Friday, December 15, 2006

Sociala Företag Inger Hopp för Miljoner

Två företagsledare har fått spontana stående ovationer när de vandrat nerför mittgången i konferenscentret i Folkets Hus i Stockholm. För ett par år sen var det IKEA:s Ingvar Kamprad, i veckan var det Grameen Banks Muhammad Yunus.

De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.

Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.

Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.

Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.

Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.

Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.

Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.

Bo Ekman

för SvD

Thursday, December 14, 2006

Yunus

english version

Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.

The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.

Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.

By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.

Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.

It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.

The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.

That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.

Bo Ekman

Wednesday, December 6, 2006

Både existentiell och konkret

Klimatförändringen och problemen i den globala miljön växer till en huvudfråga för människor runt om i världen – och i Sverige. Klimatförändringen är fundamental för säkerhet, jobb och välfärd.

”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.

Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.

Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.

Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.

Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.

För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.

Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.

Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.

Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.

Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.

Men i svensk valdebatt är frågan iskall.

Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,

Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.

På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.

Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.

Bo Ekman