Modellbyggare

På de allra flesta listor över hur länder gör ifrån sig i fråga om miljö, korruption, konkurrenskraft, miljö, medborgerlig säkerhet ligger Sverige i topp, om man nu skulle lägga samman platssiffrorna. USA, Luxemburg och Hongkong får enstaka topplaceringar, men inte som helhet, inte som ”modell”:

Den svenska modellen är ett värdeladdat begrepp. Den har stundtals fungerat bra, men också dåligt, ja uruselt. Från 1930-talet till början av 1970-talet fungerade den från bra till allt bättre. Den gav Sverige en position som en av världens rikaste och mest stabila nationer. Industrin lade grunden för välfärdsstaten och välfärdsstaten lade grunden för industrinationen.

Den svenska modellen bygger på att de politiska och ekonomiska beslutprocesserna lyssnar till varandra, bygger konsensus och slår de goda kompromisserna. Detta förhållningssätt präglade redan vikingakulturen, liksom medeltidens landskapslagar, att samlas till ting, och allemansrätten. Enväldet har varit illa tålt. Däremot har ”starka män” – Gustav Wasa, Axel Oxenstierna, Karl XI – varit väl tålda. Landsfadern, som ser till allas bästa, är en svensk ledarskapsmodell: den samlade gestalten. Ytterligheter är illa tålda.

Den moderna svenska modellen formades för att förena arbetets och kapitalets intressen i välfärds- och neutralitetsbygget, inte i strid utan i kompromiss. Den svenska modellen blev en uppvisning i en hyggligt principfast pragmatism, som filade bort ytterligheterna i det svenska samhället, såväl fattigdom som extrem rikedom. Ur denna process klev ledare fram som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Marcus Wallenberg, Arne Geijer, Myrdals, Dag Hammarskjöld, men också en Ingvar Kamprad och nu en Carl Bennet.

Den svenska modellen, som den formades under tre decennier, antog implicit att industrisamhälle och konkurrenskraft skulle bli bestående, att tillväxten var given, och att de statsfinansiella förutsättningarna för utbyggnad av välfärd och trygghet i det närmaste skulle vara obegränsade.

Men framtiden blev inte den som det svenska systemet förberett sig för. Vi hade blivit världens rikaste nation mot slutet av 1960-talet. Förväntningarna på fortsättningen var höga.

Den svenska modellen var en blandekonomi med starka inslag av frihandel, men med politisk, finansiell och kulturell isolationism. Vi hade 2 % (0,2 % av världens befolkning!) av världsmarknaden – alltså en multipel på 10 – men samtidigt neutralitet och alliansfrihet. Något annat sikte än välfärdens expansion och industriell tillväxt fanns inte. Lönerna sprang iväg, varven, skogs-, stål- och bilindustrierna investerade som aldrig förr. Visionen var rättvisa, trygghet och materialism.

Men Japan satte nya måttstockar för industriell produktivitet. Korea och Sydöstasien följde efter. Den första asiatiska konkurrensvågen blev ett faktum. Industrin hade missbedömt framtiden och både fel- och överinvesterat. Oljekrisen brakade rakt in i västvärldens löne- och industristrukturer.

En våg av ny teknologi började i stället omforma det gamla industrisamhället till ett samhälle där idéer, innovation och kompetens skulle komma att spela en minst lika viktig roll som skog, malm och verkstäder. Likt en supertanker tog det tjugofem år av inflation, skyhöga räntor, påtvingade strukturchocker, massiv internationell upplåning, omgångar av havererade socialdemokratiska och borgerliga regeringar innan Sverige, svårt skadeskjutet, hade lärt sig att en ny tid brutit in. Anpassningen kunde genomföras först med hjälp av en extern tvångströja: EU:s stabiliseringspakt i mitten av 1990-talet.

Det var Göran Persson som blev exekutor av den politiska och statsfinansiella anpassningen till den nya tid som brutit in – orubbligt och oåterkalleligt. Statsfinanserna är nu i gott skick. Medborgarna har vant sig vid nedskärningar och sparsamhet. Börsen har varit i världstopp under senare år. 2005 blev ett av de bästa åren någonsin för näringsliv, aktieägare och bonusdirektörer.

I kampen om makten under 1980- och 1990 talen föddes – i nyliberalismens anda – föreställningen att samhället skulle bestå av två sektorer i motsatsförhållande till varandra: en Närande och en Tärande del. Den Privata mot den Offentliga. Det Individuella mot det Kollektiva. Den offentliga sektorns ohejdade expansion i tangentens riktning under 1970-talet – utan grund i tillväxt och produktivitet – eldade på denna konflikt. Den kom att ta vid, bli en fortsättning på tidigare generationers retorik om Kapital mot Arbete.

Under resans gång har vi också förflyttat oss från marknadernas internationalisering till globalisering. De ömsesidiga ekonomiska och politiska beroendena i världen har ökat exponentiellt. Nu letar Sverige efter en tillämpning av sin värdegrund och sin modell som skulle kunna bli uthålligt framgångsrik i denna globaliserade värld fylld av nya risker. Sveriges befolkning utgör idag blott 0,11 % av jordens 6,5 miljarder. Vår andel av världshandeln är 1,3 %. I förhållande till vår andel av jordens befolkning är multipeln nu hela 12! Att vidmakthålla denna multipel är basen för välstånd (båtar och sommarhus) och välfärd (sjukförsäkring och program för arbetslösa).

Vinsterna av samspelet mellan de två närande sektorerna – den privata och offentliga – avspeglas i kronkurs, börsindex, statsfinanser och sysselsättningsgrad. När den ena sektorn försöker klå den andra som nyvänstern på 70-talet – Palmes tid – och nyliberalerna på 80/90-talet – Bildts tid – går det åt skogen. De båda ledarna var briljanta, men ingen ägde förutsättningar för att bli de samlande gestalter som översatte en ny tids förutsättningar till en modernisering av den svenska modellen.

Både Persson och Reinfeldt har gjort uppbrott från tidigare positioner. De ligger nu varandra tätt intill i den politiska mitten. Persson har inga ideologiska bekymmer med världens bästa börs och miljardutdelningar. Övervinstdebattens tid är lika svunnen som löntagarfonds-retorikens. LO har alls inte samma makt som tidigare. 1970-talet var LOs stora stund, liksom 1980- talet var SAFs. I dagens centristiska politiska verklighet blir de mer av ytterkantsorganisationer som har att påverka både den borgerliga Alliansen och det regerande vänsterblocket.

Moderaternas snabba vandring från de rikas, de värdekonservativas och företagarnas intresseparti till att bli ett samlande parti för medelklassens behov av välfärd och jobb i en globaliserad värld, har lagt grunden för fortsatt stor värdegemenskap i svensk politik - även med ett regimskifte.

Grunden för trängseln i politikens mitt visar att de klassiska, samhällsklyvande motsättningarna mellan ”arbete” och ”kapital”, mellan ”närande” och ”tärande” sektorer klingar av. Mer av en systemsyn på förutsättningarna för värdeskapande och samhällseffektivitet börjar göra sig gällande till förfång för enskilda intressegrupper/kravmaskiner som så dominerade de politiska prioriteringarna i slutet av 1900-talet. Politiken måste formuleras utifrån en föreställning om verklighetens faktiska samband och komplexitet. Populism blir förödande i det 21:a århundradets komplexa värld.

Full sysselsättning är ett givet mål för alla politiska partier. Men denna målsättning måste också, för att kunna förverkligas, delas av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, av entreprenörer och innovatörer, företagsledare, skolfolk, ungdomsledare, investerare och kapitalägare.

Men ju snabbare innovationstakt desto större instabilitet i ekonomi och sysselsättning, desto fler människor kommer att befinna sig i övergång från ett jobb till ett annat, från ett yrke till ett annat. Alla länder betalar detta pris för tillväxt och produktivitet i en (ännu) allt öppnare världsmarknad. Sverige har en dryg miljon som är på väg in i något nytt, har halkat utanför eller inte klarat det nya arbetslivet. Att inte låta någon hamna i diket för gott är hela samhällets ansvar liksom att satsa på allt effektivare personliga eller kollektiva övergångsmekanismer. Detta är lönsamt. Detta är närande.
Den svenska modellen beundrades från många håll runt världen i det tidigare framgångsrika skedet – i mitten av 1900-talet. Nu, efter många decennier i öknen, har Sverige – och Skandinavien - återigen blivit en förebild. Vi förenar hög tillväxt med god samhällsfunktion. Sverige har nått en hygglig balans i de båda kritiska ekvationerna ”ekonomi/energi/miljö” och ”demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter”. Den ena förutsätter den andra. Men det är min övertygelse att utan stark ”governance” – demokrati/rättsamhälle/mänskliga rättigheter – får vi inte heller uthållig tillväxt; en ekonomi/energi/miljö–ekvation i långsiktig balans.

Den svenska modellen - vår form för att utöva en slags principfast pragmatism i politiken - skall i framtiden tillämpas i en värld där vi är ännu mer ömsesidigt beroende av globala system som ekonomi, marknader, energi, men också kulturer, miljö, och klimat. Principen om suveränitet gav oss skydd under några århundraden. Men i framtiden måste allt fler viktiga frågor lösas i global samverkan. Formerna för detta är ännu inte tillräckligt starka och väl utvecklade för att rå på problem som klimatförändring, migration, och fattigdom. Trots de allt mer påtagliga ömsesidiga beroendena är vi fortfarande bättre organiserade för att leva isär än tillsammans.

Den största utmaningen av dem alla blir att förstå, möta och anpassa vårt liv och arbete till den accelererande klimatförändringen, den växande bristen på ekologiska förutsättningar - vatten, mark, djur och växter - för all slags ekonomisk produktion och den ekonomiskt miljömässigt och geopolitiskt ohållbara energisituationen. Den ekologiska stress som jordens nu 6,5 miljarder (blott 1 miljard för 175 år sedan!) människors accelererade ekonomiska aktivitet utvecklar, driver vårt gemensamma ekosystem – biosfären – mot en brytpunkt bortom vilken människans erfarenheter och teorier inte gäller. Arktis borde inte smälta i den takt den gör nu. Orkanerna borde inte vara så många och intensiva. Floderna borde inte dränka städer och bygder som de gör. Olje- och uranutvinning borde inte nå sin middagshöjd redan nu.

Att förena välfärd, tillväxt, våra grundläggande värderingar och säkerhet i denna globala verklighet är nästa generations svenska modellbyggares främsta uppgift.

Vilka är de?

Bo Ekman