Sunday, November 30, 2008

Transportmedelsindustrins framtid

När ledarna för de tre amerikanska biltillverkarna GM, Ford och Chrysler stod inför skranket i den amerikanska kongressen i förra veckan uppträdde de alla som vore de chefer för företag med enbart nordamerikanska intressen. De borde ha fått en utskällning av politikerna för sin insularitet och nationalism! Vi bevittnade en katastrofal illojalitet mot 100.000-tals anställda – däribland Volvo PV och Saab Automotive – och miljoner kunder världen över.

I krisernas spår krakelerar den globala polityren. Vi bevittnade en nedbrytning av globala affärssystem till förmån för föråldrade nationella politiska intressen. Blod blir tjockare än vatten. Det behövs nya regler för både den politiska och för ägarnas ansvarstagande i den globaliserade verklighet de själva varit med om att skapa. Vi kan lika lite acceptera ägarprotektionism som handelsprotektionism.

Den finansiella krisen som nu med svindlande hastighet transporteras in i den reala ekonomin underblåser fruktan. Jag har i många år talat om en ”överlovad” framtid. Nu, när hoten tornar upp sig, drar alla i bromsen samtidigt. Vi är ju numera alla med i samma system, sitter i samma båt. Det är den centrala innebörden i begreppet globalisering. Men nu: Rädda sig den som räddas kan.

Detta är en förtrondekatastrof. Den började i det internationella politiska systemet; i misslyckade handels-, klimat- och säkerhetsförhandlingar. I konflikterna mellan Nord och Syd, rika och fattiga länder, mellan religiösa och etniska grupperingar.

När nu också världens finansiella förtroende punkteras, drar konsumenter och producenter öronen åt sig. Bara för någon vecka sedan förutspådde Svensk Handel att julhandeln i år skulle öka (!!) med 2,4%. Realistiska prognoser pekar mot minus 8 – 15 procent. I USA blir julhandeln en blodig prövning för detaljhandeln och dess leverantörer världen över.

Bland de värst och snabbast drabbade i Sverige är bilindustrin. Den har länge gått på kryckor och står nu i en ödesstund. Varsel och kostsnadsbesparingar håller symptomen borta – för en stund. Men för Sverige gives inget annat än att sätta likhetstecken mellan svenska intressen och globala intressen. Volvo, men också Saab är globalt sammanflätade system av djupa värdekedjor. Framåt och bakåt. Över fem miljoner kunder litar på att Volvos och Saabs värde varar … långt mer än en halv miljon människor och deras familjer är direkt och indirekt beroende av företagen i Sverige och länder runt om i världen. Svensk bilindustri är inte bara svensk. Dess olycka i krisens stund är att den inte har kompetenta ägare att lita på.

Svensk fordonsindustri är inte ersättlig i ett mellansiktigt perspektiv. Den står för alltför stor del av välfärd och samhällsstruktur. Det är alldeles rätt som lobbydevisen lyder. ”Utan bilen stannar Sverige”. Bilen blir heller aldrig en ”mogen” produkt. Fordonen och dessas produktion består av 1000-tals produkter – hårdvaror som mjukvaror – som ständigt utvecklas och förändras med ny forskning och kunskap. Bilen är en bärare av svenska idéer och innovation ut till ett 100-tal marknader, som ingen annan massprodukt.

Problemet är att produktkonceptet – stora bilar i lyxsegment – inte stämmer med dagens och framtidens marknad. Konceptet har fastnat.

Detta är inte bara industrins fel och ansvar. Under årtionden har bilindustrin, fack, regionala och nationella politiska intressen samverkat i att lägga till rätta produkt- , skattelagstiftning och tjänstebilsregler att passa ”just” de produkter som Volvo och Saab ”just nu” säljer eller har först i kön på ritbordet. Denna korporativistiska men ändå disharmoniska trekant har verkat försinkande och förslöande.

Signalerna om energipriser, klimatproblem och kommande marknadsförändringar har inte fått tillräckligt fäste. Framtidsseendet har fått stå tillbaka för kortsiktig konkurrenskraft. Bilindustrin har inte haft råd med framtiden.

Volvo PV och Saab har prövat många varianter av överlevnadsstrategier. Samarbeten, delägarskap, helägarskap. Många är bilföretagen som varit inblandade bland andra Daf, Renault, Volkswagen, Mitsubishi, Ford, GM. 1976 försökte Volvo och Saab-Scania fusionera. För en del år sedan försökte AB Volvo köpa Scania. Volvo PV söker köpare i öster, väster, norr och söder. Snart är de sista möjligheterna uttömda. Skall det till en räddare i nöden så måste det bli en ”stor stark”, en förnyare. Svårt att finna i dagens utförsbacke.

Jag tror att överlägset bäst i detta läge är svenskt och/eller nordiskt kapital med insikt i vårt sätt att skapa värde. Det gäller att skapa ett nytt och vitaliserande initiativ. Det är inte lätt när döden står för dörren. Ingen vill sitta med Svarte Petter.

Genombrytande visioner kommer sällan ur etablissemang och hierarkier. De kommer ur små grupper som fått frihet och mandat att bryta ny mark. Så kom konceptet för Kalmar-fabriken till under den unge Torgny Karlssons ledning i en utdömd brandstation på Hisingen, så skapade Bill Gates Microsoft i Albuquerque och Steve Jobs PC’n i ett garage i Cupertino.

Men det behövs alltså kapital och framför allt en urtydlig vision. Det behövs en ny ägarkompetens. Kapital, djärva idéer och viljestarka visionära ledare hittar snart de partners som kan behövas. Kan andra industrier förnya sig så kan bilindustrin göra detsamma. Så märkvärdigt är det inte. Det finns säkert okonventionella affärssnillen också i de nya generationerna. Se bara till att de gamla maktetablissemangen inte får bestämma.

Det är politikens roll att tänka längre än näsan och mandatperioden räcker. Det som har hänt i bilmarknaden är inte bara ett ”market failure” för att citera Nicholas Stern. Det är också ett ”failure of politics”.

Det blir dags – om inte marknaden kan skapa ett bra alternativ – för regeringen att ingripa med ett nytt och vitaliserande initiativ, i vilket många goda framtidskrafter kan delta. Köp Volvo och Saab för en krona eller två. Skapa utrymme för att skapa en tydlig vision och uppgift: att ta fram ett konkurrenskraftigt, lönsamt modellprogram som drar 0,2 l/mil i snitt, som släpper ut 0 g CO2/mil. Det måste samtidigt möta skärpta säkerhetsstandards, skänka körglädje och härlig komfort. Ge det nya företaget sju år. Inte mer.

Detta förslag har ingenting med gammeldags, ideologisk nationalisering eller förstatligande att göra. Kanske kan initiativet läggas i ett dotterbolag till en nybildad stiftelse för att hålla initiativet fritt från klåfingrighet och att hålla dörren öppen för framtida strukturaffärer. Det har heller intet att göra med stelbenta marknadsidealistiska principer eller EU-regler som idag utgör en karta för en terräng som inte längre finns. Förslaget är entreprenöriell pragmatism i omsorg om människor och de stora framtidsvärden som generationer av bilbyggare har skapat.

Bo Ekman
Göteborgs-Posten 2008-11-30

Wednesday, November 26, 2008

Utan bilen stannar Sverige

Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material som bilen. Utan bilen stannar Sverige, skriver Bo Ekman, tidigare Volvodirektör, nu bas för Tällberg Foundation, i ett debattinlägg i Ny Teknik.

Bo Ekman, miljöaktivisten som tar bilindustrin i försvar.

Hur kunde det gå så illa för amerikansk, delar av tysk och svensk personbilsindustri? Varför kunde en så bärande del av det moderna industri- och kunskapssamhället ställas inför ättestupan?

Fordonsindustrins betydelse för nationellt värdeskapande och industriell mångfald är oersättlig. Ett Ericsson, Telia, Nordea eller Getinge kan aldrig så på djupet bli en del av industri- och kunskapssystemet. Det är nonsens att tro att transportmedelsindustrin är ersättlig. Den är en bärande balk i de samhällen där den verkar.

En produkt av tusentals andra produkter

Det är okunnigt att hävda att bilindustrin är en ”mogen” industri, underförstått att den kan man både ha och och mista. Bilen är en produkt av 1000-tals andra produkter – mjukvara och hårdvara. Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material. Ingen enskild industri har så djupa värdekedjor både bakåt och framåt. Bilindustrin tar emot forskning och driver forskning. Nu möter inte industrin sin marknad.Men bilindustrin skall inte ensamt stå vid skampålen för en situation där stater är piskade att gå in.

Utan bilen stannar Sverige


Det är faktiskt så som lobbydevisen lyder ”Utan bilen stannar Sverige”.
Bilen – därmed industrin – är lika viktig för ett väl fungerande samhällsliv som kreditgivning, betalningssystemet, elproduktion eller matförsörjning. Flexibla persontransporter är en samhällsfunktion, men den bör också vara god affär.

Det kortsiktiga har tagit över

Jag har haft möjlighet att följa industrins utveckling i Volvo, där jag arbetade i ledningen i 15 år, men också inifrån i GM, Ford och i viss mån Saab.
En genomgående erfarenhet är att de framtidsseende, det visionära, får stryka på foten för kortsiktig konkurrenskraft. Detta verkar bevarande, förslöande.

Alla i "trekanten" har ansvar


Bilindustrin är i Sverige som i Tyskland och USA en mäktig lobby. Företagen vill säkra sina marknadsandelar i nuet. Facken vill säkra jobben. Politiken vill säkra ekonomi och tillväxt. Det är som man inte haft råd med sin egen framtid.
I Sverige har ingen av partnerna i denna tämligen korporativistiska, disharmoniska trekant haft någon tydlig vision för vad svensk bilindustri egentligen borde vara och stå för om 20-25 år framöver. Det viktiga har varit att anpassa skatteregler, EU- och handelspolitik till att betjäna dagens produktsortiment.

Bil-lobbyn är stark


Anpassning av tjänstebilsbeskattning till Volvos och Saabs faktiska modellprogram och segment liksom motstånd mot ”miljöpålagor” har varit viktigare.
Politiken har inte haft kunskap, kurage och långsiktighet att stå emot industri-, regionala och fackliga intressen. Den har också sina egna.
Billobbyn är stark i Stockholm, Berlin, Bryssel och i Washington. Dagens bilindustristruktur är ett gemensamt ansvar för alla inblandade.

Politikerna hade en chans 1976


Om politiken år 1976 hade anammat Kaliforniens utsläppsbestämmelser och i första oljekrisens spår beslutat att inga bilar, till exempel efter 1990, skulle få dra mer är 0,4 l/mil så hade bilindustrin sett mycket annorlunda ut idag.
CO2 utsläppsmål skulle ha formulerats för tio år sedan.
Det är politikens ansvar att tänka längre än dit näsan räcker. Företagsledarna drivs idag av nästa bokslut. Marknaden är varken vis eller välvillig. Detta är inget att moralisera över. Marknaden tar aldrig det slutliga ansvaret.

Maud Olofsson, hur tänker du!?

Nu får återigen en politikergeneration bilindustrin i knäet. En pragmatisk lösning måste till precis som för banker i kris. För, Maud Olofsson, Du tänkte väl ändå inte att alla världens bilar skall tillverkas i Kina, Japan, Korea och Indien?
Ingen tror väl på fullt allvar att Merkel lägger ner delar av tysk bilindustri eller att Obama börjar sin presidentbana med att montera ned GM! Nytt kapital är en nödvändig, men alls inte en tillräcklig förutsättning. Vision och kompetens måste tillföras. Det finns naturligtvis en Bo Lundgren och Peter Norman också för bilindustrins rekonstruktion. Så märkvärdigt är det faktiskt inte.
Bilmarknaden genomsyrar allt. Att tro att bilmarknaden är en fri marknad av renaste vatten är en illusion att drömma om.
Den styrs bokstavligen av 1000-tals regler och föreskrifter i produkt, produktion, marknadsföring och i användning.
Bilindustrin är lika mycket en del av marknad som av samhälle. Den är en integrerad del av många politikområden.

Bilindustrin är en systemfråga


Trekanten bilindustri, fack och politik förmådde aldrig rubba de svenska bilföretagens fjättring till sina traditionella segment och förlösa ett nytt modell- och miljötänkande innan det blev för sent.
Alla delar de ansvaret.

Bo Ekman
2008-11-26

Wednesday, November 12, 2008

From Global Compact to Global Contract

The Tällberg Foundation supported the conference on the theme “A Global Contract Based on Climate Justice – The Need for a New Approach Concerning International Relations.” The conference took place in Brussels on November 11.

The goal of the conference was to create a stimulating environment for dialogue in order to inform Members of the European Parliament and other stakeholders such as civil society, public institutions and the business and financial sector of the necessity for a Global Contract based on Climate Justice.

The conference took place in the European Parliament in Brussels on 11 November 2008. Tällberg Foundation vice-chair Anders Wijkman (MEP) was one of the hosts, and speakers included Ashok Khosla, Caroline Lucas, Hans Joachim Schellnhuber and other former Tällberg Forum participants.

Bo Ekman, Chairman of the Tällberg Foundation, held the following speech:



--------------------------------------------------------------------------------


Excellencies, Ladies and Gentlemen, esteemed colleagues,

I will speak of what my heart is full.

I have to tell you I had a dream; a kind of a nightmare. I was jolted back to consciousness in my bed at the Arctic Hotel in Ilullissat on Greenland. I had dreamt that all of you and all of the world’s leaders had been negotiating with the Greenland ice to stop melting.

The intent of the negotiations was to strike a Greenland protocol; a contract with nature to behave and to adapt. You, We, put all our capability and capacity of force behind our arguments - 27 000 nukes to begin with. Then all the military, political, financial, economic and religious power that humanity has amassed.

Negotiations were tough. Nature decided to stonewall. Responded in defiance.

In 1998 the Jakobshavn glacier moved with the speed of 18 m/day, in 2007 36 m/day and in 2009 at 48 m/day.

We tried every trick of the negotiating trade. We even threw in a self-imposed financial meltdown and an economic depression. Nothing worked. Where has all our power gone?

You know, that we know enough about the escalating destabilization of the climate and ecological systems. Will we fix it? Can we fix it? Yes, we can.

Nature has of course always been an interdependent, adaptive, complex, self-regulating web of subsystems; always in flux. Assuming that the same high degree of system’s stability and predictability also would prevail for the next 10 000 years made us design – in cold blood or in good faith, whatever - tightly interdependent systems for value creation. The demise of a Ford or a GM will strike against thousands of communities. But governance is still basically one of national and regional independence serving national interests, not the interests of the whole.

The fragments – be they a nation, a corporation, a party, a movement – to which we belong we perceive as “the safe havens.”

But I am a living species. I am anywhere, anytime, everywhere in motions set by other parts of the systems and in parts by myself. In flux. Always.

To think, speak, act and do in the interest of the whole is taboo (or just “poetry”) to the fragmented person, to any beholder of a stake-holder interest.

Yes, the ombudsman will say, the whole is important: but not now, not with the problems that we have ahead, with the pressures that are on me, on us.

This is the very mechanism of how an interdependent, interconnected world has left us incapable of grasping the whole of our dilemma with living on Earth.

15 years ago we hoped with Robert Cooper for the “breaking of nations”. Today we experience “the return of history and the end of dreams” as Robert Kaplan puts it. Stakeholder interests are diverging - North-South, rich-poor, Muslims-Christians, missiles in Kaliningrad and in Poland over energy resources, over water, over fisheries, over space to grow one’s economy.

The big one in climate politics is governance of the commons; of the interest of the whole. No one is elected to represent the commons. The interest of the whole is not defended by a strong set of laws and means for their stringent enforcement. The globalized political and economic landscapes are next to lawless. The land itself is under restless, violent and escalating exploitation. SEI tries to define the planetary boundaries - air, water, oceans - that human activity must not transgress.

The Tällberg Foundation has for years advocated the need for systems solutions to systems problems. In the 1990’s the roots of the Global Compact were developed out of this philosophy, out of Tällberg workshops such as “Is the business of human rights also the business of business”. The Global Compact is a mechanism of soft governance. It had its roots in the hopeful spirit of the 1990’s when there still was faith in the self-discipline, the moderation, the benevolence and wisdom of markets. Politics let go.
Now, we know better.
Kyoto did not work.
Doha did not work.
The Baltic Sea agreements did not work.
The present governance of the financial systems did not work.
The MDG’s do not work.

A Global Contract must be based on principles of hard governance, on the discipline of implementation. I’m afraid that the Copenhagen agreement is negotiated under the assumption that there are a zillion exits out of the lair.
Martin Wolf writes a brilliant analysis in FT on the principles and the real-politik of the forth-coming summit in Washington on governance of the global financial systems. He does not mention with one word the environmental crisis.

But the fact is that the world has “double pneumonia”: A financial/economy crisis most likely to tip over into depression, an environmental crisis most likely to tip over into disasters, for many more people than presently.

However we can not cure double pneumonia by curing one lung at a time. We have to cure them and the whole bodily system in its integrated context. Interdependent problems require interdependent solutions.

But our governance system is based on principles of independence and not on the interdependence which constitutes the economic, political and environmental reality of our time. Our pathetic governance is surreal.

We need systems thinking to spin systems doing. The present applications of sovereignty and nationhood are outdated. The EU is a beacon of hope.

Climate justice will require that the laws of human society have natural law as its point of departure and fundament. Reinvoke Aristoteles, Grotius and Jefferson! We have to constitutionally define the planetary boundary conditions for human economic activity.

We should work towards having all nations adopt a common preamble of their constitutions that declares us as inseparable parts of the wider, natural, economic and security systems. Citizens of all nations should be provided access to a wider identity, to a wider “we”.

This would help legitimize agreements and policies that will require everyone’s participation in solidarity with the welfare of everyone and of the Earth, in equity and in climate justice.

I have little faith in us reaching a solid agreement for all future at COP15. I have even less faith in its perfect implementation. If not we the humans will tell, nature will.

But of course we can fix it. Move from the Global Compact to the realism of hard governance, of a Global Contract with distinct and forcible articles. Also national behaviours must become subject to common laws, principles and to enforcement mechanisms.

The very concept of sovereignty needs to be put up for debate and for adaptation to the real world.

The current set of mega-crises – will as every such cataclysm in history give birth to new philosophy, new thinking – new doing and new hope beyond a system that has failed so many.

The very first thing we have to do is to rethink our thinking. So did FDR, so did Churchill, so did Keynes. Rethinking our relationship to the planet and to nature, and hence to economic policy, to technology, to learning and to governance/security – and to ourselves.

We shall not stay reactive to the flow of events. It is for us to be pre-active to a vision that will give the answer to the final question: How on earth can we live together? – we the humans and we with nature.


Bo Ekman
Speech held on November 11, 2008 in Brussels

Thursday, November 6, 2008

Obama ger hopp om något bättre

Dalarnas tidningars frågor angående det amerikanska presidentvalet och Barack Obamas vinst den 4 november.

Varför tror du att Barack Obama vann presidentvalet?
Han förde till väljarna ett löfte och en förhoppning om förändring och upprättelse av den amerikanska anständigheten. USA:s ställning i världen har under Bush-regimen eroderat.

Vem höll du på - Obama eller John McCain?
Jag höll på Barack Hussein Obama.

Hur påverkar valet av Barack Obama Sverige (och i förlängningen Dalarna)?
President Obama inbjuder till samtal och dialog inte ensidighet i den maktutövning som krävs för att lösa de globala problemen. Världen har dubbelsidig lunginflammation, en djup miljökris och en djup finans/ekonomisk kris.

Vilka är de viktigaste frågorna, utöver finanskrisen, för nye presidenten att ta itu med?

Globalt är klimatet den viktigaste frågan men också de vidare miljöfrågorna som skogsfrågorna, vattenfrågorna, oceaners hälsa m.m. Inrikespolitiskt kommer Obama säkerligen att prioritera jämlikhetsfrågor och rättvisefrågor inom sjukvård och skola. Stora investeringar kommer också att krävas i den eftersatta amerikanska infrastrukturen.

Publicerat 2008-11-05