Posts
Det finns i dessa dagar många goda förespråkare för ett ja till att Sverige ansluts till EMU och därmed övergår till euron - att vi blir med i den europeiska unionen och gemenskapen på riktigt. Men eftersom omröstningen handlar om en - än så viktig - ekonomisk teknikalitet tenderar debatten att utformas till en slags förtida revision av utfall som i efterhand ändå kommer att bli omöjliga att uttolka och härleda.
Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.
Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 - ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den Moskva- och Pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten.
Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC.
Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.
Så här sade Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; "Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats - alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig."
Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull.
Eyvind Johnson var syndikalist och skulle i dag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.
Bo Ekman
Thursday, September 11, 2003
Wednesday, September 10, 2003
Att sköta det globala
Vi alla – dryga sex miljarder – som lever på denna planet har verkligen ett och annat problem framför oss att lösa för att de 8 miljarder som befolkar jorden om 25 år skall kunna ha ljusare förväntningar på framtiden än vad vår tid vågar ha; för att inte tala om jordens minst 10 miljarder om 50 år. I Sverige bor och verkar 9 miljoner människor. Vi motsvarar 0,14 % av jordens befolkning. Vi har 0,09 % av barnen. Men vi har ändå mer av det mesta än de flesta: tillgång till vatten, mark, lag, arbete, utbildning, saker, trygghet, hygglig förutsebarhet.
Men vi är idag mer beroende av de andra än de är beroende av oss. För 150 år sedan var Sverige i stort sätt självförsörjande. Inte så idag. Idag kommer inte många procent av Hemköps sortiment från bygden. 70 procent av Claes Ohlssons sortiment är producerat utanför Sverige, varav mer än 50 % i Kina. Om 25 år är våra måltider, våra bostäder, hemelektronik och definitivt våra bilar ännu mindre svenska – men inte utländska – utan mer globala i den meningen att de är resultaten av produktionssystem som integrerar insatser i många, många led i många, många processer som äger rum på många, många platser i många, många länder.
Globaliseringen innebär att de ömsesidiga beroendena och sambanden mellan människor, platser, processer och nationer intensifieras och förtätas. Detta gäller för marknader, ekonomi, kapital liksom för miljön, terror och säkerhet. Det går inte längre att sköta sig själv och strunta i andra. Den som mäler sig ut ur de globala systemen – Nordkorea, Myanmar, Zimbabwe – faller snabbare än andra ner i fattigdomsfällan.
Ytterst drivs globaliseringen av ekonomiska krafter. Drivkraften är jakten på högre produktivitet – i allt det vi företar oss – med hjälp av ny teknik och nya marknader. I globaliseringens förarsäten sitter inte politiker. Där sitter en myriad av företagare och investerare, utan att sinsemellan ha någon samlad vision eller konspiration eller att ha någon som helst idé om hur effekterna av globaliseringen skall politiskt hanteras. De söker helt enkelt – var och en för sig – tillväxt och högre avkastning. De stävar ständigt efter att producera mer med mindre insats. Den nya IT- och telekomtekniken medger att produktions- och distributionssystem utvecklas och kopplas samman över hela världen. De globaliseras. Aktiviteter kan allt lättare och smidigare förläggas där förutsättningarna för tillfället är som allra bäst – i Kina, USA, Indien eller i Sverige.
Global har blivit ett begrepp för att beskriva vår tid. Det har ersatt begreppet internationell. Internationell betyder egentligen mellanstatlig. Global betyder överallt, överstatlig, gränslös. För många betyder globalt något som sker och beslutas bortom all kontroll. Global nivå, globala problem sätts i debatten i motsatsställning till lokal nivå och lokala problem. Den globala nivån kan emellertid inte existera utan den lokala. Den globala nivån är en abstraktion. Den existerar bara som en del i den analys där vi summerar olika fenomen som händer på – oftast – många (lokala) olika ställen på jorden. Allting har ursprungligen hänt lokalt, någonstans. Ingenting kan ju hända i en abstraktion. Det lokala är det konkreta. En bil säljs inte globalt, den säljs i Kuala Lumpur. En soldat dödas inte globalt, han dödas i Irak.
Ibland kan en enstaka händelse någonstans (lokalt) genom mediernas och informationssystemens snabbhet och täckningsgrad nå ett praktiskt taget omedelbart genomslag överallt (globalt) och därmed på den psykologi som bestämmer lokal politik och lokala kapitalmarknaders beteenden på många ställen samtidigt. ”11 september” var en sådan lokal händelse men med av iscensättarna noga kalkylerade globala effekter; en slags förutsägbar fjärilseffekt. Hundratals miljoner bilar, båtar, mopeder, motorcyklar, bostäder spyr ut koldioxid lokalt, där fordonen framförs. Den sammanlagda – globala – effekten blir smygande, osynlig. Det är därför psykologiskt svårt att uppleva ett individuellt ansvar – om insikten inte finns – för sambanden mellan det lokala och det globala, mellan delar och den helhet som ändå det ekologiska systemet (biosfären) är. Människan i sig är en del av det ekologiska systemet. Så är också allt det människan skapar, till exempel ekonomi och samhällsstrukturer.
I en tidigare, nu för alltid svunnen värld, räckte för en tid mellanstatliga institutioner och former för att styckevis och delt möta och lösa internationella problem. Systemberoenden fanns där, men hade ännu inte dagens – för att inte tala om morgondagens – komplexitet, intensitet och risker. Vi har under kort tid i år upplevt krigets destabilisering av Mellanöstern sedan USA och England öppnat upp Pandoras box i Irak. Vi upplever försvagningen av FN och EU, elförsörjningens sammanbrott för 50 miljoner amerikaner och kanadensare, de framgångsrika attackerna mot internet, dödsvågen bland äldre i Frankrike i den extrema hettans spår, det grymt kaotiska väst- och Mellanafrikanska stamkrigen, ett Afghanistan som ånyo driver mot inbördeskrig, en världsekonomi på lågväxel. Alla är problem som uppstått ur systemförändringar, rubbningar av sköra balanser. De berör många nationer och får följdverkningar.
Här hemma i Sverige delas befolkningen i en del som fortfarande tror på fortsatt slutenhet och kulturell isolationism. Den avser att rösta nej i folkomröstningen den 14 september. En andra del, som avser att rösta ja, bejakar de nya beroendena med Europa och globalt – och därmed också nya ansvar. För en tredje del av befolkningen innebär folkomröstningen en ny frågeställning som lämnar dem osäkra. Folkomröstningen har blivit en fråga om vår identitet och tillhörighet. Den visar på hur lång och svår processen kommer att bli – också för en utvecklad och välutbildad nation som Sverige – att övergå till konstitutionella former där beslut skall tas på överstatlig nivå, även om de demokratiska sambanden vore tydliga.
Globala beroenden kräver regler och former för skötsel av globala frågeställningar och av de ekonomiska, sociala och politiska konflikter, som uppstår genom nya intressemotsättningar. Dessa uppstår ur kollisioner mellan värderingssystem, religioner och livsstilar. De uppstår ur sociala och ekonomiska orättvisor. De uppstår ur maktfullkomlighet och maktlöshet. De uppstår ur konflikter över mark och olika slag av gränser. De uppstår ur bristen på samtal och kommunikation. Den ofrånkomliga ekonomiska globaliseringen måste åtföljas av nya former för politisk konfliktlösning i dessa nya sammanhang, där nationalstatens institutioner – och dess internationella avläggare – inte längre räcker till. Grovt tillyxat kan vi i dagens värld se tre olika strategier i arbete för att närma sig det som kommit att på nysvenska kallas ”global governance”: att politiskt sköta de globala frågorna:
1. Den hegemoniska strategin: att sträva efter egen makt över globaliseringens spelregler och villkor som skydd för egen säkerhet, värderingar och livsstilar. USA är den enda stormakten som mäktar göra dessa anspråk på att vara andra överordnad d v s att utöva politisk, ekonomisk och militär kontroll över andra aktörer i globaliseringsspelet. Men Kina och Indien är länder med regionala stormaktsambitioner, liksom i viss mån Ryssland. Den Europeiska Unionen representerar en ny konstitutionell process, där många mindre stater söker sitt inflytande i en värld där nationalstatens suveränitet till dels sjunker undan.
2. I andra änden av skalan finns länder, vars regimer inte underordnar sig gängse folkrättsliga regler eller internationella konventioner om till exempel mänskliga rättigheter. De vill ha sin frihet att bete sig precis hur som helst. De kan kallas anarko/kaotiska (”rouge states”) och drivs av psykopatiska, kriminella och korrupta regimer och av svaga statsbildningar som domineras av diktatorer, stammotsättningar och av krigsherrar. Nordkorea, Västafrikanska stater/Somalia, Zimbabwe, Columbia, Myanmar och det tidigare Irak är ”goda” exempel. Den vitt förgrenade och växande internationella brottsligheten och handeln med vapen, narkotika, kvinnor, barn och flyktingar hör också hit.
3. Den tredje strategin är att i det internationella umgänget inte bara se till sitt, utan också till helheten. En samverkansstrategi, där ingen nation är suveränt överordnad eller underordnad den andre utan ingår i ett samordningsmönster där man genom förhandlingar och samtal steg för steg anpassar politikens innehåll och institutioner till de konflikter och möjligheter globaliseringens dynamik och ökande beroenden erbjuder. Dessa kan inte förutses. De skapas i realtid. De måste därför lösas steg för steg. Den europeiska processen är idag det bästa exemplet på denna strategi. Den är inte bara mellanstatlig. Den är också överstatlig. Den utgår inte från en vision om Europas ”storhet”. Den utgår inte från en imperialistisk utopi eller ur en roffarmentalitet, utan från de allra bittraste av erfarenheter och de godaste av insikter att den bästa av världar byggs steg för steg i lärande, demokratisk processer. Samverkansmodellen utgår från att helheten är viktigare än delarna. Den utgår från en systemsyn.
Det nya Europa är idag det allra bästa exemplet på en konstitutionell förnyelse som kan bära fröet till en ny ordning för ”global governance” och därmed också till en verklig reformering av FN för den formativa tid vi nu lever i.
FN är idag en mellanstatlig medlemsorganisation. Dess makt och mandat bestäms av dess medlemsstater – och utifrån dessas nationella politiska prioriteringar och intressen. Denna nationella intressepolitik styr FN’s budget och bemanning. USA’s och de övriga stormakterna har ett avgörande inflytande över Säkerhetsrådets manövreringsutrymme. FN existerar på medlemmarnas villkor och vilja. FN är ett barn av den internationella, den mellanstatliga epoken. FN är inte format för att sköta globala överstatliga frågor, konflikter och frågor. Likt ”European governance” idag innehåller betydande mått av överstatlighet, måste också ”global governance” göra så. Men vägen är lång till ett FN som med demokratisk legitimitet anförtros överstatlighet i frågor om säkerhet, mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor och ”nation-building”. Detta skulle innefatta rätten att intervenera i enskilda länder.
Suveränitetsprincipen sitter fortfarande djupt ända sedan den knäsattes under 1600-talet efter Västfaliska freden. Staters rättigheter har i dag långt starkare ställning än individens rättigheter som bland andra Michael Ignatieff har påpekat. Stater står överlägset för de värsta och mest omfattande övergreppen på de mänskliga rättigheterna, inte företag. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) är egentligen FN’s viktigaste värderingsgrund. Men FN har inga egentliga sanktionsmöjligheter.
”Global governance” måste i en framtid bygga på den helhetssyn som systemförståelse bibringar. Den måste också snarare bygga på ett försvar av individens rättigheter och det ekologiska systemets förutsättningar och dynamik (i vilket givetvis människan och vad hon skapar är en dominant del) än av staters rättigheter och suveränitet.
Detta är globaliseringens konsekvens. Det är politikerna som nu måste handla i den långa siktens och i helhetens intresse, även om det inte är de som förfogar över globaliseringens drivkrafter och nya infrastrukturen. De måste ändå ta ansvar för dess konsekvenser. Ju intensivare globaliseringsprocessen pressar samman de ömsesidiga politiska, sociala och ekonomiska beroendena och konflikterna mellan tillväxt och ekologi, mellan rika och fattiga, mellan islamister, judar och amerikanska bibeltrogna, mellan åldrande välfärdssamhällen och arbetslösa u-länder desto större blir pressen att skapa former för att lösa problemen gemensamt och med människan och helheten för ögonen.
Inget enskilt land i historien har överlevt med de klyftor mellan rika och fattiga som världen lever med idag. Tänk Er ett Sverige, ett USA, ett Japan med 50 % av befolkning med en köpkraft av 1-2 $ om dagen och att 25 % av dessa vore analfabeter! Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för en demokrati att fungera på sådana villkor. Men så ser världen ut idag. Världen är inte en demokrati, även om vissa länder är det.
De som förnekar att fundamentalsim, religiös fanatism terrorism inte har sina rötter i fattigdom, hopplöshet och okunnighet förstå inte världen. Uppror och revolution – ofta ledda av intellektuella och eliter ur medelklass – kommer inte ur den nöjda medelklassen. Kapitalet och investerarna kommer aldrig att kunna sova gott om nätterna förrän de grundläggande orsakerna till fattigdom och social oro är på väg att angripas och att ytterligare några miljarder kan nära en förhoppning om en bättre framtid. Att finna de nya formerna för att lösa den globaliserade världens konflikter blir ingen lätt eller snabb väg att vandra. Europaprocessen – framfödd ur ett förödande krig – har hittills tagit 50 år! Den är ännu långt, långt från någon vägs ände.
Men det är ändå bråttom, mycket bråttom. Terrorismen, men också USA’s hegemoniska övermod har skadat stabiliteten i mellanöstern, i världen och i FN, men också EU. Att en enskild nation med vapenmakt skulle diktera en världsordning kommer inte att fungera. Andra initiativ och processer måste till. Globaliseringen har sprungit förbi dagens konstitutionella förutsättningar att sköta dess problem. Och alla de möjligheter, den skapar.
Vi befinner oss i en slags interimistisk världsordning mellan den som skapades efter andra världskrigets omorganisation av världens maktförhållanden och den omorganisation och omfördelning av makt, rikedomar och beroenden som globaliseringen skapar.
Bo Ekman
Men vi är idag mer beroende av de andra än de är beroende av oss. För 150 år sedan var Sverige i stort sätt självförsörjande. Inte så idag. Idag kommer inte många procent av Hemköps sortiment från bygden. 70 procent av Claes Ohlssons sortiment är producerat utanför Sverige, varav mer än 50 % i Kina. Om 25 år är våra måltider, våra bostäder, hemelektronik och definitivt våra bilar ännu mindre svenska – men inte utländska – utan mer globala i den meningen att de är resultaten av produktionssystem som integrerar insatser i många, många led i många, många processer som äger rum på många, många platser i många, många länder.
Globaliseringen innebär att de ömsesidiga beroendena och sambanden mellan människor, platser, processer och nationer intensifieras och förtätas. Detta gäller för marknader, ekonomi, kapital liksom för miljön, terror och säkerhet. Det går inte längre att sköta sig själv och strunta i andra. Den som mäler sig ut ur de globala systemen – Nordkorea, Myanmar, Zimbabwe – faller snabbare än andra ner i fattigdomsfällan.
Ytterst drivs globaliseringen av ekonomiska krafter. Drivkraften är jakten på högre produktivitet – i allt det vi företar oss – med hjälp av ny teknik och nya marknader. I globaliseringens förarsäten sitter inte politiker. Där sitter en myriad av företagare och investerare, utan att sinsemellan ha någon samlad vision eller konspiration eller att ha någon som helst idé om hur effekterna av globaliseringen skall politiskt hanteras. De söker helt enkelt – var och en för sig – tillväxt och högre avkastning. De stävar ständigt efter att producera mer med mindre insats. Den nya IT- och telekomtekniken medger att produktions- och distributionssystem utvecklas och kopplas samman över hela världen. De globaliseras. Aktiviteter kan allt lättare och smidigare förläggas där förutsättningarna för tillfället är som allra bäst – i Kina, USA, Indien eller i Sverige.
Global har blivit ett begrepp för att beskriva vår tid. Det har ersatt begreppet internationell. Internationell betyder egentligen mellanstatlig. Global betyder överallt, överstatlig, gränslös. För många betyder globalt något som sker och beslutas bortom all kontroll. Global nivå, globala problem sätts i debatten i motsatsställning till lokal nivå och lokala problem. Den globala nivån kan emellertid inte existera utan den lokala. Den globala nivån är en abstraktion. Den existerar bara som en del i den analys där vi summerar olika fenomen som händer på – oftast – många (lokala) olika ställen på jorden. Allting har ursprungligen hänt lokalt, någonstans. Ingenting kan ju hända i en abstraktion. Det lokala är det konkreta. En bil säljs inte globalt, den säljs i Kuala Lumpur. En soldat dödas inte globalt, han dödas i Irak.
Ibland kan en enstaka händelse någonstans (lokalt) genom mediernas och informationssystemens snabbhet och täckningsgrad nå ett praktiskt taget omedelbart genomslag överallt (globalt) och därmed på den psykologi som bestämmer lokal politik och lokala kapitalmarknaders beteenden på många ställen samtidigt. ”11 september” var en sådan lokal händelse men med av iscensättarna noga kalkylerade globala effekter; en slags förutsägbar fjärilseffekt. Hundratals miljoner bilar, båtar, mopeder, motorcyklar, bostäder spyr ut koldioxid lokalt, där fordonen framförs. Den sammanlagda – globala – effekten blir smygande, osynlig. Det är därför psykologiskt svårt att uppleva ett individuellt ansvar – om insikten inte finns – för sambanden mellan det lokala och det globala, mellan delar och den helhet som ändå det ekologiska systemet (biosfären) är. Människan i sig är en del av det ekologiska systemet. Så är också allt det människan skapar, till exempel ekonomi och samhällsstrukturer.
I en tidigare, nu för alltid svunnen värld, räckte för en tid mellanstatliga institutioner och former för att styckevis och delt möta och lösa internationella problem. Systemberoenden fanns där, men hade ännu inte dagens – för att inte tala om morgondagens – komplexitet, intensitet och risker. Vi har under kort tid i år upplevt krigets destabilisering av Mellanöstern sedan USA och England öppnat upp Pandoras box i Irak. Vi upplever försvagningen av FN och EU, elförsörjningens sammanbrott för 50 miljoner amerikaner och kanadensare, de framgångsrika attackerna mot internet, dödsvågen bland äldre i Frankrike i den extrema hettans spår, det grymt kaotiska väst- och Mellanafrikanska stamkrigen, ett Afghanistan som ånyo driver mot inbördeskrig, en världsekonomi på lågväxel. Alla är problem som uppstått ur systemförändringar, rubbningar av sköra balanser. De berör många nationer och får följdverkningar.
Här hemma i Sverige delas befolkningen i en del som fortfarande tror på fortsatt slutenhet och kulturell isolationism. Den avser att rösta nej i folkomröstningen den 14 september. En andra del, som avser att rösta ja, bejakar de nya beroendena med Europa och globalt – och därmed också nya ansvar. För en tredje del av befolkningen innebär folkomröstningen en ny frågeställning som lämnar dem osäkra. Folkomröstningen har blivit en fråga om vår identitet och tillhörighet. Den visar på hur lång och svår processen kommer att bli – också för en utvecklad och välutbildad nation som Sverige – att övergå till konstitutionella former där beslut skall tas på överstatlig nivå, även om de demokratiska sambanden vore tydliga.
Globala beroenden kräver regler och former för skötsel av globala frågeställningar och av de ekonomiska, sociala och politiska konflikter, som uppstår genom nya intressemotsättningar. Dessa uppstår ur kollisioner mellan värderingssystem, religioner och livsstilar. De uppstår ur sociala och ekonomiska orättvisor. De uppstår ur maktfullkomlighet och maktlöshet. De uppstår ur konflikter över mark och olika slag av gränser. De uppstår ur bristen på samtal och kommunikation. Den ofrånkomliga ekonomiska globaliseringen måste åtföljas av nya former för politisk konfliktlösning i dessa nya sammanhang, där nationalstatens institutioner – och dess internationella avläggare – inte längre räcker till. Grovt tillyxat kan vi i dagens värld se tre olika strategier i arbete för att närma sig det som kommit att på nysvenska kallas ”global governance”: att politiskt sköta de globala frågorna:
1. Den hegemoniska strategin: att sträva efter egen makt över globaliseringens spelregler och villkor som skydd för egen säkerhet, värderingar och livsstilar. USA är den enda stormakten som mäktar göra dessa anspråk på att vara andra överordnad d v s att utöva politisk, ekonomisk och militär kontroll över andra aktörer i globaliseringsspelet. Men Kina och Indien är länder med regionala stormaktsambitioner, liksom i viss mån Ryssland. Den Europeiska Unionen representerar en ny konstitutionell process, där många mindre stater söker sitt inflytande i en värld där nationalstatens suveränitet till dels sjunker undan.
2. I andra änden av skalan finns länder, vars regimer inte underordnar sig gängse folkrättsliga regler eller internationella konventioner om till exempel mänskliga rättigheter. De vill ha sin frihet att bete sig precis hur som helst. De kan kallas anarko/kaotiska (”rouge states”) och drivs av psykopatiska, kriminella och korrupta regimer och av svaga statsbildningar som domineras av diktatorer, stammotsättningar och av krigsherrar. Nordkorea, Västafrikanska stater/Somalia, Zimbabwe, Columbia, Myanmar och det tidigare Irak är ”goda” exempel. Den vitt förgrenade och växande internationella brottsligheten och handeln med vapen, narkotika, kvinnor, barn och flyktingar hör också hit.
3. Den tredje strategin är att i det internationella umgänget inte bara se till sitt, utan också till helheten. En samverkansstrategi, där ingen nation är suveränt överordnad eller underordnad den andre utan ingår i ett samordningsmönster där man genom förhandlingar och samtal steg för steg anpassar politikens innehåll och institutioner till de konflikter och möjligheter globaliseringens dynamik och ökande beroenden erbjuder. Dessa kan inte förutses. De skapas i realtid. De måste därför lösas steg för steg. Den europeiska processen är idag det bästa exemplet på denna strategi. Den är inte bara mellanstatlig. Den är också överstatlig. Den utgår inte från en vision om Europas ”storhet”. Den utgår inte från en imperialistisk utopi eller ur en roffarmentalitet, utan från de allra bittraste av erfarenheter och de godaste av insikter att den bästa av världar byggs steg för steg i lärande, demokratisk processer. Samverkansmodellen utgår från att helheten är viktigare än delarna. Den utgår från en systemsyn.
Det nya Europa är idag det allra bästa exemplet på en konstitutionell förnyelse som kan bära fröet till en ny ordning för ”global governance” och därmed också till en verklig reformering av FN för den formativa tid vi nu lever i.
FN är idag en mellanstatlig medlemsorganisation. Dess makt och mandat bestäms av dess medlemsstater – och utifrån dessas nationella politiska prioriteringar och intressen. Denna nationella intressepolitik styr FN’s budget och bemanning. USA’s och de övriga stormakterna har ett avgörande inflytande över Säkerhetsrådets manövreringsutrymme. FN existerar på medlemmarnas villkor och vilja. FN är ett barn av den internationella, den mellanstatliga epoken. FN är inte format för att sköta globala överstatliga frågor, konflikter och frågor. Likt ”European governance” idag innehåller betydande mått av överstatlighet, måste också ”global governance” göra så. Men vägen är lång till ett FN som med demokratisk legitimitet anförtros överstatlighet i frågor om säkerhet, mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor och ”nation-building”. Detta skulle innefatta rätten att intervenera i enskilda länder.
Suveränitetsprincipen sitter fortfarande djupt ända sedan den knäsattes under 1600-talet efter Västfaliska freden. Staters rättigheter har i dag långt starkare ställning än individens rättigheter som bland andra Michael Ignatieff har påpekat. Stater står överlägset för de värsta och mest omfattande övergreppen på de mänskliga rättigheterna, inte företag. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) är egentligen FN’s viktigaste värderingsgrund. Men FN har inga egentliga sanktionsmöjligheter.
”Global governance” måste i en framtid bygga på den helhetssyn som systemförståelse bibringar. Den måste också snarare bygga på ett försvar av individens rättigheter och det ekologiska systemets förutsättningar och dynamik (i vilket givetvis människan och vad hon skapar är en dominant del) än av staters rättigheter och suveränitet.
Detta är globaliseringens konsekvens. Det är politikerna som nu måste handla i den långa siktens och i helhetens intresse, även om det inte är de som förfogar över globaliseringens drivkrafter och nya infrastrukturen. De måste ändå ta ansvar för dess konsekvenser. Ju intensivare globaliseringsprocessen pressar samman de ömsesidiga politiska, sociala och ekonomiska beroendena och konflikterna mellan tillväxt och ekologi, mellan rika och fattiga, mellan islamister, judar och amerikanska bibeltrogna, mellan åldrande välfärdssamhällen och arbetslösa u-länder desto större blir pressen att skapa former för att lösa problemen gemensamt och med människan och helheten för ögonen.
Inget enskilt land i historien har överlevt med de klyftor mellan rika och fattiga som världen lever med idag. Tänk Er ett Sverige, ett USA, ett Japan med 50 % av befolkning med en köpkraft av 1-2 $ om dagen och att 25 % av dessa vore analfabeter! Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för en demokrati att fungera på sådana villkor. Men så ser världen ut idag. Världen är inte en demokrati, även om vissa länder är det.
De som förnekar att fundamentalsim, religiös fanatism terrorism inte har sina rötter i fattigdom, hopplöshet och okunnighet förstå inte världen. Uppror och revolution – ofta ledda av intellektuella och eliter ur medelklass – kommer inte ur den nöjda medelklassen. Kapitalet och investerarna kommer aldrig att kunna sova gott om nätterna förrän de grundläggande orsakerna till fattigdom och social oro är på väg att angripas och att ytterligare några miljarder kan nära en förhoppning om en bättre framtid. Att finna de nya formerna för att lösa den globaliserade världens konflikter blir ingen lätt eller snabb väg att vandra. Europaprocessen – framfödd ur ett förödande krig – har hittills tagit 50 år! Den är ännu långt, långt från någon vägs ände.
Men det är ändå bråttom, mycket bråttom. Terrorismen, men också USA’s hegemoniska övermod har skadat stabiliteten i mellanöstern, i världen och i FN, men också EU. Att en enskild nation med vapenmakt skulle diktera en världsordning kommer inte att fungera. Andra initiativ och processer måste till. Globaliseringen har sprungit förbi dagens konstitutionella förutsättningar att sköta dess problem. Och alla de möjligheter, den skapar.
Vi befinner oss i en slags interimistisk världsordning mellan den som skapades efter andra världskrigets omorganisation av världens maktförhållanden och den omorganisation och omfördelning av makt, rikedomar och beroenden som globaliseringen skapar.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
