Vi behöver en ny världsordning

Hur kunde det bli så att inte en enda president, minister, något G7-, IMF- eller EU-möte kunde ge besked om vad som ska göras för att få det finansiella systemet snabbt på banan igen?
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?

Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?

Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.

Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.

Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?

Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.

Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.

Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.

Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.

Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.

Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.

Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.

Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?

Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.

Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.

Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.

Vad vore alternativet?

BO

Bruset från Folkmusiken

Få uttryck kan mäta sig med folkmusiken när det gäller att förmedla Dalarnas identitet och särart. Folkmusiken har sina rötter djupt, djupt ner i vår historia, i vår kultur. Den är bärare av tradition, den är bärare av vår relation och vårt samspel med naturen.

Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.