Monday, November 27, 2006

Klimatfrågan och företagsstrategi

Plötsligt har klimatfrågan exploderat i media. Tidningar och TV fylls med inslag om de insikter som sedan ett antal år funnits inom vetenskapliga kretsar. Frågan nu är vart debatten tar vägen, och hur ledarskapet inom politik, näringsliv, fackföreningar, etc. reagerar.

Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.

Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.

Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.

Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.

Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.

Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.

Bo Ekman
Carl Mossfeldt

Friday, November 17, 2006

Klimatet är ingen blockfråga

Hur den globala uppvärmningen - dess orsaker, möjliga förlopp och troliga konsekvenser - skall bemötas är en politisk fråga. En SIFO-undersökning som presenterades på denna sida den 27 juni visade med tydlighet att klimatfrågan lever i folkdjupet. Det var inte svårt att dra slutsatsen att den snart skulle bryta fram i medierna. Det har den nu gjort med besked. Kungen bidrog i sitt öppningstal till riksdagen att ge röst åt en opinion som valrörelsen glömde bort.

Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.

Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.

Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.

Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.

Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.

I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.

Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.



Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.

En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.

Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.

Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.

Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.

Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.

I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.

Bo Ekman

publicerad i SvD