Vad står Handels för, om något?

I det senaste numret av Management Magazine, en särklassigt väldesignad tidskrift, finns ett par artiklar av ledande personer inom Handelshögskolan i Stockholm. Medvetet eller aningslöst – det kvittar – så visar de upp en enastående latitud i åsikts och värderingskulturen på den, om inte ledande så i vart fall dominerade utbildningsinstitutionen för framtidens direktörer.

Etikprofessorn Hans de Geer ser oss gravallvarligt, ja strängt, rakt in i ögonen (jag får omedelbart ångest över alla halvsanningar och smålögner jag farit med sedan 2-års åldern). Han skriver om företagskultur och etik. Han menar att utbildningens kanske viktigaste uppgift faktiskt är att ”dana karaktären”.

Den andra artikeln utgörs av första kapitlet i en bok av doktorerna Ridderstråle & Nordström (RiNo). Kapitlet heter ”Solon utan slut”. Budskapet är rakt och tydligt: Du är fri att vara exakt vem du vill! Lev ut din individualism! RiNo förmedlar också sitt budskap med porträttbildens hjälp. Men i sina konstranden framför kameran framstår de som sitt egna budskaps motsats. Bilderna är tagna av Madonna-fotografen Jonas Åkerlund. RiNo framstår som ett intellektuellt kollektiv av fysiskt samklonade unggubbar. Individerna är omöjliga att särskilja. Deras budskap om den självutlevande individualismen är i själva verket tidigt 80-tal då ”Me, Now” blev slagordet i den begynnande neoliberalismens tid. Budskapet förstärktes under det sena 90-talet vars Målle Lindbergare jag förstår att RiNo varit. RiNo skriver att ”det individuella valet är marknadskrafternas heliga graal. Tänk efter. Efterfrågan är bara en återspegling av miljoner och åter miljoner enskilda beslut. Och tron på marknadskrafterna är den mäktigaste trosuppfattningen i vår tid.”. Halleluja!

Men, ack, tiden är förfluten. Karaktär, ansvarstagande, förtroende, lyssnande, gemenskap, helhetssyn, omtanke och INTEGRITET bortom estradernas yta – kort sagt att ”dana karaktären” – är back-in-business igen.

Budskapen från Handels går i spagat. Men tänk om Handelshögskolans ordförande Erik Åsbrink, Handelshögskoleföreningens (som står för pengarna) ordförande Claes Dahlbäck och ordföranden i Handelshögskolans Advisory Board Arne Mårtenson – vilka representerar i sina olika roller makten inte bara i Handelshögskolan utan också i Förtroendekommissionen, i Arbetarrörelse och regeringskansli, i Näringslivet, ja i hela den Svenska Samhällssmeten – kunde foga ihop Hans de Geers kärvhet med RiNos lekfullhet i den nye rektor som ska lösa Handels djupa ekonomiska kris. Som Erik Åsbrink så riktigt påpekar: Handels ”behöver en ny strategi” (SvD 3/12). Denna borde utgå ifrån de värderingar som kunde återerövra näringslivets förlorade heder.

Vad står Handels för, om något?

Bo Ekman

Om samhällsklimatet och Stadsmissionen

Ett nytt samhällsklimat gör sig gällande. Förtroendet för ledarskap, företag och institutioner prövas allt skarpare, allt hårdare. Sen 1980-talet har trendmässigt förtroende för samhällsfunktioner som vård, polis, skola sjunkit. Denna trend har fått sig en kraftig skjuts i ryggen genom de också i ett ”normalt” samhällsklimat skandalösa förhållandena i Skandia och Systembolaget. Men redan med det sena 90-talets uppflammande kritik mot Securitas och Skandias optionsprogram liksom Barnevik/Lindahl-affären år 2002 blev tydliga signaler om att det inte stod rätt till bland dem som ytterst skulle vara garanter för omdöme i näringslivet. Men det var också tydliga signaler om att kunder, småsparare, anställda inte skulle tåla mycket mer. Den spruckna börsbubblan och den allt mer trängda välfärden har hjälpt till. Aktieutvecklingen mötte inte fondrådgivarnas löften. Välfärden lever inte upp till politikernas löften.

Det är i detta perspektiv som mediernas strålkastarljus på moral och etik måste förstås. De skriver ju inte för stenen utan för det som fångar människors uppmärksamhet och engagemang. Människor har inte alls samma fördragsamhet mot sånt som var praxis och gängse för 10, 20 eller 30 år sedan. Därför är så många avtal idag osynkroniserade med uppfattningar om vad som är rätt och rättvist.

Under den senaste veckan har Stadsmissionen fått erfara just detta. Stadsmissionen är en verksamhet som inte tål några som helst förtroendetörnar. Den bygger på gåvor och frivilliginsatser, men den bygger också på engagerad professionalism. Jag har under hösten erbjudits ett unikt tillfälle att tillsammans med en liten grupp människor från företag, politik, och opinionsbildning få följa Stadsmissionens verksamhet ute på fältet genom dess medarbetare. Det har varit en lika rik som nödvändig upplevelse.

Antonia Ax:son-Johnson, som är styrelseordförande, gör nu det enda rätta: rensar ut praxis och avtal kring lägenheter, löner och pensioner som inte är gångbara i Stadsmissionens speciella miljö och verksamhet. Hon säger ”jag känner ett stort förtroende för anställda och volontärer”. Det är gott nog, men det är ännu viktigare att dessa känner obrutet förtroende för styrelse och VD. Den relationen är verksamhetens förutsättning.

Lärdomen från Stadsmissionen för alla oss andra är att se över avtal och praxis för att proaktivt rensa ut sånt som en ny tids rättsuppfattning inte längre accepterar.

Stadsmissionens arbete tar vid där samhället har gett upp. Därför: håll för guds skull inte inne med era gåvor! De hemlösa behöver nattpatrullerna och härbärgen.

Bo Ekman