Posts
Kunskap och vetenskap spelar en allt större roll i våra liv och i vårt arbete. Vetenskapen har stor påverkan. Ibland är den helt avgörande i politiska och ekonomiska beslutsprocesser. Att ha tillgång till vetenskapens snabba utveckling är en levande del i den demokratiska processen.
Forskningsrön måste ständigt ifrågasättas. Detta är forskningens livsnerv. Forskningen söker alltid en ny sanning. Så drivs kunskapsutvecklingen framåt, men forskningen kan också etablera absoluta lagar och sanningar. Ingen ifrågasätter i dag termodynamik, tyngdkraft och samband mellan övergödning och algblomning.
Med tanke på den viktiga roll som forskningspolitik, forskningsrön och forskningstrender spelar i vår vardag är det märkligt att en tidning som denna egentligen inte ägnar denna viktiga del av samhällsutvecklingen någon uppmärksamhet.
Kunskapstörsten är stor. Det visar alla tittarreaktioner som kommit efter att tv visat över tio timmar från Tällberg Forum. Många timmar ägnades åt diskussioner om vetenskapens analyser och slutsatser i miljö- och klimatfrågor.
Insändarsidorna i tidningen visar också att det finns ett behov av information. Den tidning du håller i handen har förmodligen tio sidor sportnyheter. Även om jag själv är lidelsefullt sportintresserad tycker jag det vore något av ett journalistiskt genombrott om en regiontidning kunde dra ned tio procent på sportutbudet och vara den första att införa en sida med nyheter och debatt från vetenskapens värld.
Skulle tidningens läsvärdhet öka? Ja,dramatiskt. Skulle den förlora annonsörer? Knappast. Skulle respekten för dess redaktionella linje öka? Definitivt. En sida med nyheter från vetenskapens värld skulle förstärka tidningens demokratiska uppdrag och stimulera kontakt och debatt med läsarkretsen.
Det allra farligaste för en regional/lokaltidning är att tro att en nyhet bara är en nyhet om det i "storyn" finns någon form av Dalaanknytning (eller på riksnivå, Sverigeanknytning). Allt färre stora frågor går att lösa enbart lokalt, men utan det lokala engagemanget och påtryckning kommer en sådan fråga aldrig till sin lösning i sitt globala sammanhang. Det lokala och det globala är oupplösliga sammanflätade. Vetenskapen är en god bärare av denna insikt. Denna måste en lokaltidning spegla.
Monday, September 22, 2008
Thursday, September 4, 2008
Mot ett nytt medvetande
En ekonomi formas alltid till ett instrument för att människan bäst skall kunna förverkliga sin egen och sin samtids vision om framtiden. Den dominerande visionen, myten, drömmen i vår tid har blivit den om evig ekonomisk tillväxt. Vision och instrument har förenats i symbios. Börsens dallringar, hot om inflation eller lågkonjunktur och arbetslöshet sänder ilningar av ångest genom samhällskroppen. Materiell tillväxt föreställs vara förutsättningen för lösningen av alla slag av politiska och sociala problem. Därför blir det viktigare än allt annat att förutsättningarna ständigt läggs tillrätta för den ekonomiska tillväxten.
De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.
Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.
Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.
Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.
FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.
Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.
Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan
Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.
Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.
Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.
Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.
Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.
Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.
Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.
För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.
Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.
Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.
De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.
Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.
Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.
Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.
FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.
Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.
Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan
Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.
Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.
Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.
Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.
Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.
Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.
Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.
För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.
Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.
Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.
Subscribe to:
Posts (Atom)
