Posts
Den amerikanska valkampanjen handlar först och främst om finanskrisen och ekonomin. Miljö, klimat, och även Irakkriget får stå tillbaka. De globala frågorna är lika framstående som i en svensk valrörelse. Men också debatten om de demokratiska presidentkandidaternas valkampanjer och konkurrens är intensiv, upphetsad.
Den amerikanska finansmarknaden är svårt sargad. Några säger till och med att den är knäckt: fortsatt sjunkande huspriser - hittills över tio procent, överbelånade värdepapper av alla fantasifulla slag, enorma kreditförluster i banksystemet och i finansbolag, lågt hushållssparande knäcker amerikanernas tilltro till framtiden.
Detta späds på av oljepriser över 100 USD/fat, bensinpriset "all time high", snabbt ökande priser på alla slags grödor - inte minst vete (+100 procent!) - och råvaror. Inflationen är oss hack i häl. Insiktsfulla och erfarna bedömare har rädsla i blicken. Oron för en både överbelånad och underbalanserad ekonomi med gigantiska handelsunderskott, inte minst med Kina. Dollarn faller. Irakkriget kostar nu tolv miljarder dollar i månaden. Dubbelt upp mot för fem år sedan. Notan är uppe i över 2 triljoner dollar! Fritt fall eller mjuklandning? Mycket talar för det förra. Detta är precis vad världen inte behöver när ännu större gemensamma problem skall lösas. Den amerikanska och europeiska centralbanken pytsar nu in 200 miljarder dollar i ny likviditet i bank- och finanssystemen. Vi får hoppas det hjälper.
Världen behöver ett engagerat och principfast amerikanskt ledarskap. Hanteringen av Irakkrisen, finanskrisen och klimatkrisen har skadeskjutit förtroendet. Vi behöver det bästa av vad USA kan prestera och mobilisera för att lösa de gemensamma problem som nu har global räckvidd. De berör oss alla.
Vem är den presidentkandidat som kan ge oss tillbaka ett ledarskap av den moraliska kraft som Jefferson, Lincoln, Wilson, Roosevelt och Kennedy stod för? McCain, Clinton, Obama, Gore?
Finge jag rösta så bleve det Barack Obama med rötter i Kenya, Hawaii och Illinois.
Han förkroppsligar den mångfald som världen är.
Bo Ekman
för © Dalarnas Tidningar, 3 mars 2008
Länk till artikeln
Monday, March 17, 2008
Tuesday, March 4, 2008
On the Road to Munich
English version
Last December in Bali, after a breakneck pace of scientific and economic reports, the world met and decided that we need a global mega-deal on climate to be concluded late 2009 in Copenhagen. What can we expect?
This new Kyoto Protocol, set to go into force in 2012, is meant to be the blueprint for the survival of the planet as we know it. Kyoto I has not been a resounding success. Greenhouse gas emissions continue to increase.
The Copenhagen climate negotiations pit the maintenance of power, short term economic growth, jobs and welfare against the acute need to muster global solidarity to tackle our jointly spun muddle of environmental problems never seen in human history.
The perfect agreement must be negotiated in Copenhagen. Followed by the perfect implementation. This will not happen. Instead, the picture that emerges from environmental ministers, scientists, negotiators, business leaders and journalists is anything but encouraging:
The time to Copenhagen is entirely too short.
The negotiations are driven by diplomats and bureaucrats who have worked together on this for a decade. “We politicians have a tough time piercing this club.” Politicians come and go, the deal-making complex remains.
The climate talks are like the WTO’s endless rounds of dense, complicated negotiations, almost impervious.
The results are so technically complicated that both compliance and precise implementation become all the more difficult.
Trust and solidarity are scarce commodities in the international system. The North up against the South, where the problems already are and will continue to be the greatest.
Knowledge “gushes” forth. It takes too long for new insights to break into the arenas of politics, technology and action.
The Stern Review, published in October 2006, became an instant global standard of the macroeconomic effects of climate change. Last month, at a seminar in London on China and Climate, Lord Stern revealed that he had “substantially underestimated” the power and dynamics at work in climate changes as well as the economic and human consequences.
Economist rely too much on the rationality and effects of fiscal policies and regulations. They ignore too readily the inventive capacity of human beings to find self-serving loopholes. Lord Stern may well have to repeat his revelation in two years: “I underestimated the dynamics of the problem.”
Among leaders there is a widespread fear to be seen as “alarmists.” They prefer to be seen as “well-balanced” among their peers. Leaders and experts can handle the truth. The people cannot. Thus, Pearl Harbor.
This time is different. Everyone must have access to the leading edge of knowledge, to doubt and to the broadest possible discussions. A boundless problem can only be solved across all boundaries. Communication and global participation are the prerequisites to mitigating the effects of the environmental crisis on nature, humans and the economy – not the close to the vest tactics of national interests.
It should be naive to believe that the Copenhagen negotiations – call that Plan A – will result in a perfect international solution to the ongoing expansion of civilization’s conflict with the biosphere. Every political party, every company in every country has its own specific interest to protect. They have a Plan B. If Plan B defeats Plan A, a state of “environmental protectionism” will emerge. The world becomes fragmented.
Therefore we need a Plan C
Plan C must start out from the basis of the problem itself, in its entirety, its compounded complexity. It must originate in knowledge, common ethics and human equality, in democratic principles that transcend borders. It must begin with nature’s boundary conditions of balance and stability. Plan C must, at the outset, recognize that it is not possible to negotiate with nature. We can only negotiate with ourselves. It must start off cautiously with each other, humanity and nature. For isn’t the human agenda to live together for millions of years to come, or?
Plan C must start from the insight that human interests are far more in common than in conflict with each other. Conflict of interests is the organizing principle of the modern society. The road to Copenhagen must not end up in Munich, an unsustainable compromise to maintain, for a time, the appearance that all’s right with the world. In Copenhagen, those most responsible for the negotiations must produce the most important of innovations: a formula for cooperation for a mutually dependent world.
Plan C must trigger action now. Today’s political debate gives the impression that humanity has considerable maneuvering room. It’s not there. Nature’s change processes are in full swing. Above all, we ought not accept any increase of carbon dioxide above the current level of 430 CO2e. Instead, we ought to reverse it.
The main points in a Plan C would be an immediate introduction of a global CO2 tax to bring forth changes in behavior and new technology. We need an immediate moratorium on new coal-fired power plants and industries that lack clean burning and storage. We need to make it immediately clear to the public that we will lower CO2e emissions to one ton per capita within a foreseeable timeframe. This means that developed nations must do much more than developing nations. Plan C must build upon the principle of equality.
In Munich the British thought they had sidestepped the greater evil – a war against fascism – by giving in to a lesser evil, Hitler’s annexation of the Sudentenland. The result was a devastating world war. Now again we find ourselves in a situation with no room for compromise. But this time the demands cannot be made upon any other. They can only be made upon ourselves.
Bo Ekman
Published in Svenska Dagbladet, March 4, 2008
Last December in Bali, after a breakneck pace of scientific and economic reports, the world met and decided that we need a global mega-deal on climate to be concluded late 2009 in Copenhagen. What can we expect?
This new Kyoto Protocol, set to go into force in 2012, is meant to be the blueprint for the survival of the planet as we know it. Kyoto I has not been a resounding success. Greenhouse gas emissions continue to increase.
The Copenhagen climate negotiations pit the maintenance of power, short term economic growth, jobs and welfare against the acute need to muster global solidarity to tackle our jointly spun muddle of environmental problems never seen in human history.
The perfect agreement must be negotiated in Copenhagen. Followed by the perfect implementation. This will not happen. Instead, the picture that emerges from environmental ministers, scientists, negotiators, business leaders and journalists is anything but encouraging:
The time to Copenhagen is entirely too short.
The negotiations are driven by diplomats and bureaucrats who have worked together on this for a decade. “We politicians have a tough time piercing this club.” Politicians come and go, the deal-making complex remains.
The climate talks are like the WTO’s endless rounds of dense, complicated negotiations, almost impervious.
The results are so technically complicated that both compliance and precise implementation become all the more difficult.
Trust and solidarity are scarce commodities in the international system. The North up against the South, where the problems already are and will continue to be the greatest.
Knowledge “gushes” forth. It takes too long for new insights to break into the arenas of politics, technology and action.
The Stern Review, published in October 2006, became an instant global standard of the macroeconomic effects of climate change. Last month, at a seminar in London on China and Climate, Lord Stern revealed that he had “substantially underestimated” the power and dynamics at work in climate changes as well as the economic and human consequences.
Economist rely too much on the rationality and effects of fiscal policies and regulations. They ignore too readily the inventive capacity of human beings to find self-serving loopholes. Lord Stern may well have to repeat his revelation in two years: “I underestimated the dynamics of the problem.”
Among leaders there is a widespread fear to be seen as “alarmists.” They prefer to be seen as “well-balanced” among their peers. Leaders and experts can handle the truth. The people cannot. Thus, Pearl Harbor.
This time is different. Everyone must have access to the leading edge of knowledge, to doubt and to the broadest possible discussions. A boundless problem can only be solved across all boundaries. Communication and global participation are the prerequisites to mitigating the effects of the environmental crisis on nature, humans and the economy – not the close to the vest tactics of national interests.
It should be naive to believe that the Copenhagen negotiations – call that Plan A – will result in a perfect international solution to the ongoing expansion of civilization’s conflict with the biosphere. Every political party, every company in every country has its own specific interest to protect. They have a Plan B. If Plan B defeats Plan A, a state of “environmental protectionism” will emerge. The world becomes fragmented.
Therefore we need a Plan C
Plan C must start out from the basis of the problem itself, in its entirety, its compounded complexity. It must originate in knowledge, common ethics and human equality, in democratic principles that transcend borders. It must begin with nature’s boundary conditions of balance and stability. Plan C must, at the outset, recognize that it is not possible to negotiate with nature. We can only negotiate with ourselves. It must start off cautiously with each other, humanity and nature. For isn’t the human agenda to live together for millions of years to come, or?
Plan C must start from the insight that human interests are far more in common than in conflict with each other. Conflict of interests is the organizing principle of the modern society. The road to Copenhagen must not end up in Munich, an unsustainable compromise to maintain, for a time, the appearance that all’s right with the world. In Copenhagen, those most responsible for the negotiations must produce the most important of innovations: a formula for cooperation for a mutually dependent world.
Plan C must trigger action now. Today’s political debate gives the impression that humanity has considerable maneuvering room. It’s not there. Nature’s change processes are in full swing. Above all, we ought not accept any increase of carbon dioxide above the current level of 430 CO2e. Instead, we ought to reverse it.
The main points in a Plan C would be an immediate introduction of a global CO2 tax to bring forth changes in behavior and new technology. We need an immediate moratorium on new coal-fired power plants and industries that lack clean burning and storage. We need to make it immediately clear to the public that we will lower CO2e emissions to one ton per capita within a foreseeable timeframe. This means that developed nations must do much more than developing nations. Plan C must build upon the principle of equality.
In Munich the British thought they had sidestepped the greater evil – a war against fascism – by giving in to a lesser evil, Hitler’s annexation of the Sudentenland. The result was a devastating world war. Now again we find ourselves in a situation with no room for compromise. But this time the demands cannot be made upon any other. They can only be made upon ourselves.
Bo Ekman
Published in Svenska Dagbladet, March 4, 2008
Stoppa snarast industrins miljöbovar
Den parlamentariska klimatberedningen ändade i split. Alliansen hade sin presskonferens, oppositionen sin. Inga segrare, bara förlorare.
Röster inom beredningen bekräftar uppgifter om att ledamöter från både opposition och allians kämpade för att komma överens, men att intresset för detta inte förelåg hos två av allianspartierna, folkpartiet och moderaterna.
Maktpolitik framför klimatpolitik. Detta sänder fullkomligt fel signaler till kommuner, företag, organisationer och medborgare: ni kan fortsätta att dribbla.
Detta berättar också något väsentligt om den klimatpolitiska megauppgörelse som ska slutas i Köpenhamn i december 2009: det nya Kyotoprotokollet som avses träda i kraft 2012. Kyoto 1 har ringa eller ingen verkningsgrad. Utsläppen av växthusgasen har fortsatt att öka globalt.
I de förestående förhandlingarna kommer fortsatt maktinnehav, kortsiktig ekonomisk tillväxt, jobb och leveranser av välfärdslöften att stå mot det akuta behovet av att angripa en gemensamt spunnen härva av miljöproblem utan motstycke i människans historia.
I Köpenhamn borde det perfekta avtalet förhandlas fram. Detta måste följas av det perfekta genomförandet. Så kommer inte att ske.
Jag har haft tillfälle att informellt samtala om den här situationen med miljöministrar, forskare, förhandlare, företagare och journalister. Den bild som växer fram är inte uppmuntrande.
•Tiden fram till december 2009 är alldeles för kort.
•Förhandlingarna förs av diplomater/byråkrater som arbetat samman sedan ett decennium. ”Vi politiker har svårt att tränga igenom, att styra”. Politikerna kommer och går men förhandlingsapparaten består.
•Förhandlingarna är likt WTO:s eviga rundor tekniskt komplicerade svårgenomträngliga. Resultaten blir så komplicerade att genomförande och uppföljning med precision blir mycket svårt.
•Förtroende och solidaritet är bristvaror i det internationella systemet. Nord står mot Syd, där problemen redan är som störst. En tillträdande president i USA kommer att inta en annan attityd än Bush men förblir ändå låst av nationella maktpositioner och säkerhetsintressen.
•Kunskapen ”rusar”. Det tar för lång tid mellan nya insikter och genomslag i politik, teknik och handling.
Lord Sterns rapport kom i oktober 2006 och blev en global rikslikare för bedömningen av de makroekonomiska effekterna av klimatförändringarna. Häromdagen bekände Stern att han ”substantiellt underskattat” dynamiken i klimatförändringarna och de ekonomiska och mänskliga konsekvenserna.
Ekonomer har ofta en övertro på rationalitet och effekter av styrmedel och regleringar. De har en undertro på människors förmåga och påhittighet att hitta utvägar för att betjäna sina egenintressen. Min övertygelse är att Stern återigen om två år säger samma sak: ”Jag underskattade problemens dynamik”.
Det finns en utbredd rädsla hos ledare att framstå som ”alarmister”. De vill framstå som ”balanserade” bland sina jämlikar. Ledare/experter när ofta föreställningen att bara de själva och alls icke allmänheten skulle tåla sanning och kunskap.
Alla måste ha tillgång till kunskapens framkant, till tvivel och bredast tänkbara diskussion. Ett gränslöst problem kan bara lösas över alla gränser. Kommunikation och global delaktighet är förutsättningar för att mildra effekterna av miljökrisen på natur, människa, och ekonomi, inte nationellt taktiserande med korten hållna tätt intill bröstet.
Det vore naivt att tro att Köpenhamnsförhandlingarna – låt oss kalla detta Plan A – resulterar i en perfekt lösning på expansionen av den mänskliga civilisationens konflikt med biosfären/naturen. Ett systemproblem måste få en systemlösning.
Varje parti, varje företag i varje land har sina specifika intressen att försvara. De har en Plan B. Om Plan B segrar över Plan A så får vi en ”miljöprotektionistisk” situation. Världen förblir splittrad i sina delar. Den svenska klimatberedningen visar att Plan B är troligare än Plan A.
Därför behöver vi en Plan C.
Plan C måste utgå från problemets helhet och sammansatthet. Den måste utgå från gemensam etik, kunskap och demokratiska principer utöver gränserna. Den måste utgå från biosfärens och naturens gränsvillkor för dess balans och funktionalitet. Plan C måste utgå från att det inte är möjligt att förhandla med naturen, bara med oss själva.
Plan C måste utgå från att människor har ett betydande mått av gemensamma intressen. Men i det moderna samhället har intressekonflikter och maktbalans blivit en organiserande princip. Hur upprätthåller vi en ”maktbalans” med naturen?
Plan C måste utlösa handling. Debatten ger sken av att mänskligheten skulle ha ett betydande manövreringsutrymme. Det finns inte. Naturens förändringsprocesser är i full gång. Vi borde inte acceptera någon ökning av koldioxidhalten i atmosfären utöver dagens 430 ppm CO2e. Vi borde istället reversera.
Vi behöver omedelbart införa en global koldioxidskatt som styr mot ändrade beteenden och ny teknologi. Vi behöver ett omedelbart moratorium för nybyggnad av koleldade kraftverk och industrier utan CO2-rening och lagring.
Vi behöver göra klart för allmänheten att vi inom överskådlig tid skall sänka CO2e utsläppen till ett ton per capita. Svensken gör i genomsnitt av med 10 ton. Detta innebär att i-länderna måste göra så mycket mer än u-länderna. De beräknas få minst tre gånger så höga kostnadseffekter i förhållande till sina utsläpp än i-länderna.
Plan C måste bygga på en internationell solidaritetsprincip.
Alla måste göra sitt. Men Sverige måste visa vägen.
I Köpenhamn måste de ytterst ansvariga för förhandlingarna producera den allra viktigaste av innovationer: en samarbetsformel för en globalt ömsesidigt beroende värld.
Bo Ekman
for © SvD, 4 March 2008
Link to the article
Röster inom beredningen bekräftar uppgifter om att ledamöter från både opposition och allians kämpade för att komma överens, men att intresset för detta inte förelåg hos två av allianspartierna, folkpartiet och moderaterna.
Maktpolitik framför klimatpolitik. Detta sänder fullkomligt fel signaler till kommuner, företag, organisationer och medborgare: ni kan fortsätta att dribbla.
Detta berättar också något väsentligt om den klimatpolitiska megauppgörelse som ska slutas i Köpenhamn i december 2009: det nya Kyotoprotokollet som avses träda i kraft 2012. Kyoto 1 har ringa eller ingen verkningsgrad. Utsläppen av växthusgasen har fortsatt att öka globalt.
I de förestående förhandlingarna kommer fortsatt maktinnehav, kortsiktig ekonomisk tillväxt, jobb och leveranser av välfärdslöften att stå mot det akuta behovet av att angripa en gemensamt spunnen härva av miljöproblem utan motstycke i människans historia.
I Köpenhamn borde det perfekta avtalet förhandlas fram. Detta måste följas av det perfekta genomförandet. Så kommer inte att ske.
Jag har haft tillfälle att informellt samtala om den här situationen med miljöministrar, forskare, förhandlare, företagare och journalister. Den bild som växer fram är inte uppmuntrande.
•Tiden fram till december 2009 är alldeles för kort.
•Förhandlingarna förs av diplomater/byråkrater som arbetat samman sedan ett decennium. ”Vi politiker har svårt att tränga igenom, att styra”. Politikerna kommer och går men förhandlingsapparaten består.
•Förhandlingarna är likt WTO:s eviga rundor tekniskt komplicerade svårgenomträngliga. Resultaten blir så komplicerade att genomförande och uppföljning med precision blir mycket svårt.
•Förtroende och solidaritet är bristvaror i det internationella systemet. Nord står mot Syd, där problemen redan är som störst. En tillträdande president i USA kommer att inta en annan attityd än Bush men förblir ändå låst av nationella maktpositioner och säkerhetsintressen.
•Kunskapen ”rusar”. Det tar för lång tid mellan nya insikter och genomslag i politik, teknik och handling.
Lord Sterns rapport kom i oktober 2006 och blev en global rikslikare för bedömningen av de makroekonomiska effekterna av klimatförändringarna. Häromdagen bekände Stern att han ”substantiellt underskattat” dynamiken i klimatförändringarna och de ekonomiska och mänskliga konsekvenserna.
Ekonomer har ofta en övertro på rationalitet och effekter av styrmedel och regleringar. De har en undertro på människors förmåga och påhittighet att hitta utvägar för att betjäna sina egenintressen. Min övertygelse är att Stern återigen om två år säger samma sak: ”Jag underskattade problemens dynamik”.
Det finns en utbredd rädsla hos ledare att framstå som ”alarmister”. De vill framstå som ”balanserade” bland sina jämlikar. Ledare/experter när ofta föreställningen att bara de själva och alls icke allmänheten skulle tåla sanning och kunskap.
Alla måste ha tillgång till kunskapens framkant, till tvivel och bredast tänkbara diskussion. Ett gränslöst problem kan bara lösas över alla gränser. Kommunikation och global delaktighet är förutsättningar för att mildra effekterna av miljökrisen på natur, människa, och ekonomi, inte nationellt taktiserande med korten hållna tätt intill bröstet.
Det vore naivt att tro att Köpenhamnsförhandlingarna – låt oss kalla detta Plan A – resulterar i en perfekt lösning på expansionen av den mänskliga civilisationens konflikt med biosfären/naturen. Ett systemproblem måste få en systemlösning.
Varje parti, varje företag i varje land har sina specifika intressen att försvara. De har en Plan B. Om Plan B segrar över Plan A så får vi en ”miljöprotektionistisk” situation. Världen förblir splittrad i sina delar. Den svenska klimatberedningen visar att Plan B är troligare än Plan A.
Därför behöver vi en Plan C.
Plan C måste utgå från problemets helhet och sammansatthet. Den måste utgå från gemensam etik, kunskap och demokratiska principer utöver gränserna. Den måste utgå från biosfärens och naturens gränsvillkor för dess balans och funktionalitet. Plan C måste utgå från att det inte är möjligt att förhandla med naturen, bara med oss själva.
Plan C måste utgå från att människor har ett betydande mått av gemensamma intressen. Men i det moderna samhället har intressekonflikter och maktbalans blivit en organiserande princip. Hur upprätthåller vi en ”maktbalans” med naturen?
Plan C måste utlösa handling. Debatten ger sken av att mänskligheten skulle ha ett betydande manövreringsutrymme. Det finns inte. Naturens förändringsprocesser är i full gång. Vi borde inte acceptera någon ökning av koldioxidhalten i atmosfären utöver dagens 430 ppm CO2e. Vi borde istället reversera.
Vi behöver omedelbart införa en global koldioxidskatt som styr mot ändrade beteenden och ny teknologi. Vi behöver ett omedelbart moratorium för nybyggnad av koleldade kraftverk och industrier utan CO2-rening och lagring.
Vi behöver göra klart för allmänheten att vi inom överskådlig tid skall sänka CO2e utsläppen till ett ton per capita. Svensken gör i genomsnitt av med 10 ton. Detta innebär att i-länderna måste göra så mycket mer än u-länderna. De beräknas få minst tre gånger så höga kostnadseffekter i förhållande till sina utsläpp än i-länderna.
Plan C måste bygga på en internationell solidaritetsprincip.
Alla måste göra sitt. Men Sverige måste visa vägen.
I Köpenhamn måste de ytterst ansvariga för förhandlingarna producera den allra viktigaste av innovationer: en samarbetsformel för en globalt ömsesidigt beroende värld.
Bo Ekman
for © SvD, 4 March 2008
Link to the article
Subscribe to:
Posts (Atom)
