Sunday, October 22, 2006

Varför vill näringslivets chefer inte diskutera klimathotet?

Det är anmärkningsvärt att inte en enda av näringslivets ledande organisationer – Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, Företagarna, Stockholms Handelskammare och IVA (som får räknas dit) – har tagit position i klimatfrågan. Mycket kunskap finns på bordet.
Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är ett hysteriskt påhitt och konspiratoriskt framdriven av vänsterkrafter och ömfotade miljönördar. Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är vår tids största gemensamma problem.

Jag har följt och deltagit i energi/drivmedelsdebatten sen början av 1970-talet, var med om att starta Svensk Drivmedelsutveckling 1974. Men beskattningen av bensin, etanol, och metanol var sådan att idén var 30 år före sin tid. Då var det rädslan inför kommande oljebrist och försörjningssvårigheter som var drivkraften. Att dessa alternativa drivmedel hade renare utsläpp var i och för sig viktigt, men inte avgörande. Insikten om koldioxidutsläppens påverkan på klimat och miljö kom först långt senare.

Under de sista femton åren har vetenskapsläget klarnat betydligt. I stort sett råder konsensus om att människans teknologi och livsstilar bidragit till en snabb destabilisering av jordens klimat. Atmosfären har sedan den senaste istiden stabilt innehållit ca 600 miljarder ton koldioxid. Sedan den industriella revolutionens genombrott, i kombination med människans förökning med 5,5 miljarder individer, har koldioxiden i atmosfären ökat med ytterligare 200 miljarder ton. Detta har medfört att tätheten av koldioxid på tvåhundra år har ökat från ett stabilt intervall på 190 – 280 ppm (parts per million) till idag ca 383 ppm. Och det går undan nu. 2005 var det varmaste året på ca en miljon år. Ledande forskare som James Hansen vid NASA:s Goodard Institute menar att vi för vår hälsa och överlevnad inte bör överskrida 450-500 ppm, dvs. en ytterligare nettoökning med 50 miljarder ton. Men detta kommer vi förmodligen att ha under nästa 10-års period. I Sverige har medeltemperaturen ökat med 1 grad Celcius under de senast 15 åren, enligt SMHI.

Redan idag berörs miljoner människor av klimatförändringens konsekvenser: torka, översvämningar, glaciär- och havsisavsmältning, sjunkande grundvattennivåer, stormar, förändrade biotoper, och inom årtionden, havsnivåhöjningar och uppvärmning av oceaner och tundraområden. De senare kan komma att frigöra stora mängder av den än mer potenta växthusgasen metan och påverka havsströmmarnas klimatpåverkande flöden.

Vetenskapen har vaknat sent. Den har inte i tid varit organiserad för att misstänka eller mäta att människans teknologiska framsteg, att samspelet mellan marknad och teknologi, skulle kunna måla in henne i ett hörn. Det är förvisso inte näringsliv, finansmarknad, eller ens politiker som skall skuldbeläggas. Utvecklingen har skett i god tro - eller om man så vill - i blindo. Men nu ringer väckarklockorna.

Det är bara ny teknologi i kombination med nya konsumtionsbeteenden som kan lösa problemen. Varje klimatkonferens som jag besöker runt jorden andas tilltro till att ny energiteknologi, besparingsteknik och ändrade beteenden kan lösa en trängd situation. Kanske. Men vi måste vara medvetna om att ny teknik alltid är oprövad, komplex, sårbar. Ny teknik har alltid tagit tid att ”skala upp”. Ny teknik har alltid skapat nya problem – ekonomiska, säkerhetspolitiska, ekologiska, sociala, fördelningsmässiga – precis som den energiteknik vi tillämpar idag.

I regeringsförklaringen framhålls klimatfrågan som en ”ödesfråga”. Det är bra och det är rätt ordval. Andreas Carlgren får ett stort ansvar för en fråga som skär tvärsigenom alla departementen. Den är egentligen hela regeringens fråga. Detta är inte en vanlig miljöfråga - det är en systemfråga. Drastiska åtgärder kan behöva vidtas om inte konsumenter och marknader själva börjar sin snabba marsch mot en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 80 % inom överskådlig tid. Det kan handla om styrning genom högre energiskatter, bensinskatter, flygbränslebeskattning, obligatorisk besiktning av energieffektivitet i logistiska och industriella processer liksom i boendet och särskilda skatter på nöjesresor.

Ju snabbare näringslivet kan hugga på de enorma möjligheter som denna ofrånkomliga omställningsprocess kräver, desto mindre drastiska behöver de politiska ingreppen bli. Därför måste näringslivet i sitt eget intresse driva debatt, upplysning, internutbildning och givetvis forskning och produktutveckling. Utan industri och näringsliv fixar inte samhället att mildra, helst eliminera, konsekvenserna av ett destabiliserat klimat.

Grundproblemet är att den konventionella marknadsekonomiska kalkylen aldrig fått omfatta de verkliga ekologiska kostnaderna och långsiktiga konsekvenserna av miljöförändrande exploatering av de för all produktion och modern livsstil nödvändiga natur- och energiresurserna. De konsekvenserna betalas idag av miljoner människor. Ännu fler i framtiden. Det som nu händer kommer att leda till – förutan förödande nationella motsättningar får vi hoppas – en nödvändig reformering och anpassning av både marknadsekonomin och den politiska demokratin till de nya globala ömsesidiga beroendena.

Bo Ekman

för Göteborgsposten