Friday, July 28, 2006

Nya naturstigar

Ibland kan jag tycka att turismen runt Siljan blir alltför färdigpaketerad, alltför produktutvecklad, alltför nischad, alltför målgruppsanalyserad.

Besökarna möts av och de slussas in i ett stort och rikt utbud av iordningsställda ”upplevelser”, ibland i rent av industriell skala. De hålls vid den turistiska allfarvägen från Clas Ohlson i söder till Orsa Grönklitt i norr. Stråken.

Det är ett grundläggande mänskligt behov att samlas och göra saker tillsammans: att skida Vasaloppet tillsammans med 15.000 andra, att se Majstången resas tillsammans med 20.000 andra i Sammilsdal, att se Robert Wells tillsammans med 50.000 andra, att se hockey i fullsatta arenor, att göra cruising i Rättvik tillsammans med 4-5.000 andra V8-or, att åka go-kart på Sommarland med 1.000 andra barn.

Men den stora kollektiva, gemensamma upplevelsen måste paras med den unika och individuella. Att själv upptäcka och skapa – utan att ”verktygen” är tillrättalagda – sätter djupare spår. Stannar längre i sinne och minne.

Riksväg 70 mellan Leksand och Rättvik är i denna tid en kompakt orm av bilar. Om jag bryter av, in på en byväg mot Vargnäs, Bergsäng eller Plintsberg glesnar trafiken. Om jag sen ställer bilen och tar vandringsleden upp på Knytberget och sen bort mot Bastberg blir jag alldeles ensam med hallon, blåbärsris och utsikter över berg och Siljan. Var tog alla de människor vägen som for hit till Siljansbygden för att uppleva dess natur och skönhet?

När vi arrangerar Tällberg Forum, som också är ett stort evenemang mot 430 deltagare, har vi funnit att just naturstigar i spännande terräng och övernattningar under bar himmel på Vaverön eller på Skinnaråsen blir de upplevelser av Siljanstrakten som blir starkast, sätter sig djupast.

Vår unika allemansrätt gör vår natur tillgänglig för alla och en var; en nedärvd demokratisk rättighet.

Det är förvisso viktigt att nya turistmål och produkter utvecklas. Besöksnäringen ger tillväxt och jobb. Turistjobben går inte att flytta till Kina. Men besöksnäringen får inte bara utvecklas mot de storskaliga och hårt stylade/standardiserade upplevelserna. Den måste också lägga tillrätta förutsättningarna för besökarna att söka den alldeles egna, unika erfarenheten av vad den fantastiska Siljansbygden kan ge.

Bo Ekman

Sunday, July 9, 2006

Jag- En hemlös liberal

För ungefär ett år sedan skrev jag ett personligt brev till Lars Leijonborg om folkpartiets politiska väg. Jag framförde uppfattningen att hans och partiets kamp för liberala värderingar tunnats ut betydligt. Jag menade att partiet övergivit sin idéburna liberalism och gjort mig till en ”hemlös liberal”.

Det kom aldrig något svar från Leijonborg. Men så är jag varken politiker, parti-medlem eller journalist.

Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism och försvarare av individens integritet, friheter och rättigheter till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan. I frontlinjen står inte visionen om ett humanistiskt och ekologiskt samhälle. Folkpartiet har smugit in stråk av främlingsfientlighet och kulturchauvinism i demokratins Sverige. En mycket oroande utveckling, som kan få långtgående konsekvenser om dessa strömningar vinner gehör.

Partisekreteraren Johan Jakobsson har stått för denna förändring av folkpartiets tradition och liberala, frisinnade varumärke. Jens Runnberg hade häromdagen en skarpsinnig analys om detta på Falukurirens kultursidor. Han skrev: ”Före Leijonborg var fp ett liberalt parti som slogs för kulturöverskridande fri- och rättigheter. Då var idealen mångkulturella. Nu driver partiet integration som profilfråga. Och därför talar man numera om att ”våga säga” att människor med hemvist i andra kulturer minsann ska förses med nycklar, litteraturkanon, till majoritetskulturen”.

Med Jakobssons lögner och fall faller också partiledningen. Kvar står, än så länge, en svag Leijonborg som åtog sig att gå i spetsen för politikförändringen, pådriven av Jan Björklund och Mauricio Rojas. Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.

Ändå kan det hända att partiet får ett nettotillflöde i valet: de istadiga liberalerna försvinner ut och de missnöjda främlingsfientliga kommer in. Hur kommer det att påverka liberalismens framtid i Sverige? Jag är oroad.

Alla politikskiften – från en värderingsgrund till en annan – är vanskliga. För att det skall bli hållbart måste, för att citera socialdemokraterna, alla vara med. De måste vara med av fri vilja och egen övertygelse. En ny politisk grund byggs inte av partistrateger på toppen eller av alla dessa kommunikationskonsulter. Vilka har varit engagerade av Folkpartiets partistrateger? Det vore förresten förtjänstfullt om sådana, när de intervjuas i TV-soffan, först finge redogöra för vilka herrar de tjänar.

Politikens autenticitet och gedigna förankring blir offret när partier beslutar sig för snabba ansiktslyftningar och modellbyten. Ett annat borgerligt parti, som också i denna mening kan vara ute på gungflyn, är ”de nya” moderaterna. Partiets långt gångna anpasslighet till motståndarsidans utspel och kortsiktiga strategier känns mer som produkter av en manövrerande, tätt sammanhållen partitopp än genuina, internt prövande demokratiska processer. Reinfeldt kan mycket väl få ett internt trovärdighetsproblem på halsen, vare sig han vinner eller förlorar valet.

Politik måste bygga på värderingar och principer. För att tro på en politik, måste väljare känna igen sig i ett partis grundläggande värderingar och i det nödvändiga kompromissandet för att vinna terräng. I politiken får man ju aldrig precis som man vill. Det är den principfasta pragmatikern som vinner i längden, vare sig i medgång eller motgång.

För snart tjugofem år sedan utlöste Ola Ullstens fall en djup ideologisk och ledningskris i Folkpartiet. En haverikommission tillsattes. Ett nytt partiprogram såg dagens ljus. En ny partiledare trädde till. Valet 1986 bjöd på Westerbergeffekten. Nu är partiet i det svarta hålet igen.

De händelser som nu utspelas och den inre partikultur som öppnas för oss utanförstående väcker den största oro. Detta är en tragedi för Lars Leijonborg, tung att bära i detta valets slutskede. Men denna kris skulle kunna bli avstampet för att återupprätta den kämpande liberalism som behövs i en nutid där storebror, mer än någonsin tidigare, låter sina övervakningssystem svepa över oss.

Bo Ekman

för SvD

Friday, July 7, 2006

Här i dalarna

Under en kväll, i ett benådat ögonblick förenades tretusen människor – deltagande i Tällberg Forum från 65 länder och några tusen från runt Siljan – i en upplevelse av gemenskap i att vara människa i en hotad natur.

Inte någon som var där på Tällbergsstranden kommer att glömma de starka och djupa sinnesintrycken denna kväll. Den var formad som en ceremoni och tacksägelse till Moder Jord och de fyra elementen: marken, luften, vattnet och elden (energin). Utan dessa, alla ändliga tillgångar kan intet produceras. De är alla samhällens grundval. De är förutsättningarna för all ekonomi, arbete och välfärd. Ur intet kommer intet.

Detta var huvudskapet i Oren Lyons tacksägelse, framförd i full ornat. Han är överhuvud för Onandaganationen – indianstamma i nordöstra Amerika. Där fanns också samer från Sverige. De har, sade de, det gemensamt med alla ursprungsbefolkningar erfarenheter av den vite mannen och den moderna, västliga civilisationen som ”exploatör och tagare”.

Siljan låg stilla. Kvällssolen bröt genom molnstrecken vid horisonten. Tjugotvå kyrkbåtar rodde an från Laknäs. Skyldrade årorna. Tjugofem kom och horn och näverlurar ljöd över vattnet. 100 spelmän och trummor på stranden svarade. Pilbågsskyttar tände en kase på en pron ute på vattnet. Stranden kantades av eldar. Genom ett dimmoln kom vikingaskeppet Bjork från Sollerön. Agneta Stolpes kulning hördes vida över vattnet när hon förde i land budkavlen, som nu sprids över jorden. Kaveln går som i gamla tider när fara är på färde.

Sedan drogs kyrkbåtarna upp på Tällbergsstranden. Det dräktklädda folket intog scenen och en bild togs som skall minnas om denna kvällens magi.

Få var de som inte rördes i sin själ av naturens överväldigande storlek, historiens djup och människans förmåga till visdom. Denna kraft måste vi mobilisera för kampen att skapa en uthållig balans mellan tillväxt, energiproduktion och miljö för generationer framöver.

Om detta lyckas beror inte bara på alla er som var med på Tällbergsstranden den 28 juni. Det beror på alla er som läser den här texten och all de ni kan inspirera.

Forskarnas och deltagarnas vittnesbörd från runt jorden vid Tällberg Forum redovisar en entydig slutsats. Klimatförändringen har tagit fart. Det är allvar nu. Men vi kan fortfarande mildra, om än ej helt hejda effekterna. Men det krävs handling NU.

Det var med den insikten man for hem från Tällberg Forum.

Här i Dalarna har vi en av världens bästa samhällen. Vi hade starka budskap och bidrag att ge. Men vår framtid beror av andras handlande och vårt ledarskap.

Svensk politik måste ut ur Almedalen och in i den globala verkligheten.

Bo Ekman