Lärdomen är urtydlig

För ett par veckor sedan organiserade Tällberg Foundation ett internationellt symposium om vår tids akuta säkerhetsfrågor. Det blev en lång lista: bland annat energi, mat- och vattentillgång, befolkningsrörelser, misstron mellan nord och syd, oförmågan att komma till globala avtal i frihandelsförhandlingar och klimatfrågan.

Därtill kom att läggas rader av trasiga inrikespolitiska förhållanden i viktiga regioner och länder. Det lugnaste hörnet i världen är vårt eget - Europa. Paradoxen i situationen speglas tydligt av att regeringen Reinfeldt straffas i opinionsmätningarna när den för ett halvår förflyttar fokus till ansvar för vidare sammanhang - EU och klimatfrågan.

Detta visar på den stora svårigheten att förena globalt ansvar med lokal legitimitet. Den politiska logiken (och den mediala) är ännu konstitutionellt häftad i lokala intressen. Det är dessa som definierar villkoren för maktinnehaven.

Detta visar också sammanbrottet i Köpenhamn med brutal tydlighet. Det går inte att lösa ett komplext, globalt systemproblem med beslutsordningar som tillhör en redan svunnen tids maktrelationer och särintressen.

Köpenhamnsprocessen var redan från början inställd på att lösa fel problem, nämligen att nå politiska kompromisser utifrån 192 nationers starkt divergerande ekonomiska, sociala och hegemoniska intressen. Problemet att lösa var ett annat: att restabilisera de planetära ekosystemens funktionalitet och effektivitet.

Så försökte tiotusentals förhandlare, vetenskapsmän, företagare och företrädare för civilsamhälle att få ett flygplan att lyfta, vars design aldrig skulle tillåta det att flyga. Uppgiften var omöjlig.

Därför blev Köpenhamnsmötet en plats för pratbubblor, frustration, besvikelse, ilska, och växande misstro. Det blev en desorganiserad och stundtals brutal konfrontation mellan oklara ståndpunkter och oklara roller.

Lärdomen är urtydlig. Dagens beslutsordningar löser inte de för oss viktigaste problemen och konflikterna. Detta har varit kristallklart under lång tid. Det politiska sveket är att rejäla initiativ att skapa nyordningar först kommer när kriserna blir manifesta. Den grundläggande förutsättningen för global problemlösning - se behovslistan i inledningen! - ligger i att vi förmår och förstår att länka våra egna personliga risker och möjligheter till de globala realiteternas svåråtkomliga komplexitet.

Det behövs nu ett nytt politiskt språk och metod som bygger upp insikt och ömsesidigt förtroende som bas för de kloka beslut som kan minska vår utsatthet.



Publicerad i Dalarnas tidningar: 2009-12-21 07:26

Personbilsindustrin

I ljuset av det som nu händer med svensk personbilsindustri – att Saab läggs ned och att konflikterna över Geelys övertagande av Volvo personvagnar växer i styrka – lägger jag här ut en analys som skrevs i september 2009. Det är att förvänta att de kulturellt betingade konflikterna i Volvo/Geely-affären kommer att accelerera.
Bo Ekman dagen efter beslutet om Saabs nedläggning.


Överkapaciteten i världens personbilsindustri är ungefär 25 miljoner fordon. Årsproduktionen i världen låg 2008 på drygt 65 miljoner. Världens bilpark uppgår till 800 miljoner. Inte någon liten gårdagsindustri precis. Volvo och Saab tillverkade tillsammans 456 500 bilar 2008.

Världens befolkning är (juni 2009) 6,78 miljarder och ökar med 2-3 miljarder inom 40 år. Asiens medelklass växer med 1,5-2 miljarder inom överskådlig tid. Snart lever 70% av världens befolkning i städer, idag drygt 50%. Mer än 98 procent av alla bilar drivs med fossila bränslen. Världens oljereserver är samtidigt i svag nedförsbacke. Den globala uppvärmningen kommer att förändra levnads¬förhållanden.

Finns det uppgifter för svensk bilindustri -Volvo och Saab i denna framtid? Det är ungefär lika korkat att ställa den frågan som att fråga om det överhuvudtaget skulle finnas uppgifter för svensk industri i denna den stora omställningens framtid.

Bilindustrin är inte för stor för att fallera. Den är alltför sammanflätad med annat värdeskapande i det svenska samhället för att fallera. Att låta Volvo och Saab falla (eller få inkompetenta ägare) är ungefär sak samma som att låta Lehman Brothers, Morgan Stanley och AIG gå i kvav. Som bekant brakade det finansiella systemet ihop. Men räddades av staten. ”The system was too interconnected to fail”.

I årtionden har finansmarknaderna i sitt ständigt otåliga övermod fått för sig att transportmedel är en ”mogen”, dåtida industri. I själva verket är transportmedels¬industrin både nav och bärande delar i det industriella systemet. Tror någon att samhällsproduktivitet skulle kunna upprätthållas utan flexibla persontransporter? GM tilläts inte fallera.

GM och Ford vill bli av med Saab och Volvo PV. På köparmarknaden återstår för Saab nu en liten verkstad i Ängelholm utan egna finansiella muskler och obevisad kompetens. Saabledningen gör just nu heroiska ansträngningar för att få finansieringen på plats. Att Saab efter fyrtio års knagglande skulle bli strålande lönsamt är möjligt men inte troligt.

För Volvo återstår sannolikt bara ett kinesiskt konsortium utan någon erfarenhet av svensk industrikultur. Ett svenskt konsortium är under diskussion men staten står vid sidan om. Geely tillverkar enkla bilar i en kultur och miljö som är Volvo främmande. Geely tittade först på Saab men lyckades reta upp Saabfolket ordentligt vid sitt besök i Trollhättan. Om inte Ford och Volvo kunde fungera ihop så är kombinationen för Volvo med ett ännu mer kulturapart företag bara en investment¬bankirernas våta dröm. De sitter i London och Stockholm och räknar. Kulturrealiteterna finns inte med i kalkylen. Det är dessa som till sist avgör framgång i en sådan här affär.

Vem vill ta risk i det här läget? Vem vågar ha en vision? Det är viktigt att iskallt inse realiteterna, även när de är obehagliga. Vad som återstår för Saab och Volvo är de allra sista restposterna på köparmarknaden.

1976 tog Volvo initiativet till att slå ihop Volvo och Saab-Scania i insikten att integration skulle minska risken. Initiativet stjälptes av partsintressen inom Saab-Scania utan förmåga att se till helhet och lång sikt.

GM och Ford vill bli av med ansvaret för de stora direkta avvecklingskostnaderna. De indirekta får det svenska samhället stå för i form av en sättning i välfärden. Ford köpte Volvo PV för drygt 55 miljarder. Men Ford erlade ca 25 miljarder av köpe¬skillingen ur Volvo PV’s egen kassa. Ford har i stort sett fått tillbaka de miljarder man betalade ur egen ficka tack vare Volvos lönsamhet sedan 1999-2006, drygt 20 miljarder. Nu vill Ford ha ca 15-16 miljarder för Volvo. Det blir ändå en hygglig affär.

Det finns ingen rimlig balans mellan Volvo- och Saabaffärernas betydelse för det svenska industrisystemet och folkhushållet och det ankrace som förhandlingarna blivit. 1900-talesmässiga ideologiska låsningar binder kreativitet och manövreringsutrymme. En moralism är att staten skall hålla sig ifrån näringslivet, skulle vara usel som ägare. Se på Stålverk 80 och varvskrisen säger man. Men det var inte statens fel att banker, varvsägare och redare fattade idiotiska beslut utan insikt i japansk och koreansk produktivitet.
Faktum är att svenska staten har varit framgångsrik ägare av Vattenfall, Telia, Vin & Sprit, Svenska spel och många, många andra företag.

En nedläggning av Volvo och Saab skulle bli en implosion av det som återstår av lilla Sveriges industriella system. Det skulle beröra hela samhället. Därför måste också hela samhället vara införstått med risker och konsekvenser. Det är naivt att tro att hotellnätter kring Siljan skulle ha samma mervärde som Volvos omsättningskronor genererar för det svenska samhället. Bilexporten bär med sig 100-tals företags teknologier och produkter ut på världsmarknader.

Volvo- och Saabägarnas och –ledningarnas felbedömningar – och otur - genom åren är inte skäl nog att vända företagen ryggen.

Frågan är hur dessa industriella resurser bäst kan användas i en tid då transportstruktur och infrastruktur i världen skall byggas om?

Eftersom finansmarknad och företag inte förmår se till helhet och system – det är inte heller deras mandat - återstår politiken: regering och opposition. Det är dags att formulera en handfast vision för det svenska näringslivets roll och uppgift i en global samhälls¬ombyggnad som samtidigt måste stabilisera ekosystem, klimat och ge tillväxt och bidrag till drägliga levnadsförhållanden för miljarder människor. Möjligheterna är ändlösa.

Svenskt Näringsliv, kapitalmarknad, IVA, facket och givetvis opposition och regering bör göra detta till en central fråga i debatt och valrörelse.

Staten har med framgång i trängda lägen fungerat som barnmorska för nya strukturer i näringslivet. Inte i syfte att förbli ägare utan i syfte att skapa konkurrenskraftiga kombinationer av svenska strukturer som var för sig inte hållit för trycket av konkurrens och förändring. Staten har vid flera tillfällen haft det goda omdömet att sätta in mycket skickliga personer att leda sådana tuffa förändringsprocesser. Två exempel: Björn Wahlström och transformeringen av en skadskjuten stålindustri in i framgångssagan Svenskt Stål AB, och Odd Engströms och Stefan Ingves Bankakut, som har blivit ett internationellt föredöme för omstrukturering av en havererad bankindustri.

Se till helheten! Se till möjligheterna! Vem kan göra jobbet?
Scaniachefen Leif Östling är inget dåligt namn.

Aldrig förr har vår förmåga till omställning varit större

Det är svindlande att försöka föreställa sig den förnyelse som dagens komplicerade samhällskris kommer att förlösa. Detta är inte en tid för de försiktiga och modfällda. Krisen måste angripas med djärvhet och visionär kraft.

Vi är på väg in i historiens största projekt för samhällsombyggnad. Om 40 år skall nio miljarder människor försörjas med utbildning, energi, mat, bostäder, kultur, transporter, underhållning och rättigheter/rättvisa. De skall leva i dynamisk balans med naturen. Sitt hopp har de att sätta till teknologisk innovation och vår förmåga att bygga om världen.

Byggt om samhällen har vi gjort många gånger förr, men utan att ha haft de oeftergivliga krav på förnyelse som samtidens konvergerande kriser formulerar.

Vår tids generationer är långt bättre än tidigare på att förlösa och leda innovation, förändring och fördelning. Om regeringar och företag tar väl vara på krisen, kan omställningen gå snabbt. Den kan nå ut till hela mänskligheten.

Kina, Indien och Asien är på väg liksom Latinamerika. Afrika och Mellanöstern släntrar, men har enastående potential.

Tre med varandra konvergerande kriser – den ekologiska, sociala och ekonomiska – dominerar agendan. Lösningarna kan förändra världen, och
• häva den pågående destabiliseringen av ekosystemen
• bereda ytterligare 1-1,5 miljarder människor plats i värdeskapande arbete
• permanenta ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet

Det gäller att motstå frestelsen att detaljstyra utvecklingen in i plan¬ekonomiska strukturer eller utopiska idealsamhällen. Däremot behövs mer av gemensam probleminsikt av den typ som miljökriser, svininfluensa, finanskris och energikris skapar.


Vi får inte sätta grimma på kreativitet och innovation. Just nu flödar nya lösningar ut ur laboratorier och idésmedjor. Några exempel: Ny batteriteknik för förnybar energi och elektriska bilar; offshore-vindkraftverk med vågkraft som back-up, väderkvarnar som hämtar vatten ur luften, en snabbt diversifierande solenergi-industri på tröskel till exponentiell tillväxt – allt från små takpaneler till enorma installationer i solsäkra öknar, ianspråktagen fotosyntes som kan driva små kraftverk, baserade på väte, för hushåll; smart mjuk- och hårdvara för styrning av energisystem, ny systemdesign för städer som slutna energi- och avfallssystem; ny medicinsk teknik, nya jordbruksmetoder

Globaliseringen tog fart för att den skapar högre produktivitet och tillväxt. Internet har frigjort nya arenor för värdeskapande och tillväxt.

Att för framtiden prioritera ekologisk effektivitet och stabilitet framför ekonomisk produktivitet kommer att stimulera fram en annorlunda teknologisk bas för tillväxt än den som lett till ekologisk destruktion. Det positiva är att denna är på väg.

Att ställa om energiförsörjningen, arbetslivet, relationen mellan människa och miljö samt mat- och vattenproduktionen behöver inte ta mer än 25 år. Tillväxt som förnyar ekosystemens kapacitet och ger miljarder fler arbete och välfärd är vad världens ekonomier behöver. De krafter som vill behålla gamla kunskaps- och maktstrukturer och dogmer försinkar tillväxten – de må så vara politiska, akademiska, näringsliv eller miljörörelser.

Världen har blivit en ömsesidigt beroende plats. Vi är på väg att skifta över identitet och medvetande från att blott vara svenskar eller indier till att vara varandra ömsesidigt beroende. Men också att vi människor i allt det vi gör är beroende av naturens lagar.

Dagens huvudprincip utgår från att söka maximera nytta och makt för enskilda intressenter, nationer eller företag. I en globaliserad ömsesidigt beroende värld kommer potentialer för tillväxt, jobb och säkerhet kunna förlösas genom att maximera nytta för helheter. Det är den potentialen som G20 och Köpenhamnsförhandlingar mödosamt försöker säkra.

2005 såg Tällberg Foundation att huvudscenariet för de närmaste åren skulle bli dystert för miljö och ekonomisk utveckling. När nu kriserna tränger in i medvetandet kommer också den förändringen som kan ta oss genom svårigheterna.

Bo Ekman, Ordf Tällberg Foundation
Carl Mossfeldt, projektledare Rework The World

Publicerad i Dagens Industri 2009-12-07

Strandhugg och astmatiker

Mittemot Vikarbyn, på andra sidan Rättviken, ligger den lilla byn Tina. Dalademokraten kunde berätta (den 10 nov) att en ännu ej lagfaren markägare tagit sig före att böka och gräva upp ett strandskyddat område, rensa sten i strandlinjen, avverka skog. Vad vildsvin kan åstadkomma är en mild smekning jämfört med grävmaskinernas framfart i orörd natur. Nu, efter besiktning på plats, överväger kommunen att polisanmäla. Det är bra. Det förvånar att en turistchef, som har förhandsbesked att få bygga på strandtomten, inte slagit larm om uppenbart miljöbrott. Att värna miljö och natur bör ju vara en del av uppdraget.

Strandskyddet är en lagstiftning nedärvd ur allemansrätten: allas rätt till tillgång till skog, mark och sjö. Allemansrätten går i vissa fall före äganderätten. Men trycket ökar på kommuner, länsstyrelser och regering att ge dispenser att bygga vid stränder. Både Leksand och Rättvik vill få fram attraktiva tomter för attraktiva kommuninnevånare. Tillväxt får inte gå före miljö- och allmänintresse. Det var klokt av regeringen att säga nej till strandtomter vid Sågenområdet i Vikarbyn. Det kan vara värt att notera att till och med Rwanda nyligen infört en vass lag om strandskydd!

Det är en överlevnadsfråga för Dalarnas och Siljansbygdens identitet att kommuner och företag har mod att balansera natur- och kulturvärden gentemot ekonomiska och tillväxtintressena. Det bådar till exempel illa när LIF kränger sig före i vaccinationsköerna. Varför? Självklart är bolagsledningen orolig för hack i lönsamheten om hela laget skulle insjukna. Läkaretiken fick stå tillbaka, enligt läkaren, därför att ledningen skulle ha lyckats rekrytera en hel pluton ”astmatiker” in i laget!

Självklart går det inte att vaccinera ett helt hockeylag om inte spelare, tränare, sportchef ger klartecken. Leksand fick löpa gatlopp genom all Sveriges medier. Man hade åsidosatt ”fair play”. Men Leksand var inte ensamt. Hockeylaget Calgary Flames gjorde likadant och orsakade en folkstorm borta i Alberta. Dagens elitidrott tål inte mer av dopning, våld och uppgjorda matcher.

Rågångarna mellan olika intressen måste ständigt röjas för att hålla rena, inte minst i små samhällen. Detta är ledarskapets uppgift. Här har kommunledningar och styrelser ett särskilt ansvar. Dålig etik ger ett sunkigt samhälle.

Siljansbygdens och Leksands identitet står och svajar. De lokala kulturinstitutionerna faller en efter en. In stormar tidens industrialiserade produktioner med Melodifestival i spetsen. Eftersom det inte finns föga av regional och lokal kulturpolitik så finns föga av lokal kulturförnyelse. Om natur och kultur underställs tillväxtintressena förlorar vi en unik identitet. Kvar blir produktionsytor och den slags kultur som är sponsorbar. Vi blir som alla andra.

När föreställningen om Dalarna som svenskt ideal flagnar blir nästa steg – Dalarna som globalt ideal – den stora utmaningen.

Publicerad i Dalarnas tidningar den 3 december 2009

När får Nobelkommittén fredspriset?

Den norska Nobelkommittén steg i fredags ned från läktaren och ut på banan, in i spelet. En positiv utveckling i en svår situation borde få stöd och förstärkning är deras budskap. Jag gillar denna norska aktivistiska användning av ett pris som lyfter fram arbetet för det gemensammas bästa i världen.

För en dryg vecka sedan samlade Vancouver Peace Summit till samtal om tidens svåra frågor. Dalai Lama, pristagare 1989, stod i centrum men där var också fyra andra fredspristagare, vetenskapsmän, affärsmän, några representanter för stiftelser och civilsamhälle.

Där fanns i samtalen en djup och samstämmig oro över den unika kombination av svåra – och med varandra samspelande – kriser. Globaliseringen har förtätat krisernas ömsesidighet – fattigdom, arbetslöshet, global uppvärmning, överbefolkning, vattenbrist, kvinnor och barns situation, utbildning, ekonomiskt tillväxtutrymme, mellanfolkliga konflikter, finanskris och rättvisa. Idag är den enes problem också den andres. Det finns inte längre något alldeles eget skyddsrum att krypa in i. Det går inte längre att gömma sig för världen.

Den största bristvaran av alla är tid. Hur skall vi – världssamfundet – hinna rätta till allt det som blivit så fel och därmed skapat sådana stora risker?

Vad president Obama åstadkommit under så kort tid är något av ett mirakel. Det vittnar många om i Washington. Samtalen har kommit igång efter åtta förlorade år. Diplomatin har fått nya förtecken över hela linjen; nedrustning, Mellanöstern, klimat- och energi, transatlantiska relationer, reglering av finansmarknader, att utveckla nya former och regler för globalt beslutsfattande, Iran-, Kina- och Rysslandsrelationer. Obama har skapat en utveckling där hoppet blivit den viktigaste drivkraften. Det är för att ge detta sitt moraliska stöd som den norska Nobelkommittén med stort mod gått in i matchen.

Något alternativ till att denna begynnande positiva utveckling skulle lyckas finns inte. Det är nu också otänkbart att Obama drar till Oslo och Stockholm i december utan att också komma till Köpenhamn. Kommer Obama till Köpenhamn så kommer också de andra. Bra! För första gången kan jag börja tro på resultat. Klimatförhandlingarna måste lyftas upp ur förhandlarträsket till statschefsnivå. Den ende som kan göra detta är Obama. Men Reinfeldt har dragit sitt strå till stacken, inte minst under G20-mötet i Pittsburgh.

Om nu Obama och världen går en lyckosam utveckling till mötes blir frågan om inte den norska Nobelkommittén har kvalificerat sig för ett kommande fredspris.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-10-12

Allt hänger samman

Den 22 september samlades långt över 100 statsöverhuvuden i FN-högkvarteret i New York för att formulera sina krav och positioner i klimatfrågan. Dagarna efter följer G20-mötet i Pittsburgh, därefter många bilaterala överläggningar. EU vässar sina positioner inför slutomgången i Köpenhamn i december. Slutspelet är igång.

I förra veckan samlades de allra fattigaste och mest utsatta länderna i FN-huset för sina förberedelser. De har ingen tyngd. Deras röst är svag.

Det var svenska Dag Hammarskjöldsstiftelsen som möjliggjort detta viktiga möte. Dessa länder har ringa del i orsakerna till destabiliseringen av klimat, glaciärer och hav. Men i jakten på mat och bränsle för överlevnad för växande befolkningar har skogar och åkermark förötts. Utsläppen av växthusgaser kommer från industriländerna, men nu också från Kina och Indien.

Ledaren för gruppen av små ö-länder som Mikronesien och Maldiverna, ambassadör Dessima Williams från Grenada, formulerar gruppens krav och mål: temperaturhöjning max +1,5oC (jfr EU’s och G20’s mål:+2o), max 350 ppm CO2 i atmosfären, minskning av växthusgaser till 2020 med 45% i I-länderna jämfört med nivå 1990. Därtill krav på pålitlig finansiering av nödvändiga motåtgärder, folkomflyttningar, ny infrastruktur etc.

Motsättningarna mellan rika och fattiga länder är mycket stora. Det kommer att krävas 200-300 miljarder dollar om året i överföringar. Men kanske inte ens de pengarna kan reversera den destabilisering av naturen, som redan är igång.

Allvaret i situationen speglas i delegaternas ansikten. Kultur och livsuppehällen destrueras när brunnarna sinar i Darfur, Chad eller Burkina Faso eller när saltvattnet äter sig in i låglänta länder som Bangladesh, Burma, Samoa eller Mikronesien. ”Salt water tears”.

Dessa realiteter är ännu långt borta från oss. Siljan är under kontroll. Sjön regleras genom kraftverket i Trängslet.

Ban Ki Moons medarbetare Janos Pasztor berättar att generalsekreteraren nyss besökt Nordpolen för att själv se hur isen smälter. Intrycken blev skrämmande.

New York Times rapporterar ny farled längs Nordostpassagen sommartid. Eventuell is är så tunn att normalbyggda fartyg inte får problem. Kortare resrutt. Stora besparingar!

Överläggningarna avslutas med att vi kan konstatera att alla och allt hänger samman, är ömsesidigt beroende: smältande tundror och isar med ekonomisk tillväxt, havsnivåer med levnadsvillkor, befolkningstillväxt med landerosion och avskogning, vad vi gör i Nord påverkar vad de kan göra i Syd.

Diskussionerna, faktaredovisningarna visar med hjärtskärande tydlighet att vi är långt, långt från en lösning på det allvarligaste problem människan någonsin ställts inför

Jag kan bara dra slutsatsen att vi är långtifrån färdiga att sluta långsiktigt bindande avtal. Hellre inget avtal än ett svagt. De politiska opinionerna runt världen växer, men är ännu inte mogna för de åtgärder som behövs.

Men ljuspunkter kom i veckan när både IPCC:s ordförande och ekonomen Lord Stern nu sällar sig till de som stöder 350-målet, som kommer att stödjas i en världsvid insats lördagen den 24 oktober.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-23

En lysande idé

För tio år sedan skapade den palestinske författaren Edward Said och den israeliske världsdirigenten och pianisten Daniel Barenboim en unik orkester: West-Eastern Divan Orchestra.

Orkestern består till hälften av israeler och till hälften av musiker från Palestina och arabstater i Mellanöstern. De är unga. De är motiverande. De skapar fenomenal musik. Men de representerar också en vision om fred, samlevnad och samarbete över alla gränserna. De lever i och skapar det gränslösa.

Orkestern är en humanistisk idé, en lysande idé. Orkestern visar att vi kan leva, spela och skapa tillsammans. Musiken är det mest universella av alla språk. Musiken har - liksom poesin och konsten - en enastående förmåga att vidga och förena. Madonna samlar 120 000 i Göteborg. Coldplay ljuder i miljoner MP3-spelare. 15 000 ser och hör Trollflöjten i Dalhalla. Där är kulturen en livsnödvändighet. Utan kultur, ingen civilisation.

Häromveckan uppförde Maestro Barenboim och denna helt unika orkester Beethovens enda opera, Fidelio, vid Salzburg-festspelen.

Fidelio är ett drama om vår eviga kamp mellan det goda och onda, mellan himmel och helvete mellan frihet och förtryck. Fidelio är ett Beethovens frihetsdrama, en nästan öronbedövande plädering för rättvisa och humanism. Beethovens budskap trovärdiggörs av Barenboim, solister från fem länder och en orkester som visar att verkligheten inte behöver dominans av Hamas eller israelisk ockupation.

En dröm vore att kunna få se och höra Barenboim och The West Eastern Divan Orchestra i Dalarna och vid Tällberg Forum. Orkestern är ett levande svar på den grundfråga forumet ställer för sina överläggningar: Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans – vi människor och vi med naturen?
Den frågan är lika levande i Palestina och Afghanistan som i fäbodar utanför Skattungsbyn.

Samtal pågår om att förverkliga en sådan dröm.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-09-02

Fler inser klimatproblemen

En rad nyheter, viktiga för den globala klimatdiskussionen, kom under de senaste två veckorna. De gick alla svenska media förbi.

Förra fredagen bytte klimatskeptikernas omslagspojke, Björn Lomborg fot och gick över till att ta positionen att den globala uppvärmningen måste stoppas. Han tror numera inte att något avtal kommer att kunna tygla CO2-utsläppen. Björn Lomborg vill gå direkt på geo-engineering, dvs att med hjälp av mänsklig manipulation av atmosfär och instrålning från solen kyla ner jordens temperatur, skriver Financial Times (7/8). Från den ena ytterligheten till den andra i ett raskt skutt. Det är strongt av Lomborg att bita huvud av skam och ge sig i kast med verkligheten.

Debatten om geo-engineering har varit igång i många år. Det finns inemot ett 10-tal mer eller mindre fantasieggande förslag att diskutera. Lomborg förordar metoden att låta nära 2000 segelfartyg (Times 9/8) ständigt besegla världshaven. Dessa fartyg skulle suga upp havsvatten och spraya ut detta från höga skorstensliknande torn för att skapa enorma vita moln som skulle reflektera solstrålningen, ungefär som den nu smältande havsisen. Den amerikanske energiministern föreslog härförleden inför Royal Academy of Sciencies i London på allvar att måla världens alla hustak vita för att ersätta den albedo-effekt som förloras när isarna smälter.

På RealClimate, som är klimatvetenskaparnas egen site, kritiserar emellertid Alan Robock, Rutgers University, Lomborgs underlag för hans ställningstagande: ”A biased economic analysis of geoengineering”.

Vi i Tällberg Forum belyste både de mycket stora miljömässiga riskerna med denna typ av åtgärder, i år också den mycket svårlösta politiskt/konstitutionella frågan att göra beslut om geo-engineering juridiskt legitima och politiskt möjliga.

Under alla omständigheter belyser debatten det faktum att både forskare och politiker har börjat leva sig in i klimatproblemens komplexitet och existentiella karaktär. Detta speglas också av den överenskommelse som Kina och Indien offentliggjorde förra veckan att länderna för första gången kommer att vetenskapligt samarbeta i mätningar och teoriutveckling om Himalaya-glaciärernas beteende och avsmältning. Gränstvisterna och antagonismen får stå tillbaka. Det är också i detta sammanhang viktigt att understryka betydelsen av de nära och ingående samtal ledande USA-politiker och vetenskapsmän har med sina kinesiska kollegor. Det ägde senast rum i Washington i förra veckan. Ett nytt stort bilateralt möte förestår i september.

I förra veckan offentliggjordes också rapporter om Grönlandsisens desintegration i dess norra delar. NASA’s mätningar av den arktiska havsisen visar att dess utbredning i år ligger ungefär på 2007 års bottennivå samtidigt som istäcket stadigt förtunnas.

I förra veckan publicerades också i New York Times Pentagons nya bedömning att klimatförändringarna är kanske den viktigaste frågan för USA’s nationella säkerhet. Denna bedömning understryks av ordföranden i senatens Foreign Relations Committee, senator John Kerry.

Newsweeks Science Editor, Sharon Begley, konstaterar i sin krönika att isavsmältningen i Arktis är långt värre än ”vad vi hade anledning att frukta”. Hon bygger bl a sina bedömningar på den rapport som International Polar Year inom kort publicerar.

Där har klimatskeptikerna alldeles rätt – modellerna är för oprövade och för unga för att lita på. Hittills har mätbara observationer överträffat dikten.

Publicerad i Dagens Industri 090818

Välkommet lappkast...

I förra veckan kom Indien och Kina överens om att gemensamt börja följa och mäta avsmältningen av Himalayas glaciärer. Detta är en lika löftesrik som sensationell nyhet.

Kina och Indien har varit i krig över gränsdragningar i området och umgängestonen har länge varit hätsk. Men nu tvingas de båda asiatiska stormakterna till förhandlingsbord och gemensam handling av ett gemensamt miljöhot: den framtida vattenförsörjningen. Sju av Asiens viktigaste floder rinner upp i Himalaya och förser mer än två miljarder människor med vatten, inte minst för jordbruk och livsmedelsförsörjning.

Båda länderna har idag gigantiska vattenproblem, liksom Pakistan och Afghanistan. Vissa forskare spekulerar i att höghöjdsglaciärer - inte minst i Europa - är borta om 30-40 år. Detsamma kan gälla havsisen i Arktis. Just nu är istäckets utbredning den minsta sedan mätningarna började för 30 år sedan. Isen är också tunnare.

I samtal mellan den indiska regeringen och Hillary Clinton klargjorde Indien sin position inför Köpenhamnsförhandlingarna. Hela ansvaret för åtgärder att få ned koldioxid i luften får ligga på USA och Väst. Detta är också Kinas grundposition.

Men intensiva samtal pågår mellan Kina och USA både klimatpolitiskt och vetenskapligt. Hur dessa tre länder kommer att agera kommer att vara avgörande för Köpenhamnsförhandlingarnas resultat.

Majoriteten av världens isar förlorar i nettovolym. Lägg en isbit på ditt köksbord och ställ dig frågan: Hur skall jag få isen att sluta smälta? Svaret vet både du och jag. Du lägger in den i frysen igen. Vi måste kollektivt sänka den globala medeltemperaturen.

Denna enkla självklarhet kommer successivt att påverka all slags politik, till och med att få Kina och Indien att samarbeta i Himalaya.

Att vi i Dalarna och Skandinavien fått en blöt och hyggligt varm sommar, liksom de brittiska öarna, medan solen bränner marken till öken i södra Spanien och Italien ligger dessvärre helt i linje med de långsiktiga klimatprognoserna.

En av de mest rabiata klimatskeptikerna, dansken Björn Lomborg, gjorde sitt lappkast i frågan häromdagen och förordar nu dramatiska megainsatser för att kyla ner jordens atmosfär. Även detta åsiktsbyte är löftesrikt.


Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-08-13

Långtbortistan

Förr brukade man på UD kalla en utnämning till en ambassadörspost i något land som knappt någon hört talas om för en förvisning till "Långtbortistan".

Winston Churchill skildrar i sin självbiografiska bok "Min ungdom" fälttåget 1896 mot "infödingarna" och de vilda stammarna i de dalgångar i västra Pakistan där samma slags strider nu pågår mellan lokalbefolkning och talibaner, och med amerikaner och den pakistanska armén.

På andra sidan Hindu Kush och Khyberpasset - inne i Afghanistan - pågår ett inbördeskrig där regeringssidan har hjälp av en internationell styrka där en svensk enhet om snart 500 man ingår. Helst skulle landet vara lugnt vid presidentvalet den 18 september.

Utrikesminister Bildt var nyligen på besök i Kabul tillsammans med Obamas specielle sändebud Richard Holbrooke. Bildt och Holbrooke var "brothers-in-arms" i Bosnienkrigets upplösning och vid Daytonförhandlingarna.

Britterna skulle stabilisera området 1896. Taktiken var att bränna byar, ödelägga skördar och spränga bevattningsanläggningar, fylla igen brunnar och hugga ner de skuggrika träden. Churchill skriver: "huruvida det var värt det kan jag inte säga. I varje fall var dalen efter fjorton dagar en ödemark och äran räddad."

Sedan Sovjet angripit Afghanistan 1979, förlorat och dragit sig ur, har striderna vällt fram och tillbaka genom området. Vad är då så attraktivt med denna ökenliknande trakt?

Här går viktiga handelsvägar. De norra randstaterna är rika på naturgas. Rörledningar planeras genom Afghanistan. Här finns jordens opiumbod och ett centrum för islamistisk extremism. USA hade nära samarbete med talibanerna under 1990-talet.

Västerländska kolonisatörer har i generationer i Afrika, Asien och Latinamerika medverkat till en permanent destabilisering av samhällen, som de inte begripit sig på. För hundra år sedan kunde fortfarande ett krig i Swatdalen eller i Belgiska Kongo ses som lokalt och begränsat. Idag är alla konflikter sammanflätade och del i den glokala destabiliseringen.

Precis så som den svenska regeringen nu ropar på fler soldater, gjorde de engelska befälhavarna för 100 år sedan, de sovjetiska på 1980-talet och de amerikanska efter den invasionen som följde på 11:e september. Det USA-ledda kriget, till försvar för den sittande regeringen mot talibanerna och för att skydda västs intressen, är inne på åttonde året.

Resultat eller ära? Ännu har ingen visat hur man vinner ett krig och bygger ett land, där Långtbortistan.


Publicerad i Falukuriren 2009-08-03

Bristerna är generande

Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.

Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:

Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.

Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.

Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.

Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.

Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.

Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.

Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.

Publicerad i DT 090706

Gas, olja och vodka

När oljepriset stack iväg till skyhöga 150 dollar fatet skedde en enorm förmögenhetsöverföring från oljekonsumerande till olje- och gasproducerande länder. I vårt närområde är Ryssland en stormakt i energiråvaror: olja, gas och kol. Med oljepriserna steg också den ryska politiska makten och arrogansen.

Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.

Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.

Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.

Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.

Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.

I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.

Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.

Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.

Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.

Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.

Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.

Världen hänger ihop. Alla måste med.

Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009

Papperstidningen

Papperstidningen har varit med oss sedan fem århundraden. Den föddes ur Gutenbergs tryckteknik och ur människans ständigt omättliga behov av kunskap om ”vad som händer i vår omvärld”. Sveriges äldsta tidning – Post & Inrikes tidningar etablerades 1645.

Dagens Nyheter, Falukuriren, Nytt Dagligt Allehanda eller The Times. En tidning handlar om tiden.

Ett årgångslägg av Falukuriren från 1941, 1921 eller 1896 är tidsdokument. De ger oss vår dåtid och historia ur vilken vi är sprungna.

En dagstidning speglar många sidor av oss och våra intressen. Förr omfattade Falukuriren blott 30 sidor. I begynnelsen endast 2. Dagens nummer omfattar 68. Detta speglar att våra liv blivit rikare och mer varierade. Vi lever i byn. Vi lever i världen. Vi vill läsa om sporten, nöje, kultur och praliner.

Tidningar har i precis alla tider varit säte för kamp mellan det publicistiska/journalistiska och det kommersiella/lönsamheten. Annonskonjunkturen har blivit avgörande. Tack vare presstöd har vi fortfarande i vårt land ett rikt tidningsutbud med hygglig variation av divergerande politiska åsikter och publicistisk konkurrens.

Men kommer nu de nya digitala kanalerna – radio/TV, mobiltelefoni och Internet – att slå ut papperstidningar? Avgörandet ligger ytterst hos annonsörerna, men också hos ägare och läsare/tittare.

Den bråddjupa recessionen slår nu ut klassiska papperstidningar i USA på löpande band, i Boston ,San Fransisco, Philadelphia, Los Angeles. Annonsörerna flyttar till nätet. ”Tidningarna” får nätlayout. Krymper i omfång och varierat innehåll. Det snabba, sensationella, storyn som griper tag – ”breaking news” – får överhanden. Bloggosfären tränger på. Omvärldskunskap består av Facebook, twitter och Youtube. Fast media. Eller på förskönat nuspråk ”sociala media”.

Det tryckta ordet regleras av grundlag, pressetiska regler, pressombudsman och inte minst av ansvarig utgivarefunktionen, som är svarar inför tryckfrihetsförordningen. Den tryggheten och det skyddet saknas på Internet. Pirate Bay-målet tydliggör de juridiska konflikter nätets kommande reglering står inför. Det är av yttersta vikt att skilja mellan begreppen media och journalistik. Journalistik söker – i någon mening – att förmedla en objektivt berättad sanning. Media är en kanal eller bärare av information. Media är affär, marknadsandel och lönsamhet. Journalistik är samhällsdebatt, kunskap och demokrati.

Jag vill ha både tidningar och Internet. Jag vet vad en tidning står för. Den ger mig översikt, varje dag. Men jag vet inte om jag kan lita på nyhets- och åsiktsflödet i bloggar, nättidningar, chattar, facebookar. Vilka intressen styr och ställer? På nätet befinner jag mig i ett juridiskt ingenmansland.

Att Dalarna har två all- och mångsidiga tidningar är en rikedom. Jag hoppas att de inte försvinner ut i nätets töckenvärld.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 090518

G20-processen berör oss alla

Är vi av med krisen nu?
Nej, men G20-mötet är troligen ett konstruktivt steg på vägen till en ordning där världens nationer kan hålla de nu globaliserade finansiella och ekonomiska systemen bättre i styr. Detta var i varje fall intentionen i pressreleaser och kommunikéer. Det gamla G8, där bara de allra rikaste nationerna fick sitta runt bordet, är nu skrotat för ett G20 som representerar 85% av världens ekonomiska aktivitet. Det är värt att notera att FN inte spelade någon som helst roll i förberedelser eller genomförande.

G20-mötet slutade både i hårda och mjuka resultat i syfte att återta världen till ekonomisk tillväxt och att rensa ut avarter i marknadsekonomins och kapitalismens tillämpning. Det meddelades att världsekonomin nu skulle tillföras 1,1 billioner friska dollar. En billion är tusen milliarder. Men i en skarp analys av paketets olika delar och innehåll visar Financial Times, världens främsta dagstidning om ekonomi, att det egentligen bara handlar om några hundra miljoner friska pengar. Den överväldigande delen är pengar som redan i andra sammanhang har beslutat att tillföras t ex till IMF, handelskrediter eller Världsbanken under de närmaste åren. Det är alltså inte så att en flodvåg av friska pengar väller in i systemet och tar hand om sjunkande efterfrågan eller dåliga krediter. Det här liknar betänkligt det beteende som brukar prägla FN’s så kallade givarkonferenser. Då och då mobiliserar FN världens länder för att bidra tex till uppbyggnaden av ett krigshärjat Gaza eller Libanon eller till svåra hunger- och naturkatastrofer. Slutkommunikéernas respektable summor består emellertid ofta av ”gamla” pengar som redan beslutats. I många fall fullgör dessvärre inte heller länderna gjorda åtaganden.

Man måste därför ta åtaganden och siffror med en stor nypa salt. Icke förty är G20-mötet en stark positiv politisk signal. Men 20 ledare kan inte ensamma dra hela lasset. G20-utvecklingen behöver ett brett, folkligt stöd runt om i världen. G20-processen berör oss alla.

Den i mitt tycke mest positiva signalen ur detta möte kom från president Barack Obama. Han förändrade USA’s tonläge och språkbruk. Det var inte längre hypermakten som talade. Han talade inte i hegemoni och makttermer. President Obama betonade att USA måste se sig som den del av ett vidare globalt system som det faktiskt är. Hans kommentarer signalerade att protektionism och isolationism tillhör det förgångna och att USA måste se
sig självt som en del av världssamfundet. Men världen behöver inte bara en presidentmakt i USA utan också en kongress som förstår dessa realiteter.

G20-mötets intentioner kommer därför att prövas när den amerikanska kongressen skall godta och ratificera internationella överenskommelser
som binder USA till ekonomiska uppgörelser, klimatuppgörelser eller till inrättandet av internationella domstolar.

Globaliseringen har sina givna vinster i höjd levnadsstandard och mindre fattigdom men den har också sitt pris i form av beskuren nationell handlingsfrihet. I detta ligger fröet för framtida fred och säkerhet.

Publicerat i Dalarnas tidningar 2009-04-14

Reflektioner

För trettio år sedan skedde en avgörande förändring av vårt förhållningssätt till ekonomisk utveckling. Den konkreta, eller som vi nu säger, den reala ekonomin, kom successivt att underordnas den finansiella, eller om man så vill den abstrakta ekonomin.

Jag kan på dagen precisera när detta inträffade på min dåtida arbetsplats Volvo. Det var den första januari 1982, då företaget ”bolagiserades”. Produktsektorerna gjordes om till bolag styrda av ett huvudkontor som därefter kom att agera som ett investmentföretag. Det finansiella kom att dominera över det industriella. Dittills och över många decennier hade fokus varit på arbete och produktivitet. Nu flyttades det till avkastning och aktievärde.

Frågor om arbetsorganisation, produktivitet, arbetets mening, ja till och med värdighet, hade varit ledande strategiska frågor för den koncernledning som jag då tillhörde. Nu kom frågorna att handla om aktivering av slumrande balanstillgångar, makthegemonier och övervärden. Insikten svepte igenom näringslivet att de stora och snabba pengarna skapades i den finansiella ekonomin. Bonusmentaliteten växte fram.

Därmed kom de frågor som låg närmast anställda och kunder att sjunka undan och avståndet från styrelserum till det skapande arbetet att öka. De som nu värderades högst var entreprenörerna. ”Satsa på dig själv” blev åttiotalets bärande värdebudskap. Innovation och kreativ destruktion blev den nya kapitalismens främsta drivkraft.

Nuförtiden är arbetsmarknadsekonomer ett avlagt släkte. Däremot har legioner av analytiker, aktiebedömare och prognosmakare för den finansiella ekonomins olika delmoment vuxit fram. Ändå blev det fel.

När politikens fokus på realekonomi och arbete övergavs marginaliserades de partier och fackföreningar som historiskt representerade denna del av ekonomin. Över tiden har de själva blivit till en del av det nya samhället. Detta kan inte bättre illustreras än av AMF:s styrelse. Den står ju ändå för sekeldjup kompetens för lönesättning och pensionsöverenskommelser. Den representerar den sista resten av Saltsjöbadsandan. Men dess tillämpning av denna anda och kompetens har blivit till en del av den nya transaktions- och finansekonomin. När denna faller samman tydliggörs hur medlemmar och småfolk tvingas betala de pensioner som styrelsen antagit att en fortsatt obruten värdetillväxt skulle sörja för.

Volymtillväxten i den abstrakta ekonomin har varit exponentiell. Flödenas volymer har blivit astronomiska i förhållande till den verkliga ekonomins flöden och volymer.

Den abstrakta ekonomin bygger på förtroende för ständigt obruten tillväxt. Den är en löftesekonomi. Därför har vår tid blivit patologiskt fjättrad vid föreställningen om att alla budskap måste vara positiva. Marknaden har översvämmats av konsulter i att ”tänka positivt”, kritiker har anklagats för alarmism. Utvecklingen hade kunnat hanteras bättre av investerare, banker och politiker om vi hade haft lika delar av positivister och alarmister i den debatt som bevisligen kommit att sakna sans och måtta.

För det blev ju så att världen samlades kring en enda modell för ekonomisk tillväxt. Politik och kapital har vandrat i armkrok. Företagsledare och politiker har alla behövt värdetillväxt för att få förnyade förtroenden av ägare, kreditgivare och väljare. Strävan i alla kris- och stimulanspaket är därför att de ska få ekonomin tillbaka på spåret igen och för att sedan kunna fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men detta kommer inte att ske. Krisen innebär att den finansiella abstraktionernas korthus brakar samman. Fiktiva, men ändå högt belånade värden på mer än fem hundra tusen miljarder kronor är rökta. Finansmarknaderna har översvämmats av produkter, fonder med en komplexitetsgrad som inte ens styrelseledamöter har kunnat förklara. Så är det ju också numera med pensionsavtalen. Ledande företagsledare förklarar att de inte förmår förklara det de förklarat eller tillsätter en utredning för att reda ut sina beslut.

Man må också betänka att destruktionen av den finansiella ekonomin berövar den reala ekonomin sina naturliga tillväxtmöjligheter; kreditgivningen fungerar inte. Därmed sker en sättning både i efterfrågan och i utbud, som ger överkapacitetsproblem. Kanske kommer dessa att bestå eftersom stora konsumentgrupper har börjat ifrågasätta livsstilar och konsumtionsbeteenden. Insikten om den realekonomiska aktivitetens destabilisering av miljö och klimat driver fram återhållsamhet och resurseffektivitet. Detta är sunt, men kommer att bidra till både den finansiella sektorns och realekonomins omställningsproblem.

De senaste decenniernas experiment med finansmarknadsdriven ekonomi har misslyckats. Det är dags att lämna fantasins värld till förmån för ekonomins konkretion. Globaliseringen och dess förtätning av ömsesidiga beroenden måste vi värna och utveckla. Den kan borga för fred, säkerhet och välfärd men världens länder måste samlas kring demokratiskt fotade institutioner och regelverk som kan stävja marknadsekonomins avarter.

Avståndet mellan makt och människor måste minska. Utan samhällssolidaritet kommer inte förtroendet att återvända. Utan förtroende kan ingen uthållig utveckling ske. Den övergripande målsättningen måste vara att i en ständigt dynamisk miljö manövrera för en politiskt, ekonomiskt och ekologiskt uthållig stabilitet. Världen måste skötas utifrån gemensamma intressen och effektiva konfliktlösningsmekanismer. Idag rids den av divergerande intressen och konvergerande kriser.

20090327

Divergerande intressen - Konvergerande kriser

Den kris som sveper över världen passar inte de tvärsäkra, de förbestämda, de dogmatiska. Det här är en kris för de eftertänksamma, de sökande. Ingen känner krisens förlopp. Därför har heller ingen kontroll. Krisens orsaker är långtifrån blottlagda. Frågan om vad som har hänt och varför det kunde hända måste - som president Obama kräver, klargöras. Det är perspektivlöst att tro att krisen skulle ha sitt ursprung i vårdslös bostadsutlåning i USA eller i Lehman Brothers’ konkurs.

Debatten bör söka sig mot ett läge mellan destruktiv pessimism och rosenröd optimism, bort från domedagsprofetior och från politiskt eller ekonomiskt överlovade framtider till eftertänksam realism.

Visste vi något om det som komma skulle? Jovisst, men politiker, banker och företag har inte lyssnat till varningssignaler och riskscenarier. Vår tid har tillhört de tvärsäkra. Man har jagat i flock. Här skulle bli tillväxt, rikedom och jobb. Jajamänsan.

Det som nu händer är inget litet hack i kurvan. Det är en Den Stora Krisens tid. En samhällsdröm kommer till vägs ände. Miljoner och åter miljoner människor kommer allteftersom krisen rullar fram att drabbas av arbetslöshet, krympande pensioner och besparingar, valutaoro, bankruttade länder, skrinlagda projekt och nedlagda fabriker, sönderbrutna globala produktionssystem, brist på ren energi, rent vatten, destabiliserad miljö- och hälsovård. Till och med USA – denna misskötta och överbelånade ekonomi – kan komma i likviditetsproblem. Krisen visar redan att det otänkbara är tänkbart.

Hittills har världens regeringar lovat garantier, lån, säkerheter, investeringar, kapital- och konsumtionsstöd på över 125 000 - obudgeterade - miljarder kronor. Sunt förnuft säger oss att de pengar helt enkelt inte finns som kan ställa katastrofen till rätta. En hygglig uppskattning är att värden för 400-500 000 miljarder kronor försvunnit. Den senaste undersökningen om konsumentförtroendet i USA visar den lägsta nivån sedan mätningarna påbörjades för 42 år sedan.

Det som knäckt det globala finansiella systemet är att förtroendet rann ner i avloppet och med detta – hittills – 50 procent av börsernas värde.

Men redan långt före oktober 2008 hade misstroendet börjat växa regioner och nationer emellan. Framtiden blev inte alls den som 90-talsutopisterna hade tänkt sig. Globalisering av marknader, finansiella och ekonomiska system ledde inte med automatik till demokratisering. Det blev inget ”Slutet på historien”, som Francis Fukyama drömde om, eller något ”Breaking of nations” som Robert Cooper linjerade. Det blev i stället framväxande intressemotsättningar mellan syd och nord, mellan demokratier och auktoritära länder (Ryssland och Kina) mellan islam och modernitet. Vi ser i stället en värld med divergerande nationella intressen men med konvergerande kriser. Världen – politiken, ekonomin och ekologin - har helt enkelt varit illa skött. Ekonomisk globalisering har inte matchats med motsvarande utveckling av ”governance”, en underlåtenhet att utveckla redskapen för att hantera det ömsesidiga beroendets ekonomiska, kulturella och politiska risker.

Den ekonomiska kris som rullar fram över världen är ”man-made” precis som den ekologiska krisen. Dessa är också oseparerbara. Men däri ligger också det förhoppningsfulla. Vi kan göra någonting åt situationen.

I slutet av augusti år 2001 behandlade ett Tällberg Forum frågan om det globala systemets stabilitet, risker och förmåga att korrigera sig självt. Sociologen Manuel Castells gav en exposé över de globala systemens växande komplexitet och tätnande ömsesidiga beroenden. Hans slutsats: ”Hela systemet hålls bara samman av en tunn hinna av förtroende”. Denna hinna hade redan då börjat krackelera i de geopolitiska systemen. Det blev aldrig något nytt frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev en papperstiger, FN’s milleniemål blir en tummetott. Folkmord, krig och terrorism har fortsatt. Två veckor efter vår diskussion attackerade Al Quaida USA. Konflikterna mellan islam och modernitet växte till krig och terrorism i Irak, Gaza, Pakistan, Sudan, Indien. 2001 var också IT-bubblans tid

2005 producerade Tällberg Foundation en scenarioskrift inför en diskussion om den svenska industrins framtid i sitt globala sammanhang. Detta var under sötebrödsdagarna. Vårt huvudscenario – Per aspera ad astra – antog att världen fortsatt kunde få robust tillväxt. Men detta skulle förutsätta att parallellt med globaliseringen skulle utvecklas globala styrmekanismer, institutioner och processer som på demokratisk grund kunde styra, korrigera och förändra. Den fråga som Tällberg Foundation i grunden ställde – i ljuset av växande nationella motsättningar och systemkonflikter – var ”Hur i hela världen skall vi kunna leva ihop”? Det mer dystra, men i dagsperspektivet mer realistiska scenariet kallade vi ”Apocalypse Now”. I detta utvecklades en våg av protektionism som en konsekvens av finansiell och ekonomisk kontraktion. Om vi dessutom skulle få en försvagning av statens makt och kompetens blev scenariet: ”When Corporations Rule the World”. Den växande insikten om problemen i ekosystemen och med den globala uppvärmningen var en viktig del i alla scenario-analyser. Det var ingen överraskning för oss att dessa världsbilder inte fick någon plats i debatten. Systemanalys passar inte in i rätlinjiga ekonomiska teorier och modeller eller för de som trosvisst bestämt sig för den framtid man vill ha.

Genom åren har tvivlen övergått till visshet att världen inte ville bereda sig på att vara beredd. Därför fanns ingen beredskap när det slutligen small.

Men vad kommer nu att hända? Blir allt som förr bara medborgarna lassar in miljarder för att ”få igång” ekonomin? Kommer vi någonsin att lita på banker, finansinstitutioner och löftespolitiker?

Självklart kan vi inte gå tillbaks till ”gå”. Game over. Men att medborgare och konsumenter över hela världen får betala kalaset kommer att få sina skarpa politiska konsekvenser. En destabiliserad världsekonomi måste restabliseras. Globaliseringsprocessen är här för att stanna. Många av de som ropat högst på laissez-faire behöver nu nationalisering och statsstöd.

När nu varken socialism eller kapitalism som de hittills tillämpats är lösningen, vilken är den då? Jag är övertygad att lösningar kommer, men inte vid G20-mötet och inte i något ihoprafsat krispaket. Keynes banbrytande teori om konjunkturpolitik kom inte dagen eller ens åren efter den stora kraschen 1929. Att tänka tar tid. Tiden att tänka i tid är försutten. Dumdristighet har dominerat i årtionden, inte ledarskap. Nu måste vi finna nya vägar för att få fria marknader att stabilt betjäna alla.

Den Stora Krisen – i de politiska systemen, i finanssystemen, i den reala ekonomin och i ekosystemen – kommer att ha sin gång. Vi har varken pengar eller den kompetens som kan göra oss skadeslösa.
Människor kommer att visa sin ilska. Social oro blir till politisk oro som driver fram nya politiska krafter. Den stora depressionen på 1930-talet drev fram en världsvid kamp mellan demokrati och fascism.

Lösningen av denna den Stora Krisen måste söka sin utgångspunkt i en gemensam, demokratisk politik för att säkra det allra mest fundamentala för att vi skulle kunna bygga ett i ordets sanna mening långsiktigt hållbart och tryggt, globalt samhälle:
• en stabiliserad relation mellan människans ekonomiska aktivitet och den miljö vi själva är en del av
• teknologier, produktionssystem och infrastrukturer måste konvergera med ekosystemens förnyelseförmåga och respektera dess gränsvillkor
• utrotning av fattigdom, okunskap, ohälsa och att stävja överbefolkning
• hållbara, pålitliga politiska mekanismer och institutioner för att komma överens i globala, gemensamma frågor, när vi nu en gång för alla vuxit ur den enskilda nationalstatens möjlighet att maximera sina egna intressen.

Kommer detta att ske? Den som lever får se.

Publicerad på Newsmill 2009-04-02

Den stora krisen

Ingen plats på jorden speglar bättre den globala krisens orsaker och dess effekter än Dubai. Dubai är ett av sju emirat som tillsammans bildar federationen De Förenade Arabemiraten.
Dubai har ingen olja under sin sand. Det har däremot t ex Abu Dhabi. I stället har Dubai på ett par årtionden byggt ett samhälle som vilar på följande grundprinciper: för det första frihet från inkomstskatt och frihet från mervärdeskatt.

Hit flyttar människor som vill skydda sin personliga inkomst från bidrag till att bygga ett samhälle i gemenskap och solidaritet med andra. Dubai har byggts ut till en gigantisk marknadsplats för all slags konsumtionsvaror. Köpcentra är enorma och många. Dubai är också en transitplats för internationell handel och ett centrum för banker och finansiella tjänster.

Här skjuter skyskraporna i höjden. Här finns världens högsta byggnad – en tandpetare i silver – som fortsatt byggs på för att klå alla andra länders pretentioner på att bygga allra högst. Hit lockas turister till enorma hotellanläggningar. Den största är Atlantis med 1500 rum och med ett utbud av aktiviteter i ett överlastat och stillöst överdåd. Atlantis är byggt på en konstgjord landtunga. Hela skapelsen är artificiell. Artfrämmande.

Den dag jag landar på Dubai’s enorma flygplats uppmäts den högsta februaritemperaturen någonsin, + 38 grader. Sandstormar fördunklar himlen. Sikten är nere på 300 meter.

Nu slår den globala krisen mot de hörnstenar som Dubai är byggt på: banker, finansmarknader, lyxkonsumtion, fastighetspriser och miljö. Bara under de senaste månaderna har projekt för sammanlagt ca 700 miljarder kronor stoppats eller skrinlagts. Gästarbetarna blir arbetslösa och många åker hem till Bangladesh, Pakistan eller Filippinerna. Krisen transporteras så till andra delar av världen. I den globala ekonomin hänger ju allt samman.

Dubai, som är en alldeles ny stad, saknar karaktär och själ. Den saknar en idé som är förankrad i hur människor bor, lever och arbetar tillsammans i ett levande samhälle och kultur. Det går inte att promenera i Dubai. Där finns bara bilarna. Bensinen kostar ju ingenting. Dubai utgör ett mått på vad som händer när värderingar, sans och måtta försvinner ur kalkylen.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-03-30

I det ljusaste Afrika

I hjärtat av Afrika ligger Rwanda. Litet som Småland, 9 miljoner innevånare. Fem procent har elektricitet.

Med början i april 1994 svepte ett folkmord över landet. Över en miljon dödades under några få månader. FN och Väst såg på. Tutsier mördades av Hutus.

Den fjärde juli samma år intog en guerilla-armé under ledning av Paul Kagame huvudstaden Kigali. Fyra års befrielsekrig kom till ända. Men nationen låg moraliskt, mänskligt och ekonomiskt i spillror.

Vår bild av Rwanda präglas av dessa händelser: Kaotiskt, riskfyllt, korrupt, ohjälplig fattigdom. Men sådan är inte den rwandiska verkligheten idag.

Rwanda är välordnat, disciplinerat och tryggt. Gatorna i Kigali är renare och säkrare än i Falun och Stockholm. Rwanda är ett stabilt land omgivet av länder med inbördeskrig, svår korruption och djupa politiska konflikter: Kongo, Burundi, Kenya och Tanzania. Ett destabiliserat Rwanda vore en katastrof för regionen.

Rwanda är de 1000 kullarnas betagande vackra land. I norr högt uppe i bergskedjan Virunga, i gränslandet mellan Uganda, Kongo och Rwanda lever bergsgorillorna. 700 har överlevt.

Efter vandring uppför branterna, genom tät bambudominerad djungel finner vi i en glänta i den bedövande grönskan en flock med fem gorillor. Jag kommer att stå nära, nära.

En åttamånaders unge som rumlar om i gräset har fått namnet Vision. Namnet – och gorillaungen – är en symbol för Rwandas framtid. Sedan några år tillbaka fokuserar landet på att förverkliga president Paul Kagame’s ”Vision 2020”.

Den handlar om att alla barn gratis skall gå i skola, alla skall ha sjukvård, nolltolerans mot korruption, alla skall ha bättre jobb, försoningsprocessen skall ersätta stam-motsättningar. Begreppen Tutsier och Hutus är – i varje fall officiellt – avskaffade. Förutsättningar för demokrati.

Alla rwandier deltar i arbetet för en stabiliserad relation mellan människan och naturen. Jorderosion och klimatförändringar fräter på förutsättningarna för framtid. Alla, precis alla, avsätter varje sista lördagen i månaden för miljöarbete: plantera träd, förbättra gemensam infrastruktur eller helt enkelt städa upp!

Givetvis deltar också president Kagame, som lett landet sedan folkmordets dagar. Han och Rwanda har skapat en modell för hur utveckling kan förverkligas. Målet är att bli oberoende av bistånd. Han är en disciplinerad, varm och kunnig ledare. Visionär och pragmatiker.

I sommar kommer Kagame till Tällberg Forum.



Publicerad i Dalarnas tidningar 090316

Ett avskyvärt maktmissbruk

Inga-Lill Örnerfors Modin skrev i förra vecken en krönika om makt och maktmissbruk. Lika tänkvärd som läsvärd. Alldeles intill, i samma tidning, hade huvudledaren, signerad Pernilla Ohlin, rubriken ”I huvudet på en polis”.

Polisen är makthavare. Den står för ordningsmakten. Den förfogar över och har rätt att använda våld för att upprätthålla lag och ordning i vårt land. Polisen förfogar över ett våldsmonopol. Polisens uppdrag bygger på medborgarnas förtroende, att de metoder som polisen använder står i god samklang med grundläggande samhällsvärderingar och rättskänsla.

I fallet med Malmöpoliserna har ledarredaktioner och debatt framför allt upprörts över de fördomsfulla tillmälen – apedjävlar och blattedjävlar – från poliserna. Själv tycker jag att det verkligt grova i polisernas upphetsade ”samtal” var de direkta förebuden om det våld som skulle tillgripas i syfte att ”göra honom steril”, ”att knäcka benen”. Där uttalar poliserna en intention som nästan förväntansfullt väntar på möjligheten att kasta sig över bråkmakarna. En professionell polismakt får inte låta sig provoceras så lätt som i detta fall.

Detta är ett avskyvärt maktmissbruk. Jag tror inte för ett ögonblick att dessa poliser var på scenen för att bara passivt betrakta händelseförloppet. Beskedet från åklagarmyndigheten var ju att förundersökningen lades ned därför att just dessa poliser i princip inte skulle ha med saken att göra. Detta är också ett slags maktmissbruk. Åklagarmyndighetens roll är att pröva om myndighetsutövningen sker i samklang med grundläggande värderingar och rättssäkerhet. Detta kom nu inte att ske i detta fall.

Jag delar Inga-Lills insikt att ”förr eller senare raseras det system som inte bygger på demokratisk grund och ömsesidig respekt och en människosyn värd namnet”.

Slutna maktapparater, där man kan hålla varandra om ryggen, är maktmissbrukets bästa grogrund. Insyn och överprövning av maktbruk är den bästa garantin för maktutövningens legitimitet. Slutna styrelserum, slutna sällskap, MC-klubbarnas brödraskap, en bys slutenhet mot en kritisk omvärld, en FRA-lag är alla exempel på företeelser som kan få maktmissbruk att gro och slå rot.

Samtalet, öppenheten, transparensen både mot andra och mot sig själv är viktig. Men kanske viktigast av allt är mognaden och modet att ta det ansvar som går bortom omsorgen om blott sig själv, sina egna intressen och den egna gruppen eller kårens intressen.

Polisyrket är svårt. Beslut – till exempel om våldsutövning – måste fattas i pressade situationer. Polisens utsatta arbete blir säkrare och effektivare med allmänhetens förtroende och tillit.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-02-16

Förändringens förändring

Under triumfatoriska former trädde Obama till. Capitoliums klassisk-romerska arkitektur och storslagenhet, miljonerna i publiken, miljarderna vid TV-skärmarna förstärkte känslan av en härskares intåg.

Men Obama är ingen romersk imperator. Han äger förmågan att förena auktoritet, kunskap och närhet till människor: ”We, the people”. Obama framstod som ett förkroppsligande av USA’s konstitution och dess höga ideal. Hans tal var förutom en uppriktig analys av ett förfärligt världsläge samtidigt ett löfte om att den förestående förändringen måste bygga på tydliga värderingar: ”Ärlighet, Hårt arbete, Mod, Fair play, Tolerans, Nyfikenhet, Lojalitet, Viljan att försvara det nationen står för”

Hans tal var ett löfte till den amerikanska befolkningen, men också till världen om demokrati, mänskliga rättigheter och nödvändigheten av människans måttfullhet i sin relation med naturen.

Obama kommer att bygga sitt förändringsarbete utifrån den nära 250-åriga, amerikanska erfarenheten. Han beskrev den som en ständigt kamp för rättvisa, demokrati och allas rätt till framtidens möjligheter. Hans vision för världen var inte erövring, utan samlevnad; men att alla nationers, religioners och etniciteters samlevnad måste bygga på de värderingar som kom till uttryck i det amerikanska grundlagsfädernas förarbeten.

Detta är inga dåliga utgångspunkter för att bygga en demokratisk världsordning som gör det möjligt för oss alla att både bejaka ekonomisk utveckling, innovation och harmonisk samlevnad. Obama stakade ut en väg, förklarade sig beredd att vara stigfinnare.

Detta kommer långt ifrån alla ledares nationer bejaka. Han ger sig inte ut på såpad bana. Hat, hegemonisk konkurrens, nationella intressen och makt är några av alla de väldiga hinder som står emellan hans vision och dess praktiska förverkligande.

Ingen annan ledare för någon nation har så tydligt förmedlat en vision om framtiden. Obama placerade Europa på efterkälken, liksom naturligtvis Ryssland och Kina. Nu kommer han att prövas.

Kriser är förändringens bäste vän. Runt om i världen får hundratals miljoner människor idag se sina livschanser förändras och försämras. Vi ser social oro och upplopp i grannländer som Island, Lettland och Litauen. Vi ser hur länderna i Sydösteuropa fryser in i benmärgen. Vi ser hur eskalerande naturkatastrofer i Sydostasien, i Afrika och Centralamerika medfört att klimatflyktingarna är fler än alla andra flyktingkategorier sammantagna. Vi ser hur 10-tals miljoner amerikaner förlorar jobb, hus och hem. Till alla dessa gav Obama sitt löfte om nytt hopp och ny framtid.

Obama sa något verkligt insiktsfullt: ”summan av vad vi tillsammans kan stå för är mycket större än vad vi som enskilda förmår”. Detta är systemtänkandets själva kärna. Det är på detta som formeringen av ekonomisk politik, välfärds-politik, miljöpolitik och säkerhetspolitik måste bygga. Inte bara på lokal och nationell nivå utan också den nivå som krävs för att klara av det globala sammanhang som vi alla varit delaktiga att skapa.

Detta arbete har nu givits både ett sammanhang, en utgångspunkt och en vision. Tärningen är kastad.

Krönika publicerad i Dalarnas tidningar 090124

På tisdag kommer det riktiga sekelskiftet

Det 21:a århundradet börjar tisdagen den 20 januari 2009. Kanske. Vi må hoppas så.

Den 20 januari 1930 – några månader efter börskraschen 1929 - hade människor inte i sin fantasi några föreställningar om den framtid som skulle bli deras. Man kunde inte föreställa sig en helt ny ekonomisk teori och en Keynes, en Roosevelt och en The New Deal, en depression och en ekologisk katastrof – Dustbowl, Hitler och fascismens/kommunismens fasansfulla följder. Man kunde inte föreställa sig FN, Världsbank och IMF. Man kan aldrig handla utanför sitt faktiska historia sammanhang, men man kan förutse och förändra.

För tjugo år sen föll Berlinmuren. Francis Fukyama proklamerade ”The End of History”. Demokratisering och marknadernas globalisering skulle ta över från nationalism och ideologiska utopier. Allas intressen skulle konvergera in i en enda gemensam vision: ekonomisk tillväxt. Tillväxten skulle lösa alla politiska problem. ”The Breaking of Nations” som Robert Cooper formulerade tidens förhoppningsfulla vision.

Men så blev det inte. Förtroendet har steg för steg runnit ur det geopolitiska systemet: Intressena har divergerat, inte konvergerat. Robert Kagan kallar vår nutid ”The Return of History – and the end of dreams”. Putins Ryssland och Kina har blivit alltmer auktoritära. Den demokratiska modellen har inte fått stadigt fotfäste vare sig i den muslimska världen eller i Sydostasien. Religiös fundamentalism stävjar reformer och främjar terrorism. Fattigdomen biter sig envist fast. Syd står mot Nord i alla slag av internationella förhandlingar. Nedrustning låter vänta på sig liksom avtal om eliminering av kärnvapnen. FN’s Säkerhetsråd visar sig ständigt vara en usel konfliktlösare. Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.

De förhoppningar som fästs vid Obamas vision, person och förmåga att hela samtidens svårt motstridiga intressen, är enorma. De är i sig en spegling av samtidens djupnande förtroendekris, globalt i geopolitik i finanssystem och i marknader. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, men mer än andra.

Framtiden blev inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och sparare. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda analytiker spådde att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. 165 000 miljarder kronor rann ut ur världens 56 största börser. Man kan anta att ungefär samma värden runnit ur fastigheter, onoterade papper och företag. Vi hade för få alarmister!

De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 10-15% arbetslöshet. Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in över 100 000 obudgeterade miljarder kronor i stöd, lån, garantier och säkerheter. Hur skall dessa finansieras i en krympande världsekonomi? Spara, låna eller sedelpress? Förhoppningen är att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; en global överbyggningspolitik. Men klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.

Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på den helhetssyn som globaliseringen av det mänskliga samhället kräver. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid. Vi har att bevisa att han hade fel.

Ett viktigt skäl till att fallet blivit så tvärt och stort är att politik och kapital/näringsliv gått i armkrok. Tillväxt i ekonomi, jobb och marknadsvärden har givit fortsatt säte vid makten vare sig i en regering eller i en bolagsstyrelse. Den expanderande lobbykulturen har suddat rågångar och integritet. Belöningssystemen har tråcklat in sig i varandra, korrumperar. Det finansiella systemet – Wall Street har varit normbildande - har tagit skamliga risker, vars effekter transporteras in i den reala ekonomin. 2009 och 2010 växer arbetslöshet och sjunker konsumtion. 2008 års budgetunderskott i USA blir astronomiska, 70 000 miljarder kronor, 8,2% av BNP.

Men den svåraste uppgiften av alla är att få klimatkrisen och destabili¬seringen av jordens kritiska ekosystem under kontroll. Dessa problem kan inte lösas styckevis och delt. De måste lösas i det komplexa systemsammanhang de utgör. Varken analys, politik eller förhandlingar (Köpenhamn 2009) är organiserade för att klara denna uppgift.

Må Obama ge oss ett ledarskap som bygger på principfast pragmatism. Det måste grundas i verklig demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och i nedkylning av nationalism, kulturell, religiös och ekonomisk funda¬mentalism. Demokratin och den starka politiken är de svagas bästa skydd. Den oreglerade marknaden blir de starkas vädjobana. Marknaden får aldrig vinna över demokratin men vara ett medel för dess förverkligande. Det är politiken som ska reglera marknader, inte marknader som ska bestämma politiken. Bara politiken kan ta ansvar för helheten.

Därför är det hög tid att söka reda på svaren på varför det som hänt och händer kunde hända.

Om världens kortsiktighet och egenintressen trasar sönder Obamas trovärdighet och handlingsutrymme vore detta en oersättlig katastrof.
Han – och USA – klarar inte uppgiften ensam.

Vi måste alla hjälpa till.

Publicerad på Newsmill 090116

To care for the world

The first LP we had in our family was Beethoven’s Violin Concerto. It was in the early 1950’s. The soloist was Ruggiero Ricci. The very first symphony I heard live at the theatre in Gävle was Beethoven’s Fifth. Beethoven has since become a companion in my life.

Åke Holmqvist, Sweden’s foremost authority on Beethoven, has told me what a uniquely free artist Beethoven was. Early on he received a life annuity from three benefactors. It was completely unconditional – no strings attached. Imagine no charitable institution, no Swedish Arts Council, no donor, no sponsoring company, no royal endowments or princely gift, no festival whose status, power or brand had to be glorified.

Beethoven’s music is an expression of free visionary power.

The process of formulating, cultivating and revealing the reality he wanted to embrace the humankind, must have been a never ending flow of trials and tribulations: an unceasing struggle to bring out the truth about himself; to have the courage not to divert from or compromise aesthetic, philosophical or, of course, musical principles and ideals.

What form would Bethoven’s music have taken had he lived today? Would it have been possible. I don’t think so. His music carries faith in the ideals of truth, courage, beauty and joy: that the sublime would be possible. His music is carried by a non-religious faith that this is achievable.

Beethoven lived close to nature. He felt more at home in the forests and in the countryside than in Vienna. In the summers he would travel to some village with his various belongings and his heavy load of notes and musical scores. He found his inspiration during his country walks; his inner conversations with Nature. In 1803 he created the first sketches for the Pastoral Symphony. In 1808 he completed it in a crescendo. The Pastoral Symphony is a confirmation of man’s connection with Nature.

Had Beethoven been alive today I am convinced that he would have scolded us. Angry. Cross. He would be seething with rage. “What are you doing? My fellow human beings! You are completely mad. When I was alive the concentration of carbon dioxide in the atmosphere was not more than 260 – 270 ppm. You have now let it reach 387, soon to be 450. The environment and the climate have been destabilised. When I composed the Pastoral Symphony, the population of the earth was only about one billion. Now you are almost seven billion. When I wrote the Sixth, we could still rely on nature’s predictability and its stable regularity.

You have not taken good care of the earth. I would not have been able to compose that nature symphony today. It would have struck a wrong chord. Today it would have been a cacophony. A “Scream”, like Edvard Munch’s. He foresaw the times to come. In a way it was lucky that the Sixth was written in order that you who live today can relive visions that were possible 200 years ago.”

“What’s more, fellow human beings”, continues Beethoven, “I must tell you that there are other aspects of the future which did not turn out in the way I had hoped. Today’s world does not possess the joy, harmony and steady tick tock, tick tock - the reliable pulse and rhythm of the Eighth Symphony. I hardly see the portrayal of the heroic, unselfish leadership of the Third Symphony in the reality of today. Napoleon’s hunger for power was just the beginning. My attempt in the Ninth Symphony to give an aesthetic, poetic and at the same time, magnificent guidance to man in his search for himself has become a political pop song for the European Union. The restlessness and heavenly sequences were a way for me to free myself from the fateful horror I expressed in the introduction – which you will hear very soon. “But”, says Beethoven, “I managed to end the Fifth with a triumphant victory over myself.”

******************

In Beethoven’s time things were by no means easy, but our time is even more difficult. In his time the risks in society, economy, finance, and the environment were separate and local problems. Today, the local risks are tightly interconnected. The bankruptcy of Lehman Brothers was transmitted at the speed of lightning to the Swedish credit market. GM’s crisis was also Saab’s misfortune. The risks have become global. The future did not become what we had foreseen in prognoses, calculations, promises to voters, customers and to members of society. There was no forewarning of a financial meltdown or the destabilising of the environment or the climate. Not one of the thousands of so-called analysts came anywhere near to predicting that year 2008 would become the worst year on the stock market for 100 years. The alarmists were far too few!

The collective risks we have taken have surpassed our ability to handle, control and pay for them. Governments cannot negotiate and compromise with the melting ice masses, only with each other. We cannot suddenly reconfigure state finances in order to cope with an unemployment rate of 15% and negative growth.

Finance ministers worldwide are attempting to rescue banks, consumption and growth by pumping in trillions. We have now reached approximately SEK 100 trillion in crisis packages and guarantees, which are outside the budget, in the hope that these will return us to the trends we had previously; in the hope that the future will continue as planned. But it is obvious that everything went wrong. Mistakes are not there to be repeated. Clocks are not there to be turned back. It is clear that we – at least collectively – have done the wrong things, although highly efficiently. Raising efficiency will not help. It is, in fact, better to do the right things wrong than to do the wrong things right.

Our biggest problem is that we have not cared for that which is most important of all in society: the sense of trust. “Alle Menschen werden Brüder”. This is not quite what happened. Some did more than others. Trust in geopolitics has fallen to a low level: we did not get a free trade agreement, the Kyoto protocol became a failure. The destabilisation of the region stretching from Palestine to India continues.

Trust in the global financial system disappeared overnight and can result in the collapse of the world economy.

To rebuild trust on all levels will be a major future project for all of us and our joint responsibility. Our hope for the new year – and for the years to come. Rebuilding confidence calls for a different leadership – both politically and economically – from that which has contributed to the breakdown. Tragically done enough in good faith. The visions of our time have been characterised by naiveté and a fatal lack of a holistic view. Or as Albert Schweitzer expressed it: “Man has lost the capacity to foresee and to forestall”.

In his summing up of the last meeting of ministers a few weeks ago, French President Sarkozy judged no less than twelve times that the EU’s new financial and climate agreements would be historic. It is probably safer to let history itself decide. Recently, Swedish Prime Minister Reinfeldt spoke negatively of the possibility of a strong climate agreement.

Barack Obama and his new ministers and advisors have realised that to get through the next few years can be compared to passing through the eye of a needle. We must struggle through a financial crisis, recession, environmental, social, ethnic and national conflicts – to transform a world of increasingly diverging interests to one of converging interests. The expectations are enormous. No-one can afford a failure on his part. The new leadership must deliver an offer we can’t refuse, which cuts through prejudices, ignorance, the shortsightedness of power interests, destructive hopelessness and naïve optimism. This is an offer which is capable of joining nations and factions in the task of making the world a safe place, where ecology and economy can develop in harmony: “Rework the World”, as we in all humility have named one of the Tällberg Foundation’s central projects.

When crises and despair are deepest, the human race faces its greatest challenges. 2009 must become the year of re-thinking. The year of new visions. Not a year of looking back, searching for the shores we have left for ever. 2009 will be the year of Beethoven. “Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”

The cruel irony of Beethoven was that he expressed the truth about himself and his world through music which he himself couldn’t hear. He relied on others to listen. And we still do.

In the same way, we must adapt our way of life on earth to care for the planet and lead the world towards a secure a future, beyond that future which we ourselves will see and experience; but rely on the fact that others will be able to do so. Will this happen? The answer lies within ourselves. We can only care for the world by daring to see the truth about ourselves. Beethoven dared to do this.

Let 2009 be the year when we understood that there is no truth without beauty. And that there is no beauty without truth.

Now for his Fifth Symphony.

Speech at Stockholm Cathedral, December 31st, 2008

Att vårda världen

Den allra första LP-skivan som vi fick i vår familj, det var Beethovens violinkonsert. Det var någon gång alldeles i början av 1950-talet. Solisten hette Ruggiero Ricci. Den allra, allra första symfonin jag hörde ”live” på Gävle teater, det var Beethovens Femte. Beethoven har sen dess blivit en ledsagare genom livet.

Åke Holmqvist – vår främste Beethovenkännare– har berättat för mig om vilken unikt fri konstnär Beethoven var. Han fick tidigt, av tre välgörare, en livränta livet ut. Den var fullkomligt villkorslös – ingen motprestation. Tänk er – inget Statens kulturråd, ingen välgörare, inget sponsrande företag, ingen kurfurste, ingen festival vars status, makt eller varumärke som skulle behöva förhärligas.

Beethovens musik är uttryck för fri visionär kraft.

Processen att formulera, att renodla, att synliggöra den verklighet han ville skulle omsluta människan, den måste ha varit ett aldrig sinande flöde av självprövningar: en kamp för att oupphörligen ta fram sanningen om sig själv; att ha modet, att inte vika från, att inte kompromissa med estetiska, filosofiska och, givetvis, musikaliska principer och ideal.

Hur skulle Beethovens musik ha gestaltats om han levt idag? Skulle den alls ha varit möjlig? Jag tror inte det. Hans musik bär fram tron på idealen om sanning, mod, skönhet, glädje: att det sublima skulle förverkligas. Hans musik bärs av en icke-religiös trosvisshet, att så vore möjligt.

Beethoven var nära naturen. Han trivdes bättre i skogarna, på landet än i Wien. Inför somrarna for han iväg till någon by med sitt pick och pack och sitt stora lass med alla sina anteckningar och partitur. Han sökte sin inspiration under vandringar; han förde sina inre samtal med naturen. 1803 gjorde han de första skisserna till pastoralsymfonin. 1808 skrev han den färdig i ett crescendo. Pastoralsymfonin är en bekännelse till människans samhörighet med naturen.

Om Beethoven hade varit med oss här idag är jag övertygad om att han skulle ha skällt ut oss. Arg. Vresig. Han skulle ha fräst ”Vad håller ni på med? Människa! Ni är komplett galna. När jag levde så var ppm-värdet – koncentrationen av koldioxid i atmosfären - inte mer än 260-270. Nu har ni dragit iväg till 387, snart 450. Miljön och klimatet är destabliliserat. När jag skrev pastoralsymfonin var vi bara nån miljard människor på jorden. Nu är ni snart sju. När jag skrev sexan, då kunde vi fortfarande lita på naturens förutsägbarhet och stabila regelbundenhet.

Ni har inte vårdat jorden väl. Jag skulle inte ha kunnat skriva den där natursymfonin idag. Den hade skorrat falskt. Idag hade den blivit atonal. Ett skri, likt Edvard Munchs. Han såg tider som skulle komma. På sätt och vis var det väl tur att sexan blev skriven så att ni som lever idag, för er själva kan levandegöra de visioner som var möjliga för 200 år sedan.”

”Och förresten ska jag bara säga dig, människa”, fortsätter Beethoven, ”framtiden blev heller inte på andra sätt som jag hade hoppats. Världen äger inte Åttonde symfonins glädje, harmoni och stadiga (tick tack, tick tack), pålitliga puls och rytm. Treans porträtt av det heroiska, osjälviska ledarskapet ser jag inte mycket av ute i verkligheten. Napoleons makthunger blev bara början. Mitt försök att i den Nionde symfonin ge en estetisk, poetisk och samtidigt magnifik vägledning för människans sökande efter sig själv har blivit till en politisk slagdänga för EU. Sjuans rastlöshet och himlastormande sekvenser var ett sätt för mig att göra mig fri från den ödesmättade fasa jag bekände i den Femte symfonins intro - som ni alldeles strax ska lyssna till. Men jag klarade av att avsluta Femman, säger Beethoven, med en triumfatorisk seger över mig själv.”


Beethovens tid var ingalunda enkel, men vår tid är svårare. Då var riskerna i samhällsliv, ekonomi, finans, miljö separata och lokala problem. Nu är de lokala riskerna tätt sammanflätade med varann. Lehman Brothers’ konkurs transporteras blixtsnabb till svensk kreditmarknad. GM’s kris blir också Saabs olycka. Riskerna har blivit globala.

Framtiden blev alls inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och till samfunds¬medlemmar. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda av 1000-tals s k analytiker var i närheten att spå att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. Vi hade alldeles för få alarmister!

De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 15% arbetslöshet och negativ tillväxt.

Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in biljoner. Vi är uppe i kanske hundra obudgeterade biljoner kronor i krispengar och garantier i förhoppningen om att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; att framtiden skall få fortsätta som det var tänkt. Men det blev ju uppenbarligen så alldeles fel. Misstag är inte till för att upprepas. Klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker, om än med hög effektivitet. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.

Vårt största problem är att vi inte vårdat det allra viktigaste av allt i ett samhälle: förtroendet. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, mer än andra. I geopolitiken har förtroendet ramlat ned på låg nivå: Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.

Förtroendet försvann över natten ur det globala, finansiella systemet och kan brista i den reala ekonomin.

Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar. Vårt hopp för det nya året – och de som kommer.

Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – både politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Tragiskt nog för det mesta i god tro. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på helhetssyn. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid.

Sarkozy gjorde för ett par veckor sedan, inte mindre än tolv gånger bedömningen i sin sammanfattning av sistlidna ministermöte, att EU’s nya finans- och klimatavtal skulle vara historiskt. Det är nog säkrare att låta historien själv avgöra saken. Reinfeldt baissade häromdagen möjligheterna för ett starkt klimatavtal.

Barack Obama och hans tillträdande ministär och rådgivare har insett att de närmaste åren kommer att bli ett nålsöga. Vi måste ta oss igenom finanskris, recession, miljökris, sociala, etniska och nationella motsättningar. Förvandla en värld av alltmer divergerande intressen till en med konvergerande intressen. Förhoppningarna är enorma. Ingen har råd med att han misslyckas. Det nya ledarskapet måste leverera ett erbjudande som vi inte kan refusera, som skär genom fördomar, okunskap, maktintressenas kortsiktighet, destruktiv hopplöshet och naiv optimism. Ett erbjudande som förmår samla - nationer och fraktioner - för uppgiften att göra världen till en säker plats där ekologi och ekonomi kan utvecklas i harmoni: ”Rework the World”, som vi i all ödmjukhet har kallat ett av Tällberg Foundations centrala projekt.

Människans uppgift blir som störst när kris och förtvivlan är som djupast.
2009 måste bli omtänkandets år. De nya visionernas år. Inte tillbakasökandets; letandet efter den strand som vi för alltid har lämnat. 2009 blir Beethovens år. ”Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”

Beethovens grymma ironi var att han uttryckte sanningen om sig själv och sin värld genom en musik som han inte själv kunde höra. Han förlitade sig på att andra skulle höra. Och det gör vi.

På samma sätt måste vi förändra våra sätt att leva på jorden och vårda världen för att säkra en framtid, bortom den vi själva kommer att kunna se och uppleva; men förlita oss på att andra skall kunna göra så. Blir det så? Svaret ligger inom oss själva.

Vi kan bara vårda världen genom att våga se sanningen om oss själva. Beethoven vågade.

Låt 2009 bli det år då vi förstod att det inte finns någon sanning utan skönhet. Och det inte finns någon skönhet utan sanning.