Tuesday, May 27, 2008

Snabblösningar en dålig modell

Nästan så långt man kan komma ut mot Englands västligaste udde, LandÕs End, i en grönskande dalgång i gränslandet mellan Cornwall och Devon, bor James Lovelock.
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.

Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!

Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.

"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.

Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.

Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.

Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.

Bo Ekman

För Dalarnas Tidningar

Friday, May 23, 2008

Otillräckligt ledarskap

Vart jag mig i världen vänder möts jag av ett ständigt återkommande tema, en stor oro: ledarskapet håller inte, räcker inte till, når inte upp till frågornas höjd och komplexitet eller når inte in till människors fruktan och behov av förklaringar och berättelser om vad som egentligen pågår.

Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.

Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?

Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.

Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.

Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna

1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?

2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?

Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.

Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.

Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.

Bo Ekman

För Dalarnas tidningar

Friday, May 9, 2008

I betraktarens öga

SVT:s beslut att på familjens önskemål sända dottern Engla Höglunds begravning den 10 maj väcker starka känslor och kritik mot public service-kanalen SVT. Det är lätt att förstå att familjen vill dela sin namnlösa sorg med världen, men jag delar ändå kritiken och känner obehag inför att SVT väljer att överskrida ännu en integritetsgräns i konkurrensen mellan tv-kanalerna om marknadsandelar och tittarsiffror.

Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.

SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".

Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.

SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.

Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.

Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.

Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.

Bo Ekman

för Dalarnas tidningar

Länk till artikeln