Thursday, November 22, 2007

Replik till Johan Norberg

Johan Norberg sparkar in dörrar och fönster som står öppna på vidaste gavel. Han argumenterar mot någon inbillad fiende till den process som vi kallar globalisering med den nitälskan som anstår en engagerad lobbyist.

Jag fick alldeles …?.... klart för mig denna föreställning om den inbillade fienden i ett samtal med Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström för något år sedan där jag ville uppmuntra organisationer till att ta ledarskap i frågorna om ekosystem- och klimatkriserna. Bäckströms reaktion var att ”de frågorna drivs av miljö- och antiglobaliseringsrörelse”. Det var ungefär lika klokt som när P O Edin och dåvarande LO-chefen Bertil Jonsson i början av 1990-talet i samtal sa att vi behöver inget funderande om olika framtidsscenarier ”för vi förfogar i alla fall över samhällsvåldet”.

Maktens självförblindande arrogans är sig alltså lik om än förpackningen finns på Storgatan än på Norra Bantorget. Men värre är om självaste regeringen städslar lobbyister för utredningar med vetenskaplig pretention.

Alla tider, alla regimer, alla saliggörande samhällsmodeller har sina besjungare, sina trosvissa hovpoeter. Så länge makt och privilegier förmerats har maktstycket hållits samman. Men sedan, kollaps.

För den för stunden framgångsrike finns inget annat vägval än tangentens riktning, det linjära, vägen vi valde. Den enda vägens politik har varit varje – i sin linda – framgångsrik revolutions. Historiens snirklande väg genom tiden är belamrad med de politiska experimentens vrak. För att använda tidens mest missförstådda modeord: hållbar utveckling har aldrig varit regimens kännemärke.
Låt oss ta bara de senaste 200 årens mest flagranta dikeskörningar: kejserliga envälden, socialsim, kommunism, fascism, laissez-faire, apartheid, kulturrevolution, Gaullism, Keynesianism, neoliberalism, etniska herrefolks drömmar, blandekonomi. De flesta regioner har klätt sig i demokratins fraseologi, men alltfler länder dynastier makten som i USA, Norge, Pakistan och Ryssland där Putin nu kommer att ersätta Putin. Regioner är ständigt obetänkliga.

Hur, i nådens år 2007, skall vi så äntligen nå fram till en mänsklig, konstitutionell och marknadsmässig mognad som bryter mönstret? Det är detta tillstånd Johan Norberg …?... i sin panegyrik över globaliseringen, ”den åt alla lycka bär”, eftersom tillväxt enligt Norberg ”blir 2-3 % per år i hundra år”. En period av stabilitet och lycka för alla, men allra mest för de chefer som tjänar 411 gånger mer än sina arbetare.

Företagande är samhällets viktigaste verktyg för att skapa materiella värden och välfärd. Ju bättre kapitalister förstår marknad och hur komplexa samhällssyner kan opereras, desto bättre förutsättningar för framgång och vinst. Men systemet måste arbeta under politiskt satta linjer och regelverk som ser till helhet och de svaga. Vinster och skatter skall komma alla till del, främst fattiga och svaga.

Vår tids mest mångbesjungna modell är nyliberalismens frigörande av hämningar på entreprenörernas och innovatörernas rörelsefrihet. Tillväxt är dagens evangelium.

Samtidigt som det inte går att backa de chockterapeutiska plundringarna i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland representerar dessa länder starkt ökad orättvisa och social misär.

I väst privatiseras fängelser, bevakning, truppinsatser, skolor, intelligence, samtidigt som den illegala brottsligheten med våld obstruerar rättssystemen.

Den neoliberala tillväxtpolitiken har lett till en rasande snabb strukturomvandling och en pågående destabilisering av marknader, produkter, beteenden, processer. Det globala kapitalet jagar varje skärv av sina ”assets”. Detta skeende ligger långt långt ifrån ”sustainable development”.

Jag har aldrig varit futurolog. Om något så är jag presentolog. Om något annat än nuet vet jag inte. Detta präglas till dels av ett skeende som vi kallar globalisering. Det är den process genom vilken vi omstrukturerar de finansiella, produktiva, distribution- och transportsystemen i syfte att nå allt högre produktivitet. Effekten blir ökat, förtätat ekonomiskt, etniskt, kulturellt och socialt beroende. Denna process har pågått sedan människan stegat ut ur Afrika för en sisådär 60 000 år sedan. Globaliseringen genom Thatcher-Reagan-Milton – inspirerad politik ha rullat ut över världen. Det finns ingen politisk ledare av avd slag det måste som inte vunnit val och maktkamp på löften om jobb och tillväxt. Men de politiska ledarna måste gå i armkrok med företagen. Det är ju de som skall leverera, också till aktieägarna.
Förutsättningarna för en upprepning av de senaste 10 årens megatillväxt synes otrolig, för många regioner och länder utesluten.

Jag ser fem områden (system) som kommer att ställa till kriser, svårigheter och möjligheter:

Den allvarligaste globala krisen utgör de grava snedbalanser mänsklig ekonomisk aktivitet skapat i livsviktiga ekosystem som färskvatten ( 1,2 miljarder saknar säkert vatten), sanitet (2,6 miljarder). Fiskebestånd är utplundrade. 30 % av korallreven har dött. Havsisavsmältningen går i rekordfart, glaciärerna smälter över hela världen i snabbt ökande takt.

Friday, November 16, 2007

Klimatkrisen måste sätta spelreglerna

1000 vetenskapsmän av alla de sorter från hela världen strålade samman i Wien i förra veckan. De samlades formellt för att fira forskningsnätverket IIASA:s 35-årsjubileum, men reellt för att byta forskningsresultat och söka lösningar på de framväxande kriserna i jordens ekosystem och, framför allt, klimatsystem.
Rapporterna konsoliderar och fördjupar våra redan vunna insikter och kunskaper.

Men viktigt var också att kärnvapen- och spridningsriskerna belystes både från amerikansk, nobelpristagaren Tom Schelling, och från rysk sida genom förre premiärministern Yegor Gaidar. Faran är definitivt inte över, om nu någon trodde det.

Forskarna från alla världens hörn redovisade världshavens bedrövliga tillstånd, den villrådighet över hur mark och vatten skall räcka till för att dels mätta den befolkning vi är – 6,5 miljarder – och den ökningen med 2,5 miljarder inom några få decennier.

Priser på mat- och naturresurser kommer obevekligen att stiga. Parallellt utvecklas klimatkrisen och förändrar ”spelreglerna” i jordens ekosystem.

Slutsatserna är att vi måste både skifta och anpassa framförallt energiteknik, men också konsumtionsbeteenden, livsstilar och politiska spelregler. Det måste ske nu. Om detta kommer det att stå strid på alla nivåer och mellan ekonomiska och politiska intressen.

Det allra viktigaste just nu är att få ut de snabbt flödande och ökande kunskaperna till beslutsfattare – politiker i alla församlingar, chefredaktörer, företagsledare och i offentlig sektor. Ekosystem- och klimatkrisen är inte en fråga om tro utan om vetande

Meteorologer, klimatforskare, oceanografer, biologer, geologer, redovisar kunskap, men de är inte beslutsfattare. De motsvarar, kan man säga, redovisningsavdelningen i en kommun, region, i ett landsting eller företag. Det är inte redovisningschefen som skall leda och ta beslut. Det måste de ansvariga politikerna eller företagsledarna ha egen kompetens och insikt att göra. Behovet av utbildning är stort och omedelbart. I Wien presenterades också flera goda exempel på framsynt och kompetent ledarskap i företag, på regional och nationell nivå.

Det mest hoppfulla exemplet var Costa Rica. Det lilla landet har lyckats vända en nedåtgående spiral. Regnskogarna expanderar, fattigdom minskar, arter växer till.

Det går att vända utvecklingen – med kunskap och ledarskap.

Bo Ekman

Tuesday, November 6, 2007

Någonting har redan hänt

I anslutning till Daladagen i Falun den 12 november presenterades en scenarieskrift om framtider för Dalarna i ett förändrat klimatperspektv. Daladagens tema var Dalarna i världen men med tonvikt på de pågående förändringarna i eko- och klimatsystem. Frågan som ställdes i skriften framtider för Dalarna var: ”Hur kan det komma att se ut i Dalarna när den globala temperaturen har stigit med genomsnittligt 2 grader °C?”

Vi vet redan idag att temperaturhöjningen kommer att bli 1,6 °C. Bortom +2 °C betecknar forskarna läget som synnerligen allvarligt. För att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C krävs betydande sänkningar av koldioxidutsläppen, med minst 80 procent fram till år 2050.

Om den globala medeltemperaturen ökar med + 2 °C kommer temperaturen här i Dalarna att öka betydligt mer eller med någonting mellan +2 - 4 °C. Allra mest ökar temperaturen uppe i Arktis. Där har temperaturhöjningen redan nått 5 – 6 °C. Det är därför havsisar och glaciärer smälter med sådan hastighet. Den Arktiska havsismassan har minskat med 80 procent under de senaste 40 åren. Avsmältningen accelerar.

Norra Europa, Sverige och Dalarna, tillhör, om man får tro forskarnas simuleringsmodeller, vara ett av de områden som kommer att klara sig ”bäst”. Dalarna kommer att få Skånes klimat med längre växtsäsong och kortare vintrar. Vintersporterna kommer att trängas ut allteftersom temperaturen stiger. Däremot kan vi räkna med varmare och längre somrar. Eftersom de långsiktiga prognoserna för Medelhavsområdet pekar på långvarig torka, vattenbrist och ökenutbredning kan mycket väl våra trakter bli synnerligen attraktiva för turister men också för företagsamhet från andra delar av världen.

I skriften Framtider i Dalarna återfanns ett antal fantasifulla bilder om hur det skulle kunna se ut på olika kända platser i Dalarna. Där fanns en bild av ett granklätt Städjan; där fanns en bild av ett tättbefolkat Falänge, ett Vasaloppsmål, där åkarna kommer infarande på rullskidor och en bild av Rättviksstranden som nu mer liknar Marbella eller Las Palmas. Skriften stimulerar till debatt och till eftertanke. Den hjälper oss till insikt om att stora förändringar kommer att komma i klimatförändringens spår men den stimulerar också oss till handling för att sänka utsläpp och införa ny teknik.

Inom kort träffas 192 av världens länder på Bali för att försöka komma överens om utgångspunkterna för nästa globala överenskommelse i klimatfrågan, Kyoto 2. Förhandlarna har en mycket svår uppgift framför sig att överbrygga motsättningarna mellan i-länder och utvecklingsländer, mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan de som drabbas mindre och de som redan drabbas mycket.

De träffas under trycket av att i år, mellan mycket lågt räknat, minst 100 miljoner, kanske upp till 200 miljoner människor – även FN-statistiken är osäker - har fått sin tillvaro mer eller mindre långsiktigt sönderslagen av naturkatastrofer av en intensitet och frekvens som vi inte hittills varit drabbade av.

Någonting har redan hänt.

Monday, November 5, 2007

SvD

Just nu famlar de flesta av oss efter svar på frågor som vi ännu inte riktigt vet att formulera. Vi vet idag hur mycket vi inte begrep eller visste för blott fem år sedan. Detta säger oss hur mycket som återstår att förstå och få veta. Intill dess, låt försiktighetsprincipen gälla.

Låt tvivlet få sin plats i tvärsäkerhetens landskap.

Bo Ekman

Friday, November 2, 2007

Replik, SvD

Stig Göthe, Bo Normark och Christer Asplund (SvD Brännpunkt 25/10), ta en titt på bilden här intill. Den visar en i svenska medier orapporterad verklighet: tusentals skogsbränder i Bolivia och angränsande länder.

Inte moln utan rök täcker stora delar av kontinenten. Katastrofen i södra Kalifornien är liten i jämförelse.

Brandmännen vi får se i tv-rutan bekämpar – med modernaste teknik – symptomen på den globala ekosystem- och klimatkrisen. Sydvästra USA genomlider sedan decennier vad som nu kommit att kallas ”The Perfect Drought”.



Utgångspunkten för en saklig diskussion om ekosystemkrisen kan inte vara den svenska elkraftsnäringens intressen. Den måste ha sina utgångspunkter i dels det dynamiska vetenskapliga kunskapsbyggandet, dels i de faktiska politiska realiteterna.

Stern-rapport och IPCC-data är redan förbisprungna av nya insikter, som i och för sig förutsetts av forskare som Flannery, Hansen, Lovelock, Schellnhuber och Rockström.

Min övertygelse, förmedlad i min artikel på SvD Brännpunkt 21/10, är att de politiska realiteterna i dagsläget omöjliggör en för planeten rationell överenskommelse.

Detta är inte att vara pessimist. Men det är att föra fram en analys och slutsats som går emot rosenröd teknikoptimism.

Både vindkraft och eldrivna hybridbilar måste som ni nämner finnas med i lösningsmixen, men de kommer att spela en underordnad roll. Enligt den senaste rapporten från International Energy Agency står vindkraften för 0,064 procent av den globala energimixen (2004).

Prognosen är att produktionen av hybridbilar ska nå 7,5 miljoner år 2020. Världens totala fordonsflotta, allt inräknat, är i dag nära två miljarder! 79 procent av världens energi kommer ur fossila bränslen. Denna realitet kommer inte att förändras över en natt.

Vårt beroende av koldioxid- alstrande energiproduktion växer. Två nya koleldade kraftverk byggs i veckan. Detta spär på den klimatkris som nu har gått in i, för att citera Al Gore, ”a state of emergency”.

Utan realism och insikt hos ansvariga intresseorganisationer finns verkliga skäl för pessimism.

BO EKMAN Tällberg Foundation