Posts
Partierna lämnar år 2006 efter sig en valrörelse där en av samtidens viktigaste sakfrågor, klimatfrågan, i stort sett lämnats därhän. Mörkningar har förvisso hänt förr, men klimatfrågan får långt allvarligare konsekvenser för var och en av oss än tidigare väljarsvek.
Valrörelsen har istället fått handla om de för medborgarna historiskt väl kända frågorna och riskerna – att bli arbetslös, att bli sjuk, att bli gammal, att bli förälder (och andra skäl för inkomstbortfall). För allt detta har vi etablerade välfärdssystem och försäkringar. Valkampen har stått om marginalerna i utformningen av dessa system.
Men inget av partierna har ansvarstagande och framsynt vågat artikulera den globala uppvärmningens obeveklighet och eskalerande hot. Visst, partiledare som Persson, Olofsson och Wetterstrand har kunskap. Men ingen har med pedagogisk tyngd och konsekvens lyft frågan för medborgarna i agitation och debatt. Uppvärmningens konsekvenser är obekväma.
FNs 700-hövdade klimatpanel med många hundra vetenskapsmän kommer med sin tredje rapport under 2007. Det har redan sipprat ut att den kommer att revidera sin temperaturprognos för det kommande århundradet uppåt (man räknar med en ökning på mellan 2 och 4,5 grader, och ytterligare upp till 1,5 grader på grund av självför-stärkande mekanismer). Den kommer även att ange en miniminivå för den pågående havsnivåhöjningen till knappt en meter fram till år 2100. Men IPCC säger också att spannet är upp till två meter eller mer.
Glaciärer och isar smälter snabbare än tidigare förutsett. Töande tundror frigör stora mängder av giftig metangas ut i atmosfären. I Kina har sedan maj i år (officiella uppgifter) 32 miljoner hektar åkermark slagits ut av orkaner och landerosion. Detta motsvarar två tredjedelar av Sverige. Över fem miljoner kineser har fått sina hem skövlade. Orkaner, enorma skogsbränder. Ett område stort som Italien brann i Sibirien förra året. Sverige hade sin största skogsbrand någonsin i år. Översvämningar, värmeböljor, torkperioder, förändrade havsströmmar… Allt detta pågår medan Du läser detta.
Klimatrelaterade nyheter bör rapporteras som de sammanhängande systemfrågor de är, inte som enstaka och separata – till synes alltid överraskande – händelser. Även medierna har sitt ansvar: ledarsidor, redigerare och TV-utfrågare. Svenska Dagbladets ledarsida raljerar över ”klimatmånglare”, Detta är ett anti-intellektuellt förhållningssätt. Mediernas attityd – inte bara i Sverige – präglas av oviljan att förmedla vetenskapssamhällets överväldigande konsensus. Står blott en Björn Lomborg mot 1 000 vetenskapsmän, så framställs vetenskapssamhället gärna som delat. Engelska vetenskapsakademien gick i veckan i en unik attack mot Exxons finan- siering av den lobbyn som förnekar klimatförändringen. Kalifornien meddelar idag att de avser att stämma biltillverkarna för de höga utsläppen av koldioxid. Nu dras skruven åt!
Det syns som om både politiker, företagsledare, en bred allmänhet men också en del forskare lever i föreställningen att om vi ”bara” får fram ny teknik så vore problemet fixat! Detta är nonsens. Omställningsbehoven – av teknik och konsumtionsmönster – är enorma. Dessa berör 6,5 miljarder människor i över 200 länder. Varje dag är 900 miljoner bilar i gång. 30 000 (av 4,2 miljoner) svenska miljöbilar är knappt en loska i havet. Ny teknik är alltid oprövad, aldrig problemfri. Den tar tid att skala upp. Ny teknik kommer alltid att skapa nya problem precis som nuvarande teknik har skapat de oförsonliga miljöproblem som vi nu står upp till anklarna i.
Den globala uppvärmningen går givetvis till dels att påverka – om vi handlar omedelbart, med kraft och förutseende. Men vissa processer som uppvärmningen satt igång är svåra att reversera. Inlandsisarnas avsmältning intensifieras av sin egen dynamik. Det går allt snabbare. Dessvärre är det inte möjligt för oss att förhandla med isar eller oceaner. Människan kan bara påverka dessa processer genom förändring av sitt eget beteende. Den lågmälde James Hansen vid NASA - en av forskningspionjärerna – ger oss blott tio år för att drastiskt – med 80 procent – reversera utsläppen av växthusgaser. Nestorn James Lovelock är långt mindre hoppfull. Ingen kan ifrågasätta Hansens och Lovelocks integritet.
Vi är inne i en framtid med stora och allt frekventare risker. För denna framtid är varken samhällen eller individer försäkrade. Förra året var försäkringsvärdet av orkanförödelserna i Nordamerika 202 miljarder dollar. Verkliga värdet var det mångdubbla. Nya generella välfärdssystem måste byggas, finansiella buffertar skapas.
Att se Al Gores film ”En obekväm sanning” räcker inte som kunskapsbas. Den kan tjäna som väckarklocka. Men var och en måste själv aktivt sätta sig in i frågan, övertyga sig själv. Vi behöver en nationell och global folkbildning. I Kina, detta förunderliga land, är sådana initiativ på väg inte i Sverige.
Om människor idag ägt sin kunskap och medvetenhet skulle en nej-kampanj mot trängselavgifter betraktas som stollighet, eller att som Kd främja sänkta bensinskatter. Avgasernas koldioxid är ju en av huvudorsakerna till den globala uppvärmningen.
Det är mot denna bakgrund vi med spänning avvaktar regeringsdeklarationens avsnitt
om den framtida klimatpolitiken.
Bo Ekman
för SvD
Monday, September 25, 2006
Friday, September 8, 2006
Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden
I går ägde en viktig diskussion rum i EU-kommissionen, under president Barrosos ledning, om att stärka innovation och spetsforskning i Europa. 18 globala företag deltog i att utlinjera upp förutsättningarna för ett nytt ”European Institute of Technology”,för att stärka konkurrenskraft och innovationskraft. Behoven är utomordentliga.
Vi står inför nödvändigheten av att med ny teknologi finna en hållbar balans i den ekonomi/enerig/miljö-ekvation som inte längre går ihop. Företagen har sitt ansvar.
Det vidare samhället har sitt. De risker som klimatförändringen skapar är inte diskonterade in i dagens priser och balansräkningar. Ny teknologi behövs på område efter område. Helt nya industrier måste komma till. Det är bråttom.
Mycket av detta nya måste komma ur etablerade industriella system som till exempel
AB Volvo. Volvos stora uppgift framöver är att leverera transportlösningar som blir en del av lösningen av dagens energi- och miljöproblem och att bidra till framtida tillväxt. Volvosystemet som är uppbyggt under 80 år kan brytas ned på några få år genom styckning och kassaplundring. Ett företag som Volvo ska inte ses som delar, utan som ett system framför allt för produktutveckling. Det är styrelsens ansvar att ständigt förnya den industriella visionens innehåll och konsekvenser. Det är det som kassan är till för. Utan djärva, starka visioner om industriell förnyelse blir företag som Volvo sårbara.
Riskkapitalet drivs av kapitalmarknadernas kortsiktighet och flyktiga lojaliteter. Kapitalmarknaden är dessvärre dessutom bättre på att exploatera gamla teknologier än att föda de nya. Kapitalmarknaden drivs inte av visioner, den drivs av avkastningskrav. Många privatkapitalister skyr börsen för att skydda sina idéer från slakt och kort sikt. Men eftersom få privatkapitalister är riktigt duktiga på (eller intresserade av) att arbeta med egna pengar, strömmar också stora delar av detta kapital ut i kapitalmarknadens anonyma ocean.
Om företag som Volvo, BP, Ericsson, Nokia skulle styckas, är jag rädd för att Barrosos vision om ett ” European Institute of Technology”, som matchar de bästa i världen, inte behövs. Det får svårt att finna sina avnämare. Den industriella basen måste utvecklas på sina egna villkor, inte på riskkapitalisternas. Det är för att lösa de enorma omställningsbehov våra samhällen står mitt upp i som de stora kassorna behövs. Men dessa måste sättas i förnyande arbete.
I USA vänds nu Ford ut och in av Goldman Sachs. Ny VD är tillsatt. Aktiekursen sticker i förväntan om försäljningar och styckning. Investeringsbankers förväntan på stora provisioner bidrar med explosiv sprängkraft. Ford förmådde inte i tid förnya sin industriella vision om företagets uppgift och roll i en ny miljö-, energi- och konkurrenssituation. Detta är den styrelsens nederlag.
Maktkampen i Volvo borde vara kampen mellan konkurrerande visioner och koncept om företagets industriella framtid på – minst – 25 års sikt med alla intressenters bästa för ögonen. Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden.
Bo Ekman
Vi står inför nödvändigheten av att med ny teknologi finna en hållbar balans i den ekonomi/enerig/miljö-ekvation som inte längre går ihop. Företagen har sitt ansvar.
Det vidare samhället har sitt. De risker som klimatförändringen skapar är inte diskonterade in i dagens priser och balansräkningar. Ny teknologi behövs på område efter område. Helt nya industrier måste komma till. Det är bråttom.
Mycket av detta nya måste komma ur etablerade industriella system som till exempel
AB Volvo. Volvos stora uppgift framöver är att leverera transportlösningar som blir en del av lösningen av dagens energi- och miljöproblem och att bidra till framtida tillväxt. Volvosystemet som är uppbyggt under 80 år kan brytas ned på några få år genom styckning och kassaplundring. Ett företag som Volvo ska inte ses som delar, utan som ett system framför allt för produktutveckling. Det är styrelsens ansvar att ständigt förnya den industriella visionens innehåll och konsekvenser. Det är det som kassan är till för. Utan djärva, starka visioner om industriell förnyelse blir företag som Volvo sårbara.
Riskkapitalet drivs av kapitalmarknadernas kortsiktighet och flyktiga lojaliteter. Kapitalmarknaden är dessvärre dessutom bättre på att exploatera gamla teknologier än att föda de nya. Kapitalmarknaden drivs inte av visioner, den drivs av avkastningskrav. Många privatkapitalister skyr börsen för att skydda sina idéer från slakt och kort sikt. Men eftersom få privatkapitalister är riktigt duktiga på (eller intresserade av) att arbeta med egna pengar, strömmar också stora delar av detta kapital ut i kapitalmarknadens anonyma ocean.
Om företag som Volvo, BP, Ericsson, Nokia skulle styckas, är jag rädd för att Barrosos vision om ett ” European Institute of Technology”, som matchar de bästa i världen, inte behövs. Det får svårt att finna sina avnämare. Den industriella basen måste utvecklas på sina egna villkor, inte på riskkapitalisternas. Det är för att lösa de enorma omställningsbehov våra samhällen står mitt upp i som de stora kassorna behövs. Men dessa måste sättas i förnyande arbete.
I USA vänds nu Ford ut och in av Goldman Sachs. Ny VD är tillsatt. Aktiekursen sticker i förväntan om försäljningar och styckning. Investeringsbankers förväntan på stora provisioner bidrar med explosiv sprängkraft. Ford förmådde inte i tid förnya sin industriella vision om företagets uppgift och roll i en ny miljö-, energi- och konkurrenssituation. Detta är den styrelsens nederlag.
Maktkampen i Volvo borde vara kampen mellan konkurrerande visioner och koncept om företagets industriella framtid på – minst – 25 års sikt med alla intressenters bästa för ögonen. Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden.
Bo Ekman
Wednesday, September 6, 2006
Om vad en valrörelse inte handlar om
Mänskligheten – denna den förment intelligentaste varelsen i en artrik biosfär –
har varit korkad nog att kollektivt ha målat in sig i ett hörn. Den har skapat sig ett framtidsproblem av existentiell dimension.
För det första: Ekvationen ekonomisk tillväxt/energi/miljö går inte ihop längre. För
att så skulle ske räcker inte energi och andra naturresurser som vatten, fibrer, mark och biologisk mångfald (ekologiska tjänster) till. För människans överlevnad är livsviktiga ekologiska balanser rubbade. Utvecklingen/evolutionen är inte längre självklart hållbar – för människan. Hållbar utveckling är en besvärjelse, en tulipanaros. Uttrycket är politiskt (framavlat av Brundtlandkommission på 1980-talet) och vill förmedla att motsatserna mellan snabb mänsklig teknologisk/ekonomisk utveckling går att förena med den långsamma evolutionens villkor. Evolutionen drivs in på snedspår, exploateringen av miljöresurser, men också genom medveten genetisk manipulation och de DNA- och artförändringar som kemisk miljöpåverkan skapar.
I Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är bara toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare. Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste årtusendena ersatts av människans eget påhitt att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – att människoarten vore överordnad resten av naturen – har lett till en kortsiktig exploatering av miljön utan insikt i långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik. Katrina, slog sönder New Orleans. De senaste orkanerna över södra Kina och Nordkorea slog sönder hem för ett tiotal miljoner människor. Totalt har sedan i maj i Kina 32 miljoner ha jordbruksmark förstörts av naturkatastrofen. Detta motsvarar 2/3 av Sveriges yta. Jared Diamond beskriver ingående i sin bok ”Collapse” hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers totala sammanbrott. Idag är skalan en annan. Hela systemet är akut hotat.
Grunden för människans problem är inte planetens ”brist” på energi eller vatten. Grundproblemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremt kort tid – 650 procent under 200 år från 1 till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medellivslängden fördubblats från 27 till 54 år. Artens tillväxt har möjliggjorts av snabba, ständigt accelererande teknologiska revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 biljarder. Vi är inte bara fler. Vi producerar också gör mycket mer.
Det är viktigt att påminna oss om att precis allt som människan producerar kommer ur de fyra elementen: ur jorden, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som i sin tur kräver jord, vatten, energi och luft. Vi vet att jordens resurser inte är obegränsade. Människan behöver jorden, men jorden behöver faktiskt inte oss.
Men ändå finns det inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på infriandet av löften om tillväxt, vinsten och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. De vill in i välfärdsvärmen. Det är denna vår tids helt dominerande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv till sommarstugor och golfbanor – också som vi lever och verkar – som är roten till att Moder jord inte orkar med oss. Det skulle kräva fyra planeter för att möta kraven på västerländska levnads-standard för alla. Vi har bara en.
Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare minst 2,5 miljarder individer inom 50 år. Samtidigt är människans vision snabbt ökad materiell levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en årlig tillväxt på 5-10 %. En sådan skulle innebära en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 biljarder dollar. Kina är, med sin tillväxt på 10-13%, just nu det mest beundrade ekonomiska ”miraklet” i världen. Denna frenetiska ekonomiska aktivitet har genererat utsläpp av växthusgaser som i sin tur genererar den eskalerande globala uppvärmningen .
Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problemet för människan och hennes sätt att leva. Vetenskapssamhället världen över är i stort sett ense om vad som är på väg att hända. Så varför går vi inte till massiv handling? En förklaring är att politiska och ekonomiska intressen vill bevara ”business as usual”, en annan okunnighet och intellektuell lathet. Man gitter inte sätta sig in i frågan! Den är onekligen komplex.
Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens livsfarliga strutsmentalitet. Al Gore gör en pedagogiska Herculesinsats genom sin film ”En obekväm sanning”. Det politiskt riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Det vore ju så mycket bekvämare om klimatförändringen vore ”naturlig” eller till och med Guds verk. Professor James Hansen vid NASAs Goodard Institute, slår fast att mänskligheten drastiskt och permanent måste ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären stiger över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Ppm-värdet befinner sig nu strax under 400 (högre än på 650 000 år). Om temperaturen stiger med tre grader skulle 50 % av alla levande arter på jorden dö ut.
En färsk indisk studie pekar på att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om detta gäller för Indien så gäller det också för Pakistan, Bangladesh och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar med 5-10 meter på 100 års sikt. Här är till och med forskarna tagna på sängen av avsmältningens allt snabbare förloppp.
Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer, som föder Asiens sju stora floder och är livsgivare åt nära 50 procent av jordens befolkning smälter, så sjunker också grundvattennivåerna i stora områden i Kina, Pakistan, Indien men även i USA. 70 procent av sötvattenanvändningen går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för att producera ett kilo vete.
Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700-hövdad vetenskapspanel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är ett faktum.
I Sverige flyttar klimatet norrut med en meter per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat. Glaciärerna på sydtoppen på Kebnekaise har sjunkit med åtta meter. Snart är Nordtoppen Sveriges högsta berg. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.
Energibristen i världen pressar upp priserna. Energikrisen förändrar geopolitiska balanser.
Energibehoven är massiva och ökande. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt möta i tid. Skalprob-lemen är enorma. Inom industri och finans är idag slagordet ”Scaling-up”. Men vad som främst driver denna princip är möjligheten att snabbt dominera en marknad med en och samma standardiserade affärsmodell. Men i den ekologiska verkligheten är behovet precis det motsatta: att ”skala ned” till de lösningar som passar precis för varje enskild plats och kultur. Ekonomisk och ekologisk logik kommer i konflikt om de separeras från varandra i analys och tillämpning.
Sambandskedjorna är glasklara. Växhusgaserna sammanhänger med energiproduktion- och konsumtion som hänger samman med befolknings- och tillväxtexplosionen, som driver vattenbristen som förvärras av energiefterfrågan, skogskötsels- och jordbruksmetoder. Dessa påverkar landerosion och bäddar för översvämningar. Uppvärmningen, som sker över en planet vars landområden omstrukturerats av människans produktion, odling och kommunikation intensifierar väder, torka och skogsbränder. Oceanernas och polernas uppvärmning påverkar havsströmmarnas vägval, beteenden och fiskarters förutsättningar. Klimatet är ett globalt fysiskt system, inte ägt av någon nation. Politiken står inför ett ystemproblem, som inte kan förenklas.
För det andra: Det finns ingen helhetsstrategi i sikte. Den bistra sanningen är att vi inte till fullo förstår ekonomi/energi/miljö-ekvationens komplexa samband. Det finns ingen heltäckande teori för att kunna balansera den. Vi förstår inte heller tillräckligt hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig aktivitet. Om så vore, skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge. Sanningen är helt enkelt att vi är ute på gungfly.
Vårt största problem är ändå att det problem vi ska lösa är ett systemproblem. Vi är organiserade för att lösa problem styckvis och delt, vart och ett för sig. Vi är organiserade som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är också merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departements-uppdelning i kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin specialitet, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Därför organiseras världen i stort och smått utifrån intressemotsättningar, inte utifrån intressegemen-skaper.
Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt hela planeten. Globaliseringens drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globalisering finns inte på något enda politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. Dessa handlar om att tillgodose det egna intresset. Så och i Sverige.
Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya ekonomiska värden. Men marknadsekonomins nederlag – och de systemproblem den ställer till för oss – är att den inte förmått integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom i finansministerierna tas ännu inte kostnaderna för ekologisk påverkan med i balansräkning eller nationalräkenskaper. De fulla kostnaderna för ”ekologiska tjänster” finns inte med i produktkalkylen. Sakta, sakta tvingas de på, men under motstånd och ofta betraktande som onödiga add-ons.
Den norske företagsledaren och numera vice VDn för World Resourses Institute menar att marknadsekonomis nederlag är att den inte förmår att se den ekologiska sanningen. Socialismens nederlag är att den inte ens förmådde se den ekonomiska sanninge. Ekonomin måste utgå från ekologin och från systemanalys för att minska risker för samhällen, företag och enskilda.
För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion)/energi/miljö hänger samman, existerar inte några globala institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda in samhällsutvecklingen i en globalt evolutionärt hållbar fåra. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens teori och organisation är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationerna, Internationella Valutafonden, WTOs föregångare GATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter Andra världskriget. En ny internationaliserad värld tvingade då fram nya spelregler precis som skedde genom Västfaliska freden år 1645 efter
30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över allt mer begränsade resurser som – energi, vatten, mark, råvaror, mat och luft.
De nuvarande internationella institutionerna är primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, alltid i motsats till andras. Dessa institutioner blir aldrig starkare än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika nationerna. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1938: Peace in our time! Vi för, nu liksom då, en eftergiftspolitik om framtiden.
Samtidigt pågår en stadig eskalering av konflikter med fundamentalistiska och religiösa förtecken, framför allt i Mellanöstern men också i Asien och Afrika. De växande motsättningarna mellan muslimska rörelser och den västliga livsstilen får också eruptioner i Ryssland, Europa och USA. Traditionalism står mot modernism. Islamistisk livsstil ställs mot den västliga. USAs fiasko i Irak har destabiliserat regionen. Kriget mellan Iran/hispola och Israel/USA blev ytterligare en upptrappning av envigen om Irans kärnvapen ambitioner.
USAs och särskilt Englands ambitioner att demokratisera arabvärlden på västs villkor har hitintill visat sig en misslyckad strategi. Pakistans president Pervez Musharraf uttryckte sig såhär för en tid sedan: ”We will not equalize modernization and westernization of our country”.
Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte göra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.
Naturen reagerar på människans beteende. Kan vi ändra på dessa – i tid?
Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.
Det är den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. Vi har än så länge inte kollektivt varit förmögna till det förutseende som krävs för att avlägsna någondera av dessa existentiella risker.
Ingen enda äger helheten. Ingen enda har ansvaret för livet, för Gaia. Att ty sig till
en gud eller en profant ideologisk tro har för många hundratals miljoner människor bokstavligen visat sig vara livsfarligt. Gudstro och bön är ingen hållbart pålitlig försäkringslösning. James Lovelock, den lysande brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosfären – det tunna membranet mellan jordens inre och den yttre rymdens döda kyla – i sig självt är ett komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans överlevnadsmöjligheter. Vaclav Havel vädjade vid Tällberg Forum 2006 att människan måtte tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Henrik von Wright kom till en djupt pessimistisk slutsats i sina senare verk över det att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap: ekonomi före ekologi skulle leda till hennes egen förintelse.
Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är ett av tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb och lösningar på de problem vi möter i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är otestat, komplex och därför alltid riskfylld. Den gamla tekniken (t ex bensinmotorer, kolkraftverk eller skogsgödningsmetoder) har alltid lett till de problem som i alla tider trosvisst skall lösas av ny teknologi. Så blir det också i fortsättningen. Nya lösningar skapar också nya problem.
Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande skall slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Denna kapitalism måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på kreativa evolution: ekonomin underordnas ekologins och evolutionens villkor. Då kunde vi måhända återvinna en balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen. Vägen dit går via jämlikhet och gemenskap i våra samhällen.
Men om detta handlar inte en valrörelse.
Bo Ekman
har varit korkad nog att kollektivt ha målat in sig i ett hörn. Den har skapat sig ett framtidsproblem av existentiell dimension.
För det första: Ekvationen ekonomisk tillväxt/energi/miljö går inte ihop längre. För
att så skulle ske räcker inte energi och andra naturresurser som vatten, fibrer, mark och biologisk mångfald (ekologiska tjänster) till. För människans överlevnad är livsviktiga ekologiska balanser rubbade. Utvecklingen/evolutionen är inte längre självklart hållbar – för människan. Hållbar utveckling är en besvärjelse, en tulipanaros. Uttrycket är politiskt (framavlat av Brundtlandkommission på 1980-talet) och vill förmedla att motsatserna mellan snabb mänsklig teknologisk/ekonomisk utveckling går att förena med den långsamma evolutionens villkor. Evolutionen drivs in på snedspår, exploateringen av miljöresurser, men också genom medveten genetisk manipulation och de DNA- och artförändringar som kemisk miljöpåverkan skapar.
I Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är bara toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare. Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste årtusendena ersatts av människans eget påhitt att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – att människoarten vore överordnad resten av naturen – har lett till en kortsiktig exploatering av miljön utan insikt i långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik. Katrina, slog sönder New Orleans. De senaste orkanerna över södra Kina och Nordkorea slog sönder hem för ett tiotal miljoner människor. Totalt har sedan i maj i Kina 32 miljoner ha jordbruksmark förstörts av naturkatastrofen. Detta motsvarar 2/3 av Sveriges yta. Jared Diamond beskriver ingående i sin bok ”Collapse” hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers totala sammanbrott. Idag är skalan en annan. Hela systemet är akut hotat.
Grunden för människans problem är inte planetens ”brist” på energi eller vatten. Grundproblemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremt kort tid – 650 procent under 200 år från 1 till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medellivslängden fördubblats från 27 till 54 år. Artens tillväxt har möjliggjorts av snabba, ständigt accelererande teknologiska revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 biljarder. Vi är inte bara fler. Vi producerar också gör mycket mer.
Det är viktigt att påminna oss om att precis allt som människan producerar kommer ur de fyra elementen: ur jorden, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som i sin tur kräver jord, vatten, energi och luft. Vi vet att jordens resurser inte är obegränsade. Människan behöver jorden, men jorden behöver faktiskt inte oss.
Men ändå finns det inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på infriandet av löften om tillväxt, vinsten och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. De vill in i välfärdsvärmen. Det är denna vår tids helt dominerande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv till sommarstugor och golfbanor – också som vi lever och verkar – som är roten till att Moder jord inte orkar med oss. Det skulle kräva fyra planeter för att möta kraven på västerländska levnads-standard för alla. Vi har bara en.
Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare minst 2,5 miljarder individer inom 50 år. Samtidigt är människans vision snabbt ökad materiell levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en årlig tillväxt på 5-10 %. En sådan skulle innebära en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 biljarder dollar. Kina är, med sin tillväxt på 10-13%, just nu det mest beundrade ekonomiska ”miraklet” i världen. Denna frenetiska ekonomiska aktivitet har genererat utsläpp av växthusgaser som i sin tur genererar den eskalerande globala uppvärmningen .
Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problemet för människan och hennes sätt att leva. Vetenskapssamhället världen över är i stort sett ense om vad som är på väg att hända. Så varför går vi inte till massiv handling? En förklaring är att politiska och ekonomiska intressen vill bevara ”business as usual”, en annan okunnighet och intellektuell lathet. Man gitter inte sätta sig in i frågan! Den är onekligen komplex.
Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens livsfarliga strutsmentalitet. Al Gore gör en pedagogiska Herculesinsats genom sin film ”En obekväm sanning”. Det politiskt riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Det vore ju så mycket bekvämare om klimatförändringen vore ”naturlig” eller till och med Guds verk. Professor James Hansen vid NASAs Goodard Institute, slår fast att mänskligheten drastiskt och permanent måste ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären stiger över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Ppm-värdet befinner sig nu strax under 400 (högre än på 650 000 år). Om temperaturen stiger med tre grader skulle 50 % av alla levande arter på jorden dö ut.
En färsk indisk studie pekar på att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om detta gäller för Indien så gäller det också för Pakistan, Bangladesh och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar med 5-10 meter på 100 års sikt. Här är till och med forskarna tagna på sängen av avsmältningens allt snabbare förloppp.
Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer, som föder Asiens sju stora floder och är livsgivare åt nära 50 procent av jordens befolkning smälter, så sjunker också grundvattennivåerna i stora områden i Kina, Pakistan, Indien men även i USA. 70 procent av sötvattenanvändningen går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för att producera ett kilo vete.
Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700-hövdad vetenskapspanel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är ett faktum.
I Sverige flyttar klimatet norrut med en meter per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat. Glaciärerna på sydtoppen på Kebnekaise har sjunkit med åtta meter. Snart är Nordtoppen Sveriges högsta berg. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.
Energibristen i världen pressar upp priserna. Energikrisen förändrar geopolitiska balanser.
Energibehoven är massiva och ökande. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt möta i tid. Skalprob-lemen är enorma. Inom industri och finans är idag slagordet ”Scaling-up”. Men vad som främst driver denna princip är möjligheten att snabbt dominera en marknad med en och samma standardiserade affärsmodell. Men i den ekologiska verkligheten är behovet precis det motsatta: att ”skala ned” till de lösningar som passar precis för varje enskild plats och kultur. Ekonomisk och ekologisk logik kommer i konflikt om de separeras från varandra i analys och tillämpning.
Sambandskedjorna är glasklara. Växhusgaserna sammanhänger med energiproduktion- och konsumtion som hänger samman med befolknings- och tillväxtexplosionen, som driver vattenbristen som förvärras av energiefterfrågan, skogskötsels- och jordbruksmetoder. Dessa påverkar landerosion och bäddar för översvämningar. Uppvärmningen, som sker över en planet vars landområden omstrukturerats av människans produktion, odling och kommunikation intensifierar väder, torka och skogsbränder. Oceanernas och polernas uppvärmning påverkar havsströmmarnas vägval, beteenden och fiskarters förutsättningar. Klimatet är ett globalt fysiskt system, inte ägt av någon nation. Politiken står inför ett ystemproblem, som inte kan förenklas.
För det andra: Det finns ingen helhetsstrategi i sikte. Den bistra sanningen är att vi inte till fullo förstår ekonomi/energi/miljö-ekvationens komplexa samband. Det finns ingen heltäckande teori för att kunna balansera den. Vi förstår inte heller tillräckligt hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig aktivitet. Om så vore, skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge. Sanningen är helt enkelt att vi är ute på gungfly.
Vårt största problem är ändå att det problem vi ska lösa är ett systemproblem. Vi är organiserade för att lösa problem styckvis och delt, vart och ett för sig. Vi är organiserade som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är också merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departements-uppdelning i kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin specialitet, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Därför organiseras världen i stort och smått utifrån intressemotsättningar, inte utifrån intressegemen-skaper.
Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt hela planeten. Globaliseringens drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globalisering finns inte på något enda politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. Dessa handlar om att tillgodose det egna intresset. Så och i Sverige.
Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya ekonomiska värden. Men marknadsekonomins nederlag – och de systemproblem den ställer till för oss – är att den inte förmått integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom i finansministerierna tas ännu inte kostnaderna för ekologisk påverkan med i balansräkning eller nationalräkenskaper. De fulla kostnaderna för ”ekologiska tjänster” finns inte med i produktkalkylen. Sakta, sakta tvingas de på, men under motstånd och ofta betraktande som onödiga add-ons.
Den norske företagsledaren och numera vice VDn för World Resourses Institute menar att marknadsekonomis nederlag är att den inte förmår att se den ekologiska sanningen. Socialismens nederlag är att den inte ens förmådde se den ekonomiska sanninge. Ekonomin måste utgå från ekologin och från systemanalys för att minska risker för samhällen, företag och enskilda.
För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion)/energi/miljö hänger samman, existerar inte några globala institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda in samhällsutvecklingen i en globalt evolutionärt hållbar fåra. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens teori och organisation är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationerna, Internationella Valutafonden, WTOs föregångare GATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter Andra världskriget. En ny internationaliserad värld tvingade då fram nya spelregler precis som skedde genom Västfaliska freden år 1645 efter
30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över allt mer begränsade resurser som – energi, vatten, mark, råvaror, mat och luft.
De nuvarande internationella institutionerna är primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, alltid i motsats till andras. Dessa institutioner blir aldrig starkare än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika nationerna. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1938: Peace in our time! Vi för, nu liksom då, en eftergiftspolitik om framtiden.
Samtidigt pågår en stadig eskalering av konflikter med fundamentalistiska och religiösa förtecken, framför allt i Mellanöstern men också i Asien och Afrika. De växande motsättningarna mellan muslimska rörelser och den västliga livsstilen får också eruptioner i Ryssland, Europa och USA. Traditionalism står mot modernism. Islamistisk livsstil ställs mot den västliga. USAs fiasko i Irak har destabiliserat regionen. Kriget mellan Iran/hispola och Israel/USA blev ytterligare en upptrappning av envigen om Irans kärnvapen ambitioner.
USAs och särskilt Englands ambitioner att demokratisera arabvärlden på västs villkor har hitintill visat sig en misslyckad strategi. Pakistans president Pervez Musharraf uttryckte sig såhär för en tid sedan: ”We will not equalize modernization and westernization of our country”.
Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte göra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.
Naturen reagerar på människans beteende. Kan vi ändra på dessa – i tid?
Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.
Det är den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. Vi har än så länge inte kollektivt varit förmögna till det förutseende som krävs för att avlägsna någondera av dessa existentiella risker.
Ingen enda äger helheten. Ingen enda har ansvaret för livet, för Gaia. Att ty sig till
en gud eller en profant ideologisk tro har för många hundratals miljoner människor bokstavligen visat sig vara livsfarligt. Gudstro och bön är ingen hållbart pålitlig försäkringslösning. James Lovelock, den lysande brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosfären – det tunna membranet mellan jordens inre och den yttre rymdens döda kyla – i sig självt är ett komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans överlevnadsmöjligheter. Vaclav Havel vädjade vid Tällberg Forum 2006 att människan måtte tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Henrik von Wright kom till en djupt pessimistisk slutsats i sina senare verk över det att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap: ekonomi före ekologi skulle leda till hennes egen förintelse.
Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är ett av tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb och lösningar på de problem vi möter i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är otestat, komplex och därför alltid riskfylld. Den gamla tekniken (t ex bensinmotorer, kolkraftverk eller skogsgödningsmetoder) har alltid lett till de problem som i alla tider trosvisst skall lösas av ny teknologi. Så blir det också i fortsättningen. Nya lösningar skapar också nya problem.
Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande skall slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Denna kapitalism måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på kreativa evolution: ekonomin underordnas ekologins och evolutionens villkor. Då kunde vi måhända återvinna en balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen. Vägen dit går via jämlikhet och gemenskap i våra samhällen.
Men om detta handlar inte en valrörelse.
Bo Ekman
Monday, September 4, 2006
Messing with the future
Mänskligheten – denna den förment intelligentaste delen av biosfären – har varit korkad nog att ha kollektivt målat in sig i ett hörn. Den har skapat sig ett framtidsproblem av existentiell dimension.
För det första: Tillväxt/energi/miljö-ekvationen går inte längre ihop. För detta räcker inte längre energi och ekologiska tjänster till. För människan är de livsviktiga ekologiska balanserna rubbade. Evolutionen drivs in på snedspår både genom medveten genetisk manipulation och genom de DNA och artförändringar kemisk miljöpåverkan skapar (i Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare). Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste två årtusendena ersatts av påhittet att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – vi/den – har lett till en exploatering av miljön utan insikt i dess långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik (aldrig i någon kalkyl), Katrina, liksom den senaste orkanstyrkan 5 orkanen över södra Kina.
Jared Diamond beskriver ingående hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers kollaps. Nu är skalan en annan. Hela systemet är hotat.
Grunden till planetens problem är inte dess ”brist” på energi eller vatten. Grund-problemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremet kort tid – 650 procent under 200 år till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medel-livslängden fördubblats från 27 till 54 år. Vi är fler som gör mer. Artens tillväxt har möjliggjorts av teknologiska pågående revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 triljoner.
Det finns inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på att infria löften om tillväxt och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. Detta är denna vår tids bärande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv på golfbanor - hur vi lever och verkar – som är roten till att moder jord inte orkar med oss.
Precis allt vi producerar kommer ur de fyra elementen jord, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som kräver jord, vatten, energi och luft. Människan behöver jorden, men jorden behöver inte oss.
Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare 2,5 miljarder individer. Samtidigt är visionen ökad levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av genomsnittlig livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en tillväxt på 5-10 %. Detta innebär en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 millioner USD. Kina är, med tillväxt på 10-13%, just nu den mest beundrade modellen.
Vad är konsekvensen av suboptimeringen av tillväxt?
Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problem. Vetenskaps- samhället är i stort sett ense om vad som pågår. Men politiska och ekonomiska intressen ”business as usual” eller ren ignorans skapar debatt. Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens struts-mentalitet. Det riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Professor James Hansen vid NASAs Goddard Institute, varnar att mänskligheten måste drastiskt och permanent ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären skulle stiga över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Vi befinner oss nu strax under 400. Om så skulle ske där 50 % av alla arter på jorden.
En indisk studie visar att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om det gäller för Indien så gäller det också för Pakistan och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån med 5-10 meter på 100 års sikt på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar. Här är forskarna tagna på sängen av takten.
Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer smälter som föder Asiens sju stora floder som är livsgivare åt mer än 50 procent av jordens befolkning, sjunker grundvattennivåerna i stora områden i bl a Kina, Pakistan, Indien och USA. 70 procent av vattnet går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för ett kilo vete.
Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700 hövdad panel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är nådd.
Energibristen i världen pressar upp priserna, förändrar geopolitiska balanser. Energi- behoven är massiva. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt att mäta i tid.
Energiproblemet sammanhänger med vattenbrister som sammanhänger med befolknings- och tillväxtexplosioner. Vattnet sammanhänger med skogsbruk, avverkningar och landerrosion, som sammanhänger med översvämningar. Uppvärmningen intensifieras av väder, torka, ?? påverkar havsströmmar.
I augusti slogs delar av södra Kina och Nordkorea sänder av orkaner styrka 5.
10 miljoner människor blev hemlösa, långt från CNNs (och SVTs) bevakning. I Sverige flyttar klimatet en meter norrut per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat, sydtoppen på Kebenekaise har sjunkit ihop åtta meter. Snart är Nordtoppen högst. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.
För det andra: Det finns ingen helhetslösning i sikte. Eftersom vi inte till fullo förstår ekvationens komplexa sammanhang, har vi inte någon heltäckande teori för att balansera den. Vi förstår inte heller hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig produktion. I så fall skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge.
Problemet är att problemet är ett systemproblem. Vi har organiserat oss för att lösa problemen styckvis och delt, var för sig. Vi är organiserad som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departementsuppdelning i ett kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Det är också så vi organiserar världen utifrån intressemotsätt-ningar och inte utifrån intressegemenskaper.
Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt planeten. Dessa drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globallisering finns inte på något politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. De handlar om det egna landets intressen. Så och i Sverige.
Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya värden. Men marknadsekonomins nederlag – och det systemproblem det ställer till för oss – är att den inte förmår integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom på finansministerierna finns kostnaderna för ”ekologiska tjänsten” till dels med som en än s å länge, påtvingad add-on, lika litet, som Öysten Dahle påpekar, som marknadsekonomin tar hänsyn till den verkliga ekologiska sanningen var den socialistiska modellens nederlag att dess blindhet inför den ekonomiska sanningen. Ekonomin måste utgå från ekologin, inte tvärtom. Marknaden är inte bara människor. (Vilka är lösningarna? Många sätter sitt hopp till ny teknologi).
För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion/energi/miljö hänger samman), existerar heller inte några överstatliga institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda samhällsutvecklingen in i en evolutionärt hållbar fråga. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens organisation och teori är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationen, Institutionella Valutafonden, WTOs föregångare SATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter andra världskriget. En ny värld tvingades fram till nya spelregler precis som genom Västfaliska freden 1645 efter 30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över det som nu tryter oss – energi, vatten, mark, luft?
De nuvarande internationella institutionerna är fortfarande primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, därmed alltid i motsats till den andras. De blir aldrig starkare att läsa helhetsproblem än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1928: Peace in our time! Vi för en eftergiftspolitik om framtiden.
Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte föra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.
Naturen reagerar på människans beroende. Kan vi ändra på vårt – i tid?
Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.
Det är först den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. VI har inte kollektivt än så länge varit förmögna till det förutseende att avlägsna någondera.
Ingen äger helheten. Ingen har ansvaret för livet, för Gaia. James Lovelock, den brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosvären – mellan det tunna membranet urberget och rymdens döda kyla – i sig är ett ytterligt komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans möjligheter. Vadav Havel vädjar idag om att människan måste tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Herik von Wright kom till en djup och pessimistisk slutsats i sina senare verk att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap. (Det är precis detta som också speglas i den svenska valrörelsen).
Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb, lösningar av de problem vi möte i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är oprövad. Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Den måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på den kreativa evolutionen: ekonomi och ekologin förenas på samma villkor. Då kunde vi måhända återvinna balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen.
Bo Ekman
För det första: Tillväxt/energi/miljö-ekvationen går inte längre ihop. För detta räcker inte längre energi och ekologiska tjänster till. För människan är de livsviktiga ekologiska balanserna rubbade. Evolutionen drivs in på snedspår både genom medveten genetisk manipulation och genom de DNA och artförändringar kemisk miljöpåverkan skapar (i Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare). Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste två årtusendena ersatts av påhittet att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – vi/den – har lett till en exploatering av miljön utan insikt i dess långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik (aldrig i någon kalkyl), Katrina, liksom den senaste orkanstyrkan 5 orkanen över södra Kina.
Jared Diamond beskriver ingående hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers kollaps. Nu är skalan en annan. Hela systemet är hotat.
Grunden till planetens problem är inte dess ”brist” på energi eller vatten. Grund-problemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremet kort tid – 650 procent under 200 år till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medel-livslängden fördubblats från 27 till 54 år. Vi är fler som gör mer. Artens tillväxt har möjliggjorts av teknologiska pågående revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 triljoner.
Det finns inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på att infria löften om tillväxt och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. Detta är denna vår tids bärande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv på golfbanor - hur vi lever och verkar – som är roten till att moder jord inte orkar med oss.
Precis allt vi producerar kommer ur de fyra elementen jord, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som kräver jord, vatten, energi och luft. Människan behöver jorden, men jorden behöver inte oss.
Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare 2,5 miljarder individer. Samtidigt är visionen ökad levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av genomsnittlig livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en tillväxt på 5-10 %. Detta innebär en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 millioner USD. Kina är, med tillväxt på 10-13%, just nu den mest beundrade modellen.
Vad är konsekvensen av suboptimeringen av tillväxt?
Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problem. Vetenskaps- samhället är i stort sett ense om vad som pågår. Men politiska och ekonomiska intressen ”business as usual” eller ren ignorans skapar debatt. Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens struts-mentalitet. Det riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Professor James Hansen vid NASAs Goddard Institute, varnar att mänskligheten måste drastiskt och permanent ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären skulle stiga över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Vi befinner oss nu strax under 400. Om så skulle ske där 50 % av alla arter på jorden.
En indisk studie visar att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om det gäller för Indien så gäller det också för Pakistan och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån med 5-10 meter på 100 års sikt på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar. Här är forskarna tagna på sängen av takten.
Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer smälter som föder Asiens sju stora floder som är livsgivare åt mer än 50 procent av jordens befolkning, sjunker grundvattennivåerna i stora områden i bl a Kina, Pakistan, Indien och USA. 70 procent av vattnet går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för ett kilo vete.
Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700 hövdad panel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är nådd.
Energibristen i världen pressar upp priserna, förändrar geopolitiska balanser. Energi- behoven är massiva. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt att mäta i tid.
Energiproblemet sammanhänger med vattenbrister som sammanhänger med befolknings- och tillväxtexplosioner. Vattnet sammanhänger med skogsbruk, avverkningar och landerrosion, som sammanhänger med översvämningar. Uppvärmningen intensifieras av väder, torka, ?? påverkar havsströmmar.
I augusti slogs delar av södra Kina och Nordkorea sänder av orkaner styrka 5.
10 miljoner människor blev hemlösa, långt från CNNs (och SVTs) bevakning. I Sverige flyttar klimatet en meter norrut per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat, sydtoppen på Kebenekaise har sjunkit ihop åtta meter. Snart är Nordtoppen högst. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.
För det andra: Det finns ingen helhetslösning i sikte. Eftersom vi inte till fullo förstår ekvationens komplexa sammanhang, har vi inte någon heltäckande teori för att balansera den. Vi förstår inte heller hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig produktion. I så fall skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge.
Problemet är att problemet är ett systemproblem. Vi har organiserat oss för att lösa problemen styckvis och delt, var för sig. Vi är organiserad som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departementsuppdelning i ett kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Det är också så vi organiserar världen utifrån intressemotsätt-ningar och inte utifrån intressegemenskaper.
Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt planeten. Dessa drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globallisering finns inte på något politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. De handlar om det egna landets intressen. Så och i Sverige.
Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya värden. Men marknadsekonomins nederlag – och det systemproblem det ställer till för oss – är att den inte förmår integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom på finansministerierna finns kostnaderna för ”ekologiska tjänsten” till dels med som en än s å länge, påtvingad add-on, lika litet, som Öysten Dahle påpekar, som marknadsekonomin tar hänsyn till den verkliga ekologiska sanningen var den socialistiska modellens nederlag att dess blindhet inför den ekonomiska sanningen. Ekonomin måste utgå från ekologin, inte tvärtom. Marknaden är inte bara människor. (Vilka är lösningarna? Många sätter sitt hopp till ny teknologi).
För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion/energi/miljö hänger samman), existerar heller inte några överstatliga institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda samhällsutvecklingen in i en evolutionärt hållbar fråga. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens organisation och teori är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationen, Institutionella Valutafonden, WTOs föregångare SATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter andra världskriget. En ny värld tvingades fram till nya spelregler precis som genom Västfaliska freden 1645 efter 30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över det som nu tryter oss – energi, vatten, mark, luft?
De nuvarande internationella institutionerna är fortfarande primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, därmed alltid i motsats till den andras. De blir aldrig starkare att läsa helhetsproblem än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1928: Peace in our time! Vi för en eftergiftspolitik om framtiden.
Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte föra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.
Naturen reagerar på människans beroende. Kan vi ändra på vårt – i tid?
Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.
Det är först den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. VI har inte kollektivt än så länge varit förmögna till det förutseende att avlägsna någondera.
Ingen äger helheten. Ingen har ansvaret för livet, för Gaia. James Lovelock, den brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosvären – mellan det tunna membranet urberget och rymdens döda kyla – i sig är ett ytterligt komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans möjligheter. Vadav Havel vädjar idag om att människan måste tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Herik von Wright kom till en djup och pessimistisk slutsats i sina senare verk att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap. (Det är precis detta som också speglas i den svenska valrörelsen).
Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb, lösningar av de problem vi möte i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är oprövad. Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Den måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på den kreativa evolutionen: ekonomi och ekologin förenas på samma villkor. Då kunde vi måhända återvinna balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
