Vem vill bli förlorare i det klimatpolitiska spelet?

Vi ser på TV och vi läser i tidningarna om hur miljoner människor i Kina, Indien, USA och i Europa plågas av ömsom skyfall, översvämningar och jordskred ömsom av torka, vattenbrist och olidlig hetta. Sambanden mellan klimatförändring och väderlek blir allt tydligare. Klimat- och miljökrisen för planeten jorden är på väg att bli akut. Men den enda kraft som kan vidta heltäckande åtgärder med nödvändig kraft – de politiska systemen – agerar försiktigt, tassande i snigelfart.

Politiker i de flesta länder är livrädda att störa marknader, konjunktur och tillväxt. Tillväxten ger återval och makt. Vaga, icke avtalsbundna löften ställs ut om sänkta utsläppsnivåer i förhållande till 1990 med 20, 30 eller 50 % i tidsperspektiv som ger oacceptabla riskhöjningar. Vi har inte sett röken av ett enda förslag på ett globalt kontrollorgan med makt och myndighet att sätta sanktioner bakom avtalsbrott. I själva verket ökar utsläppen av växthusgaser fortsatt med ett par procent om året.

Den amerikanska och för den delen den övriga västvärldens position är ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Kina Indien och den fattiga världen kommer till förhandlingsborden med utgångspunkten ”Det är vår tur nu. Ni skapade problemet. Vi kan inte förmena miljarder människor att förverkliga drömmen att leva det lev ni lever”.

FNs klimatpanel har genom den senaste raden av rapporter förstärkt kunskapsbasen. Men ännu är de politiska slutsatserna för fega. De är resultat av köpslagan om det politiskt möjliga snarare än rationella konsekvensanalyser av redovisade risker.

Kunskapen om klimatfrågan politiseras. För Svenska Dagbladets ledarskribenter gäller inte vetenskapssamhällets belägg och slutsatser. För dem är klimatfrågan ”en vänsterfråga” (7/7 2007), ett uttryck för anti-globaliseringskrafter!

Klimatpanelens scenarier visar att det inte går att undvika en global temperaturhöjning med 1,4 grader (0,74 grader hittills). Detta är illa nog. Dessvärre ligger +2 grader i korten. Vid +3 grader talar vi om en annan planet. Denna överhängande riskbild är inte tydligt kommunicerad. Detta är i sig ett stort demokratiskt problem.

Regeringen gör nu anspråk på ledarskap i frågan. Det är förpliktigande för en Allians som inte tog sig an frågan förrän den allmänna debatten vaknade till liv efter valet i höstas. Ett av många dilemman för regeringen är att den måste våga gå motströms starka kapital-, konsument- och arbetsmarknadsintressen. Ingen kommer självmant att acceptera att bli förlorare i det klimatpolitiska spelet.

I USA drivs klimatpolitiken fram underifrån av frivilligorganisationer, lokalsamhällen, företag och delstater. Över hela kontinenten dras aktiviteter, utbildning, teknologiskiften och effektiviseringskampanjer igång. Så beslöt till exempel staden Portland i Oregon i mars i år att halvera stadens olje- och naturgasförbrukning under de kommande 25 åren.
Man sätter en hård press på presidenten, kongressen och den federala regeringen. Så borde också ske i Sverige.

Region Dalarna borde ta initiativet att tillsammans med våra 14 kommuner, landsting och civilsamhällets alla goda krafter mobilisera Dalarna att bli föredöme i energi- och miljöeffektivitet och därmed sätta press på och ge stöd till regeringen för det kraftfulla ledarskap som nu behövs i en fråga som kräver politisk samling över alla gränser.