme tog över Folkhemmet när detta nått sin middagshöjd. Hans idé blev att Sverige skulle, utifrån den starka position som den svenska modellen skapat, låta nationen nu agera som en moralisk stormakt i världen i de vanskliga gränslanden mellan Öst och Väst och mellan Nord och Syd. I den idén fick inte medlemskap i Europa eller NATO plats, men väl ett aktivt stöd för FN.

Efter Folkhemmet och Palme har faktiskt politiken inte förmått formulera eller realisera någon ny stor samlande idé för den gemenskap som vi kallar Sverige. Vem som än höll i revolvern när Palme sköts är jag övertygad om att mordet var en del av de stora samhällsomvälvningar som i mitten av 1980-talet redan var på väg i både västvärlden och så småningom i Sovjetunionen och Östblocket. Thatcher och Reagan hade lagt grunden för en våg av avregleringar, frihandelsexpansion och privatiseringar. Nyliberalismen var på väg! Goodbye Mr. Keynes!

Statens roll i medborgarnas liv skulle trängas tillbaka. Sovjet och Östblocket föll samman 1989 – 1991. Gränslanden mellan Öst och Väst fanns inte mer. Palmes idé om Sveriges roll i världen var alltså i praktiken redan överspelad. I Sverige leddes denna ideologiska offensiv av SAF. Den ledde så småningom till Bildt-regeringens tillkomst.

Förutsättningarna för Palmes Sverige hade alltså börjat klinga av redan innan han mördades. Hatet mot honom för att han uppfattades stå ivägen för marknadens och kapitalets frihet speglades i de scener av tillfredsställelse man kunde bevittna bland ledande kretsar i storföretagen i samband med mordet.

Men under 1980-talet var Sveriges idé att fortsatt stå fri och ensam stark. Det hade ju gått bra förr. Därför var i praktiken ett öppet ifrågasättande av neutralitetspolitiken och en öppen debatt om en anslutning till NATO och medlemskap i den Europeiska Gemenskapen politiskt tabubelagd; därav den ännu idag kvardröjande politiska omognaden i dessa centrala frågor för Sverige. Inget parti har lyckats föra sina sympatisörer till någon enhetlig ståndpunkt och idé om Sveriges roll och uppgift i det vidare europeiska sammanhanget. Svenska val har alltid handlat om Sverige som Sverige, inte om Sverige och Norden, Europa eller världen.

Idén att vi ändå skulle söka oss medlemskap i EG smögs på nationen. Den framfördes i en fotnot i en kompletteringsproposition 1990. Sanningen är den att svenska regeringar behövde EGs (sedermera EUs) konvergensregler och stabilitetspakt som stöd för saneringen av en nedkörd och överbelånad svensk ekonomi. Vi klarade inte detta av eget politiskt mod och kraft. Ensam hade blivit svag.

Det svenska politiska systemet, vare sig med socialdemokrater eller borgare vid rodret, visade sig oförmöget att av egen kraft anpassa Sveriges ekonomi till de under 1970- och 80-talen framväxande internationella marknadsförhållandena som vi numera kallar globaliseringen.

Svenska folket röstade så småningom, med knapp majoritet, ja till ett medlemskap i EU i november 1994. Men vi gick baklänges in, utan entusiasm. Någon egen idé för Sveriges roll i den vidare europeiska och de globala gemenskaperna hade inte formulerats, ännu mindre slagit rot.

Måttstockarna för svensk utveckling har snarare blivit relaterade till budgetsanering, tillväxt, marknadsandelar, inflation, valuta och börsutveckling. Men säg den nation som inte också har sådana kriterier för sin utveckling. Men ekonomi är i sig ingen idé. Det ekonomin producerar är ett medel för att förverkliga värderingar och idéer. Marknaden som sådan är inte en idé för en gemenskap. Den är ett medel för att möjligheten för att i sin tur skapa ekonomiska och materiella värden för att utveckla rationaliseringsmöjligheten och strukturåtgärder. Stockolmsbörsens index (SAX) kan aldrig bli ett uttryck för vad nationen står för. Det är viktigt att skilja mellan utveckling och tillväxt.

Den globaliserade världen tillåter inte längre en nation som Sverige att leva politiskt, ekonomiskt eller kulturellt isolerat. En nationell gemenskap måste idag i så mycket högre grad definieras genom sina relationer till andra nationer, kulturer, ekonomier och värderingar. Om vi inte själva förmår göra detta så gör någon annan det, fast på sina villkor.

Det är nog idag i praktiken så att det snarare är EU som formulerar idén om Sverige, än Sverige som formulerar idéer för EU. Svaret på frågan ”Vad ska vi ha Sverige till” kan i minst lika hög grad besvaras av länderna i den Europeiska Unionen och av alla invandrare som vill flytta hit, som av oss själva. Detta är en i grunden ny situation för ett land, som varit så framgångsrikt i att kunna överleva genom det egna idéformuleringsinitiativet, trots sin många gånger besvärande självtillräcklighet.

Den förestående EMU-omröstningen blir i själva verket en andra folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU, även om den ”bara” handlar om en än så viktig teknikalitet som den gemensamma valutan. Det är naturligt att debatten därför har kommit att domineras av ekonomernas ekonomiska argument, vars tekniska komplexitetsgrad och teoretiska abstraktionsnivåer gör frågorna synnerligen svårtillgängliga för oss alla, kanske också för dem själva.

Jag tror att människors frågeställningar i praktiken och innerst inne handlar om Sverige ska hållas för sig eller om vi ska våga ta steget in som en allt mer integrerad del i ett EU vars konstitutionella former och framtid ligger i just… framtidens händer. Vågar vi? Vad står vi för? Vilken är EU’s idévärld? Vad är det egentligen vi står för, skall tillföra? Det är nog detta som debatten skall handla om. Inte om teknikaliteterna.

EU är inte ett tillstånd utan en process som utgår från idén att länderna i vår del av världen ändå har gemensamma värderingar och intressen att både försvara men också att erbjuda resten av världen. Ett starkt och utvidgat EU är också en förutsättning för att politiska och ekonomiska motkrafter ska kunna byggas både mot USA och framväxande stormakter i Asien, som ju har långt bättre tillväxtförutsättningar än det åldrande Europa. Europa behöver utvecklas till en politiskt, militärt och ekonomiskt stark region i det spel om makt och markand som globaliseringen skapar. Europa behöver så småningom ett starkt försvar, en tydlig utrikespolitik som bygger på en värdebas av mänskliga rättigheter och rättvis fördelning. Europa är sprunget ur både en frihetlig, humanistisk tradition som idag håller (i alla fall just nu) våra fascistiska och kommunistiska förtryckartraditioner i schack. Europa har också en hälsosam tradition av att sära mellan stat, politik och religion liksom av hyggligt fördelad välfärd för alla. Europa har också en tradition av att bygga politik och samhälle utifrån kunskap och insikt. Här finns en utbildnings- och bildningstradition som är humanismens och modernitetens grundplatta att vidareutveckla. Allt detta är sannerligen ingen dålig idégrund att stå på i det framtida samhällsbygget. Därtill kommer de ekonomiska argumenten: framförallt den enklare handeln och delaktighet i den paneuropeiska investeringsscenen.

Allt detta är också en viktig idégrund för det europeiska bidraget till byggandet av de institutioner som i framtiden kommer att krävas för att hantera och reglera globala konflikter, säkerhetsfrågor och global ekonomi. Även FN, Världsbanken, IMF måste förnyas, kanske ersättas.

Det är helt orealistiskt att Sverige av egen kraft med inflytande och framgång skulle kunna hävda och driva denna idégrund. Europagemenskapen kan inspirera oss till större idéer för vår egen svenska nationella gemenskap än de som kan springa fram ur vårt lokalsamhälles begränsade intresseperspektiv. Europa är vår transformatorstation till det globala, det är genom Europa vi kan söka gensvar för våra bidrag till idéutvecklingen om och det gemensamma ansvaret för demokrati, mänsklig utveckling och därigenom ekonomisk tillväxt för alla.

De senaste tjugo åren har idémässigt varit en arm period i svensk historia. Istället för idéer om hur samhället skall formas och vilka idéer vi människor ska förverkliga har ekonomi och marknad som sådana blivit huvudsak. Bonus har blivit viktigare än samhällsbygge. Lyft därför upp EMU-debatten ur dess ekonomistiska exegetik till att handla om den fundamentala frågan om ”Vad skall vi ha Sverige till?”

Bo Ekman

Tuesday, August 12, 2003

En europeisk svensk

Det finns i dess dagar många goda förespråkare för ett ja till att Sverige ansluts till EMU och därmed övergår till euron: att vi blir med i den europeiska unionen och gemenskapen på riktigt. Men eftersom omröstningen handlar om en – än så viktig – ekonomisk teknikalitet tenderar debatten att utformas till en slags förtida revision av utfall som i efterhand ändå kommer att bli omöjliga att uttolka och härleda. Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.

Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 – ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den moskva- och pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten. Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC. Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.

Så här sa Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; ”Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats – alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig.”

Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull. Eyvind Johnson var syndikalist och skulle idag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.

Bo Ekman

Friday, August 8, 2003

Att straffa sina motståndare

Den 22 juli dödades Saddam Husseins två söner Uday och Qusay efter en eldstrid som sades ha pågått i över tre timmar. De var sedan krigsslutet den 9 april efterlysta för tungt kriminella handlingar som tortyr, terror och mord. De dödades med minst tjugo kulor vardera. När deras lik visades upp för offentligheten visade sig kropparna misshandlade och mycket illa åtgångna. Ingen av oss skulle hysa den minsta tvivel om identitet och att bröderna ”fått vad de förtjänade”. De dödades i hämnd med ursinnigt våld. Tipsaren erhöll 250 miljoner kronor. Istället borde segermakterna gjort allt i sin makt att ställa dem, liksom Guantamofångarna, inför öppen rättvisa.

När Tyskland kapitulerade efter andra världskriget beslöt de fyra segermakterna – USA, England, Frankrike och Sovjetunionen – att för första gången i historien ställa de ansvariga (naziledarna) inför rätta för de medel vilka med vilka de fört kriget och för de brott mot mänskligheten som begåtts i skuggan av detta krig. Så tillkom rättegångarna i Nürnberg. Robert Jacksons – domare i USA:s högsta domstol – inledningsanförande hör till rättshistoriens höjdpunkter. Han var chefsåklagare vid rättegången och förklarade att:

”Privilegiet att få inleda historiens första rättegång för brott mot världsfreden lägger ett tungt ansvar på mina axlar. De illdåd som vi söker fördöma har varit så avsiktliga, så ondskefulla och så förödande att civilisationen inte kan tolerera att de ignoreras, för den kan inte överleva om de upprepas. Det faktum att fyra stora nationer, segeryra och samtidigt djupt förorättade, har hejdat hämndens hand och av fri vilja beslutat sig för att överlämna sina infångade fiender i lagens händer är kanske den viktigaste tribut som makten har gett åt förnuftet…
Vi får aldrig glömma att de meriter på vilka vi dömer dessa anklagade är de meriter på vilka historien kommer att döma oss i morgon. Att räcka dessa anklagade en förgiftad kalk vore detsamma som att föra den till våra egna läppar. Vi måste gripa oss an vår uppgift med sådan opartiskhet och intellektuell integritet att eftervärlden inte kan undgå att se att rättegången var ett uttryck för människans strävan efter rättvisa…
De anklagade är hårt ansatta, men de behandlas inte illa… Om dessa män är de första anförarna i en besegrad nation som åtalas i lagens namns så är de också de första som får en chans att be för sina liv i lagens namn…
Vi måste också klargöra att vi inte har för avsikt att anklaga hela det tyska folket… Om det tyska folket hade varit berett att acceptera nazisternas program skulle det inte ha behövts några stormtrupper… eller några koncentrationsläger eller någon Gestapo… Både tyskar och icke-tyskar har en räkning att göra upp med dessa anklagade…
[Om lagen ska tjäna något syfte] måste den fördöma alla länder som gör sig skyldiga till aggression, inklusive dem som sitter i domarsätet här… Det är Civilisationen som är den verkliga käranden i detta mål. Den är fortfarande ett ofullkomligt och kämpande ting i alla våra länder. Den hävdar inte att USA eller något annat land är utan skuld… Men den riktar sitt anklagande finger mot den fruktansvärda kedja av aggression och brott som jag har redogjort för, den pekar på köttets leda, förbrukade resurser och ödeläggelsen av allt det som var vackert och nyttigt i världen…
Civilisationen frågar om lagen är så slö och trög att den är helt oförmögen att behandla brott av denna storleksordning, begångna av förbrytare av denna magnitud. Den förväntar sig inte att ni som sitter i denna domstol ska göra kriget omöjligt. Men den förväntar sig att er rättsliga prövning ska ställa folkrätten, dess regler, dess förbud och framför allt dess sanktioner på fredens sida, så att män och kvinnor med god vilja, i alla länder, ”får lov att leva, utan att behöva be någon annan om lov, under lagen”.”

De fyra segermakterna valde att ge dessa megakriminella förbrytare en så rättvis rättegång som möjligt. De fick skarpa försvarsadvokater. Kraven på bevisföring motsvarade rättstatens krav. Segermakterna (även Sovjetunionen!) visade det tyska folket – och världen – den konkreta innebörden av begreppen lag, rättvisa och demokrati. Nürnbergrättegångarna blev ett viktigt steg på vägen mot Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (december 1948) och de nutida ansträngningarna att skapa den internationella domstolen i Haag mot krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.

USA och England har i Irak brutit upp från den grundsten som de själva lade i Nürnberg. De har givit Irakierna en helt annan förebild än tyskarna på hur lag skall upprätthållas och innebörden av demokrati. Kampen mot terrorismen och antidemokratiska krafter borde naturligtvis inte föras på ett sådant sätt att förtroendet för USA:s och Englands respekt för demokratins grundprinciper, transparens, rättsprinciper och sanningsenlig information komprometteras. Dessvärre har så skett. Förtroendet för de amerikanska och brittiska regeringarna har väl grundade anledningar att vara skakat.

50 amerikanska soldater har sedan krigsslutet dött i Irak genom överfall och olyckor. Detta har skapat rädsla och fruktan bland soldaterna och växande kritik bland hemmaopinionerna men är ändå ingen ursäkt för att sätta lagliga och konstitutionella processer ur spel genom vad som framstår som besinningslös hämnd och dödande. I USA dödas varje år mellan 11 och 12 000 människor med skjutvapen. Det gör ca 30 mord om dagen. I USA har alltså ca 3 600 människor mördats sedan den 9 april, den dag då president Bush förklarade kriget vunnet och freden säkrad för Irak. Världen skall vara tacksam för att inte 3 600 amerikaner har dött på slagfälten i Irak, utan ”bara” på slagfälten hemmavid.

Nürnbergrättegångarna förde tillbaka begreppet civilisation till det tyska samhället. Det har inte USA och England gjort i Irak – ännu.

Det bästa råd man idag kan ge Saddam Hussein är att frivilligt överlämna sig till den internationella domstolen mot krigsförbrytelser i Haag, vars legitimitet – som bekant – USA inte har erkänt. Detta skulle ge hela världssamfundet en objektiv och dokumenterad bild av begångna förbrytelser. Det skulle också ge en kraftfull illustration till begreppet att leva under lagen.

Bo Ekman