Posts
När atomsfäriska jetströmmar producerar väldiga barometerfall och kolliderar,
skapas vad som kallas Den Perfekta Stormen. Så skedde 1991 över Nordatlanten. Vågor på 60 meter svepte dem, som inte hunnit undan, ned i djupen.
Just nu byggs i globaliseringens jetströmmar förutsättningar för Den Perfekta Stormen över den samhällsmodell som byggts upp under 150 år. Under några årtionden har faran känts komma krypande. Vi kan nu inte längre vänta på processen och tro att någon annan ska ta ansvar, omorganiserar vi oss inte och blir bättre på att leva tillsammans kommer stormen fortare än vad vi räknar med.
I somras samlades vid Tällberg Forum 450 deltagare från 73 länder till samtal om framtidens värld. Utgångspunkten för samtalen var paradoxen, att vi har fler väldefinierade hot mot livsstilar och existens, samtidigt som vi har allt svagare multilaterala institutioner och mekanismer för att lösa dem. Stormmolnen tornar upp sig: oljekris, klimatförändring, vattenbrist, arbetsbrist, demokratiunderskott, fattigdom, fundamentalism… Inget enskilt land kan lösa helheten. FN gick försvagat ur topp-mötet i september. EU är konstitutionellt försvagat. Världshandeln står inför sitt ödesmöte i Hong Kong i december.
Vid Tällberg Forum framstod det ännu tydligare att tiden runnit ut för möjligheten att utan störningar i den globala ekonomin övergå från energisystem baserade främst på billiga fossila bränslen (lagrad solenergi) till system baserade på andra, rena energikällor. Femtio procent av jordens oljeresurser är förbrukade inom fem
till tio år. Oljan kan inte annat än att komma att ransoneras.
De nya energikällorna kommer inte hinna fram till marknaden i tid. Oljepris och energiskatter har varit för låga för att i tid ha stimulerat fram tillräckliga satsningar
på det nya. Marknaden har inte fixat problemet.
Dessa frågor blev också centrala i diskussionerna vid det möte som förre presidenten Bill Clinton samlade till i New York i direkt anslutning till FNs toppmöte. Clinton själv, men också Tony Blair, Al Gore och företagsledare som Jeff Immelt, GE, Nick Butler, BP och George Soros lyfte med stor kraft fram den knipa som världsekonomin står inför. Vi behöver skapa jobb och tillväxt. Samtidigt måste vi byta energisystem och möta ökad energiefterfrågan. Tony Blair vädjade om en global kraftsamling av forsknings- och utvecklingsresurser för att stävja klimatförändringens skadeverkningar. Den amerikanska kluvenheten inför frågan tydliggjordes av Condoleezza Rice som överhuvudtaget inte ville kännas vid problemet.
Biosfären – den vi lever i och av – är ett komplext system. Vi har långt från full kunskap om dess funktionalitet och samband. Men vi vet så mycket att nio miljarder människor år 2050 inte kommer att kunna samsas med miljön med nuvarande livs- stilar och energibaser. Att våldföra sig på miljön straffar sig. Den biter tillbaka i form av smältande polaris och tundra, allt intensivare orkaner, monsuner och skyfall, torka, havens uppvärmning.
Förändring kommer. Den kommer antagligen genom förutseende och gemensam handling. Men den kan också komma i skepnad av Den Perfekta Stormen.
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Den utmanar nationella konstitutioner och politiska institutioner. Den föder ny nationalism. Valrörelser handlar inte om FN- och EU-reformer eller klimatförändringen. De betraktas inte som ”våra” frågor av politiker eller väljare. Dessvärre är politiken mer reaktiv än proaktiv.
Den Perfekta Stormen är över oss om nationella och enskilda intressen inte förmår samla sig till multilaterala politiska processer som i form och innehåll motsvarar de systemberoenden – som vi faktiskt är en del av.
Vi är idag dessvärre bättre att leva isär än tillsammans.
Bo Ekman
Tuesday, September 27, 2005
Tuesday, September 13, 2005
It Takes a Village to Change the World
This week, the world’s leaders convene in New York to discuss the UN reform. The future of global governance may well depend upon this session. Do New Yorkers care at all? Should they?
In the rural Swedish village of Tällberg (pop. 217) a five-day meeting of 450 leaders from 73 countries recently took place on the theme: “How on earth can we live together? Exploring frameworks for sustainable global independence.” The region is far from perceived as open to global issues and voted no to membership for EU.
Heads of states, ministers, global corporate leaders, thought leaders, artists, clerics, civic and NGO leaders found themselves integrated in an open conversation infused with culture and nature. Learning was more important than speaking. Spending two hours at the Forum was as meaningless to a visiting deputy Prime Minister as it was to the participants. But such is the routine at international conferences. They are hierarchical, linear and pre-conceived. The Tällberg Forum’s aim was to innovate a new format.
The Forum was grounded in the local. Anchored in the trust of the village council, we gained the support of the municipality of Leksand, the region of Dalarna and its civil society. Later support came from the Swedish Government and the UN. The EU Commission was represented by its First Vice Chairperson. This was a global meeting of powerful people that for once was not perceived as a provocation.
Forum security was discreet, but effective. There were no helicopters, no barricades, no motorcades.
Participants and their families mingled among local fiddlers and world artists, joined a wolf tracker and Onondaga Chief on nature walks. Health statisticians, bankers, human rights champions and industrial designers learned about bio-mimicry. Royalty and activists found themselves on an informal common ground. Conversations opened up.
What did we learn? Two moods emerged: one was assertively against business as unresponsive to local need; the other increasingly angry at the slow pace of awareness and action in meeting the challenges.
“Time is running out.”
Gathering the local and global together revealed a two-tier world of speeds: business accelerates globalization through its dynamic management of change; constitutional, political and social developments lag far behind.
It is the lesson of Shakespeare that two sides in opposition have something to learn from each other. But all too often, the two do not hear each other. They are too busy talking.
Listening is a shared value, whether you are in the development business or the car business. Corporate understanding of speed (innovation, production, results) can contribute to a better understanding of the pace of change in governance and social change. Its optimism can infect the changemakers as they impact the direction of change by businesses.
We have short-term deadlines to resolve long-term challenges. The warnings are as obvious as the risks and opportunities.
The paradox that we are confronted by systemic borderless issues, from global warming to poverty, avian flu, energy and terrorism, at precisely the same time when multi-lateral systems of governance continue to weaken creates the prerequisites for a Perfect Storm. Imagine Katrina and the Asian tsunami at the same time. It would be a category 7.
At Tällberg, where the UN Global Compact was conceived, local realities help frame global issues in the concrete. Jan Eliasson, president of the UN General Assembly, summed up the Forum by holding up a glass of water. “A common sight for many of us. A luxury for 1.2 billion people.”
By changing our systems thinking in the local – the concrete - we can contribute to the change in the designs of the solutions to the global problems. The other way around will simply not work.
A Mongolian member of parliament said it best when asked what she would take away from the Forum, “I have to work much harder.” We all do. From UN reform to the village council.
Tällberg strives to foster the essential conversation that emerges from the insight that whether we are social changemakers or corporate executives or public officials, we are all the responsible leaders of our own lives, whether we quote Shakespeare, Confucius, Nordic Sagas or the Koran. No matter or manner of deliberation will amount to anything without empathy, trust, dignity and mutual respect.
If global meetings are not perceived as legitimate and useful to the people where they are held, suspicion and conflict will emerge. Whether you live in Greenwich Village or Tällberg.
It takes a village to change the world.
Bo Ekman
In the rural Swedish village of Tällberg (pop. 217) a five-day meeting of 450 leaders from 73 countries recently took place on the theme: “How on earth can we live together? Exploring frameworks for sustainable global independence.” The region is far from perceived as open to global issues and voted no to membership for EU.
Heads of states, ministers, global corporate leaders, thought leaders, artists, clerics, civic and NGO leaders found themselves integrated in an open conversation infused with culture and nature. Learning was more important than speaking. Spending two hours at the Forum was as meaningless to a visiting deputy Prime Minister as it was to the participants. But such is the routine at international conferences. They are hierarchical, linear and pre-conceived. The Tällberg Forum’s aim was to innovate a new format.
The Forum was grounded in the local. Anchored in the trust of the village council, we gained the support of the municipality of Leksand, the region of Dalarna and its civil society. Later support came from the Swedish Government and the UN. The EU Commission was represented by its First Vice Chairperson. This was a global meeting of powerful people that for once was not perceived as a provocation.
Forum security was discreet, but effective. There were no helicopters, no barricades, no motorcades.
Participants and their families mingled among local fiddlers and world artists, joined a wolf tracker and Onondaga Chief on nature walks. Health statisticians, bankers, human rights champions and industrial designers learned about bio-mimicry. Royalty and activists found themselves on an informal common ground. Conversations opened up.
What did we learn? Two moods emerged: one was assertively against business as unresponsive to local need; the other increasingly angry at the slow pace of awareness and action in meeting the challenges.
“Time is running out.”
Gathering the local and global together revealed a two-tier world of speeds: business accelerates globalization through its dynamic management of change; constitutional, political and social developments lag far behind.
It is the lesson of Shakespeare that two sides in opposition have something to learn from each other. But all too often, the two do not hear each other. They are too busy talking.
Listening is a shared value, whether you are in the development business or the car business. Corporate understanding of speed (innovation, production, results) can contribute to a better understanding of the pace of change in governance and social change. Its optimism can infect the changemakers as they impact the direction of change by businesses.
We have short-term deadlines to resolve long-term challenges. The warnings are as obvious as the risks and opportunities.
The paradox that we are confronted by systemic borderless issues, from global warming to poverty, avian flu, energy and terrorism, at precisely the same time when multi-lateral systems of governance continue to weaken creates the prerequisites for a Perfect Storm. Imagine Katrina and the Asian tsunami at the same time. It would be a category 7.
At Tällberg, where the UN Global Compact was conceived, local realities help frame global issues in the concrete. Jan Eliasson, president of the UN General Assembly, summed up the Forum by holding up a glass of water. “A common sight for many of us. A luxury for 1.2 billion people.”
By changing our systems thinking in the local – the concrete - we can contribute to the change in the designs of the solutions to the global problems. The other way around will simply not work.
A Mongolian member of parliament said it best when asked what she would take away from the Forum, “I have to work much harder.” We all do. From UN reform to the village council.
Tällberg strives to foster the essential conversation that emerges from the insight that whether we are social changemakers or corporate executives or public officials, we are all the responsible leaders of our own lives, whether we quote Shakespeare, Confucius, Nordic Sagas or the Koran. No matter or manner of deliberation will amount to anything without empathy, trust, dignity and mutual respect.
If global meetings are not perceived as legitimate and useful to the people where they are held, suspicion and conflict will emerge. Whether you live in Greenwich Village or Tällberg.
It takes a village to change the world.
Bo Ekman
Friday, September 9, 2005
Internationell solidaritet
När Napoleon kröntes till kejsare, valde han själv att sätta kronan på sitt huvud. Han var den ende värdige.
President Bush gör i princip samma sak när han i förra veckan lät kungöra att han själv – presidenten – skall leda och låta utföra utredningar om vem som handlat rätt eller fel i den politiska och operativa hanteringen av följderna av Katrinakatastrofen. Precis så sätter man den demokratiska processen ur spel.
Kejsaren själv sköter utvärderingen av kejsaren.
Bush lovar att gulfkusten skall byggas upp till något ”fantastiskt”, till en bild av hans eget USA. Löftena ges med glittrande ögon och brett leende.
Men ännu har inte de många tusentals omkomna fattiga plockats upp ur vattnet och ut ur husen. Trettio procent av New Orleans befolkning hade redan fallit igenom USAs allt grovmaskigare sociala skyddsnät. Det är inte för dem Bush bygger sitt USA. FN publicerade häromdagen en förödande rapport om de fattigas villkor i USA. Slutsatsen: USA är till del en del av tredje världen. Barndödligheten stiger. Bland svarta barn är den dubbelt så hög som bland vita.
Efter jordbävningen i Kobe i Japan för några år sedan dog 5 500. Där infångades tre plundrare i den sönderslagna staden. De var alla utlänningar. I New Orleans utbröt anarki. Plundring, våldtäkter, mord och mordbränder. Polisen skjuter för att döda.
Vi bevittnar ett samhälle där solidaritet och samhällsvärden till del har brustit.
Men också Bushadministrationens internationella solidaritet brister. Med arrogans attackeras FN och inte minst de multilaterala försöken att hejda de koldioxidutsläpp och den globala uppvärmning som med allra största sannolikhet bidragit till Katrinas våldsamma intensitet.
USA är en skadad nation.
Bo Ekman
President Bush gör i princip samma sak när han i förra veckan lät kungöra att han själv – presidenten – skall leda och låta utföra utredningar om vem som handlat rätt eller fel i den politiska och operativa hanteringen av följderna av Katrinakatastrofen. Precis så sätter man den demokratiska processen ur spel.
Kejsaren själv sköter utvärderingen av kejsaren.
Bush lovar att gulfkusten skall byggas upp till något ”fantastiskt”, till en bild av hans eget USA. Löftena ges med glittrande ögon och brett leende.
Men ännu har inte de många tusentals omkomna fattiga plockats upp ur vattnet och ut ur husen. Trettio procent av New Orleans befolkning hade redan fallit igenom USAs allt grovmaskigare sociala skyddsnät. Det är inte för dem Bush bygger sitt USA. FN publicerade häromdagen en förödande rapport om de fattigas villkor i USA. Slutsatsen: USA är till del en del av tredje världen. Barndödligheten stiger. Bland svarta barn är den dubbelt så hög som bland vita.
Efter jordbävningen i Kobe i Japan för några år sedan dog 5 500. Där infångades tre plundrare i den sönderslagna staden. De var alla utlänningar. I New Orleans utbröt anarki. Plundring, våldtäkter, mord och mordbränder. Polisen skjuter för att döda.
Vi bevittnar ett samhälle där solidaritet och samhällsvärden till del har brustit.
Men också Bushadministrationens internationella solidaritet brister. Med arrogans attackeras FN och inte minst de multilaterala försöken att hejda de koldioxidutsläpp och den globala uppvärmning som med allra största sannolikhet bidragit till Katrinas våldsamma intensitet.
USA är en skadad nation.
Bo Ekman
Samtalen i tällberg
För en dryg månad sedan reste 650 ledare från 73 nationer hem från Tällberg Forum och Siljan. De hade samlats för en knapp veckas samtal om ”Hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans?” De for hem med en stark positiv upplevelse i bagaget. De allra flesta menade att detta var den bästa konferens de någonsin bevistat, en djup och genuin upplevelse. Detta trots att frågeställningar och slutsatser var minst sagt mollstämda.
Den allra främsta attraktionen var faktiskt varandra, att informellt på en och samma plats kunna möta och tala med så många olika och kunniga människor om frågor som engagerar. Detta förlöste en oerhörd energi och kreativitet. Naturen, miljön, byns och hotellens personliga engagemang hade en avgörande betydelse. De gav en kombination av skönhet, småskalighet och gästvänlighet. De stora mötestälten uppe vid Holen gav en flexibilitet i mötes- och umgängesformer, överlägset en fast arena. Miljön inbjöd till improvisation och självorganiserande. Deltagarna fann sig inte vara infångade i på förhand alltför inrutade program och strukturer.
Naturen och inte minst den i programmet allestädes närvarande musiken, öppnade sinnena. När 100 spelmän från trakterna runt Siljan gav järnet blev gensvaret enormt.
Vårt lokala mötte den globala. En ny form för möte och samtal hade formats.
Samtalen i Tällberg ledde fram till slutsatsen att vi lever i en tid där vi har fler väl- definierade gemensamma hot mot våra livsstilar samtidigt som vi har starkt försvagade institutioner – som EU och FN – där vi kan möta hoten gemensamt och med kraft.
Den allra viktigaste slutsatsen var att energi, klimat och miljöekvationen inte går att foga samman. Dessvärre har nog tiden också runnit ut för att vi skall kunna genomföra en ordnad och väl planerad övergång från en världsekonomi byggd på billig olja till ett system som bygger på rena energikällor. Vi vet nu att oljekonsum-tionen (och av andra fossila bränslen) är en starkt bidragande orsak till klimat-förändringen.
Katrinaorkanens intensitet och ödeläggelse är säkert till dels en funktion av havens uppvärmning. Naturen biter tillbaka.
Men oljan är också ändlig, samtidigt som efterfrågan rusar i höjden. Räkna därför
med fortsatt ökade bensinpriser vid pumpen. Detta är alls icke helt av ondo, ty så småningom kommer detta att göra de dyrare men förnybara energikällorna lönsamma.
Bo Ekman
Den allra främsta attraktionen var faktiskt varandra, att informellt på en och samma plats kunna möta och tala med så många olika och kunniga människor om frågor som engagerar. Detta förlöste en oerhörd energi och kreativitet. Naturen, miljön, byns och hotellens personliga engagemang hade en avgörande betydelse. De gav en kombination av skönhet, småskalighet och gästvänlighet. De stora mötestälten uppe vid Holen gav en flexibilitet i mötes- och umgängesformer, överlägset en fast arena. Miljön inbjöd till improvisation och självorganiserande. Deltagarna fann sig inte vara infångade i på förhand alltför inrutade program och strukturer.
Naturen och inte minst den i programmet allestädes närvarande musiken, öppnade sinnena. När 100 spelmän från trakterna runt Siljan gav järnet blev gensvaret enormt.
Vårt lokala mötte den globala. En ny form för möte och samtal hade formats.
Samtalen i Tällberg ledde fram till slutsatsen att vi lever i en tid där vi har fler väl- definierade gemensamma hot mot våra livsstilar samtidigt som vi har starkt försvagade institutioner – som EU och FN – där vi kan möta hoten gemensamt och med kraft.
Den allra viktigaste slutsatsen var att energi, klimat och miljöekvationen inte går att foga samman. Dessvärre har nog tiden också runnit ut för att vi skall kunna genomföra en ordnad och väl planerad övergång från en världsekonomi byggd på billig olja till ett system som bygger på rena energikällor. Vi vet nu att oljekonsum-tionen (och av andra fossila bränslen) är en starkt bidragande orsak till klimat-förändringen.
Katrinaorkanens intensitet och ödeläggelse är säkert till dels en funktion av havens uppvärmning. Naturen biter tillbaka.
Men oljan är också ändlig, samtidigt som efterfrågan rusar i höjden. Räkna därför
med fortsatt ökade bensinpriser vid pumpen. Detta är alls icke helt av ondo, ty så småningom kommer detta att göra de dyrare men förnybara energikällorna lönsamma.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
