Reservat och Rötter

”Dalarna får inte bli nå’t reservat”, sa Marit Paulsen, denna civilkuragets förebild
för oss alla. – Så sant.

Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.

För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.

Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.

Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:

Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.

Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.

Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.

Bo Ekman