Posts
Under triumfatoriska former trädde Obama till. Capitoliums klassisk-romerska arkitektur och storslagenhet, miljonerna i publiken, miljarderna vid TV-skärmarna förstärkte känslan av en härskares intåg.
Men Obama är ingen romersk imperator. Han äger förmågan att förena auktoritet, kunskap och närhet till människor: ”We, the people”. Obama framstod som ett förkroppsligande av USA’s konstitution och dess höga ideal. Hans tal var förutom en uppriktig analys av ett förfärligt världsläge samtidigt ett löfte om att den förestående förändringen måste bygga på tydliga värderingar: ”Ärlighet, Hårt arbete, Mod, Fair play, Tolerans, Nyfikenhet, Lojalitet, Viljan att försvara det nationen står för”
Hans tal var ett löfte till den amerikanska befolkningen, men också till världen om demokrati, mänskliga rättigheter och nödvändigheten av människans måttfullhet i sin relation med naturen.
Obama kommer att bygga sitt förändringsarbete utifrån den nära 250-åriga, amerikanska erfarenheten. Han beskrev den som en ständigt kamp för rättvisa, demokrati och allas rätt till framtidens möjligheter. Hans vision för världen var inte erövring, utan samlevnad; men att alla nationers, religioners och etniciteters samlevnad måste bygga på de värderingar som kom till uttryck i det amerikanska grundlagsfädernas förarbeten.
Detta är inga dåliga utgångspunkter för att bygga en demokratisk världsordning som gör det möjligt för oss alla att både bejaka ekonomisk utveckling, innovation och harmonisk samlevnad. Obama stakade ut en väg, förklarade sig beredd att vara stigfinnare.
Detta kommer långt ifrån alla ledares nationer bejaka. Han ger sig inte ut på såpad bana. Hat, hegemonisk konkurrens, nationella intressen och makt är några av alla de väldiga hinder som står emellan hans vision och dess praktiska förverkligande.
Ingen annan ledare för någon nation har så tydligt förmedlat en vision om framtiden. Obama placerade Europa på efterkälken, liksom naturligtvis Ryssland och Kina. Nu kommer han att prövas.
Kriser är förändringens bäste vän. Runt om i världen får hundratals miljoner människor idag se sina livschanser förändras och försämras. Vi ser social oro och upplopp i grannländer som Island, Lettland och Litauen. Vi ser hur länderna i Sydösteuropa fryser in i benmärgen. Vi ser hur eskalerande naturkatastrofer i Sydostasien, i Afrika och Centralamerika medfört att klimatflyktingarna är fler än alla andra flyktingkategorier sammantagna. Vi ser hur 10-tals miljoner amerikaner förlorar jobb, hus och hem. Till alla dessa gav Obama sitt löfte om nytt hopp och ny framtid.
Obama sa något verkligt insiktsfullt: ”summan av vad vi tillsammans kan stå för är mycket större än vad vi som enskilda förmår”. Detta är systemtänkandets själva kärna. Det är på detta som formeringen av ekonomisk politik, välfärds-politik, miljöpolitik och säkerhetspolitik måste bygga. Inte bara på lokal och nationell nivå utan också den nivå som krävs för att klara av det globala sammanhang som vi alla varit delaktiga att skapa.
Detta arbete har nu givits både ett sammanhang, en utgångspunkt och en vision. Tärningen är kastad.
Krönika publicerad i Dalarnas tidningar 090124
Friday, January 30, 2009
Monday, January 19, 2009
På tisdag kommer det riktiga sekelskiftet
Det 21:a århundradet börjar tisdagen den 20 januari 2009. Kanske. Vi må hoppas så.
Den 20 januari 1930 – några månader efter börskraschen 1929 - hade människor inte i sin fantasi några föreställningar om den framtid som skulle bli deras. Man kunde inte föreställa sig en helt ny ekonomisk teori och en Keynes, en Roosevelt och en The New Deal, en depression och en ekologisk katastrof – Dustbowl, Hitler och fascismens/kommunismens fasansfulla följder. Man kunde inte föreställa sig FN, Världsbank och IMF. Man kan aldrig handla utanför sitt faktiska historia sammanhang, men man kan förutse och förändra.
För tjugo år sen föll Berlinmuren. Francis Fukyama proklamerade ”The End of History”. Demokratisering och marknadernas globalisering skulle ta över från nationalism och ideologiska utopier. Allas intressen skulle konvergera in i en enda gemensam vision: ekonomisk tillväxt. Tillväxten skulle lösa alla politiska problem. ”The Breaking of Nations” som Robert Cooper formulerade tidens förhoppningsfulla vision.
Men så blev det inte. Förtroendet har steg för steg runnit ur det geopolitiska systemet: Intressena har divergerat, inte konvergerat. Robert Kagan kallar vår nutid ”The Return of History – and the end of dreams”. Putins Ryssland och Kina har blivit alltmer auktoritära. Den demokratiska modellen har inte fått stadigt fotfäste vare sig i den muslimska världen eller i Sydostasien. Religiös fundamentalism stävjar reformer och främjar terrorism. Fattigdomen biter sig envist fast. Syd står mot Nord i alla slag av internationella förhandlingar. Nedrustning låter vänta på sig liksom avtal om eliminering av kärnvapnen. FN’s Säkerhetsråd visar sig ständigt vara en usel konfliktlösare. Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.
De förhoppningar som fästs vid Obamas vision, person och förmåga att hela samtidens svårt motstridiga intressen, är enorma. De är i sig en spegling av samtidens djupnande förtroendekris, globalt i geopolitik i finanssystem och i marknader. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, men mer än andra.
Framtiden blev inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och sparare. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda analytiker spådde att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. 165 000 miljarder kronor rann ut ur världens 56 största börser. Man kan anta att ungefär samma värden runnit ur fastigheter, onoterade papper och företag. Vi hade för få alarmister!
De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 10-15% arbetslöshet. Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in över 100 000 obudgeterade miljarder kronor i stöd, lån, garantier och säkerheter. Hur skall dessa finansieras i en krympande världsekonomi? Spara, låna eller sedelpress? Förhoppningen är att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; en global överbyggningspolitik. Men klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.
Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på den helhetssyn som globaliseringen av det mänskliga samhället kräver. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid. Vi har att bevisa att han hade fel.
Ett viktigt skäl till att fallet blivit så tvärt och stort är att politik och kapital/näringsliv gått i armkrok. Tillväxt i ekonomi, jobb och marknadsvärden har givit fortsatt säte vid makten vare sig i en regering eller i en bolagsstyrelse. Den expanderande lobbykulturen har suddat rågångar och integritet. Belöningssystemen har tråcklat in sig i varandra, korrumperar. Det finansiella systemet – Wall Street har varit normbildande - har tagit skamliga risker, vars effekter transporteras in i den reala ekonomin. 2009 och 2010 växer arbetslöshet och sjunker konsumtion. 2008 års budgetunderskott i USA blir astronomiska, 70 000 miljarder kronor, 8,2% av BNP.
Men den svåraste uppgiften av alla är att få klimatkrisen och destabili¬seringen av jordens kritiska ekosystem under kontroll. Dessa problem kan inte lösas styckevis och delt. De måste lösas i det komplexa systemsammanhang de utgör. Varken analys, politik eller förhandlingar (Köpenhamn 2009) är organiserade för att klara denna uppgift.
Må Obama ge oss ett ledarskap som bygger på principfast pragmatism. Det måste grundas i verklig demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och i nedkylning av nationalism, kulturell, religiös och ekonomisk funda¬mentalism. Demokratin och den starka politiken är de svagas bästa skydd. Den oreglerade marknaden blir de starkas vädjobana. Marknaden får aldrig vinna över demokratin men vara ett medel för dess förverkligande. Det är politiken som ska reglera marknader, inte marknader som ska bestämma politiken. Bara politiken kan ta ansvar för helheten.
Därför är det hög tid att söka reda på svaren på varför det som hänt och händer kunde hända.
Om världens kortsiktighet och egenintressen trasar sönder Obamas trovärdighet och handlingsutrymme vore detta en oersättlig katastrof.
Han – och USA – klarar inte uppgiften ensam.
Vi måste alla hjälpa till.
Publicerad på Newsmill 090116
Den 20 januari 1930 – några månader efter börskraschen 1929 - hade människor inte i sin fantasi några föreställningar om den framtid som skulle bli deras. Man kunde inte föreställa sig en helt ny ekonomisk teori och en Keynes, en Roosevelt och en The New Deal, en depression och en ekologisk katastrof – Dustbowl, Hitler och fascismens/kommunismens fasansfulla följder. Man kunde inte föreställa sig FN, Världsbank och IMF. Man kan aldrig handla utanför sitt faktiska historia sammanhang, men man kan förutse och förändra.
För tjugo år sen föll Berlinmuren. Francis Fukyama proklamerade ”The End of History”. Demokratisering och marknadernas globalisering skulle ta över från nationalism och ideologiska utopier. Allas intressen skulle konvergera in i en enda gemensam vision: ekonomisk tillväxt. Tillväxten skulle lösa alla politiska problem. ”The Breaking of Nations” som Robert Cooper formulerade tidens förhoppningsfulla vision.
Men så blev det inte. Förtroendet har steg för steg runnit ur det geopolitiska systemet: Intressena har divergerat, inte konvergerat. Robert Kagan kallar vår nutid ”The Return of History – and the end of dreams”. Putins Ryssland och Kina har blivit alltmer auktoritära. Den demokratiska modellen har inte fått stadigt fotfäste vare sig i den muslimska världen eller i Sydostasien. Religiös fundamentalism stävjar reformer och främjar terrorism. Fattigdomen biter sig envist fast. Syd står mot Nord i alla slag av internationella förhandlingar. Nedrustning låter vänta på sig liksom avtal om eliminering av kärnvapnen. FN’s Säkerhetsråd visar sig ständigt vara en usel konfliktlösare. Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.
De förhoppningar som fästs vid Obamas vision, person och förmåga att hela samtidens svårt motstridiga intressen, är enorma. De är i sig en spegling av samtidens djupnande förtroendekris, globalt i geopolitik i finanssystem och i marknader. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, men mer än andra.
Framtiden blev inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och sparare. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda analytiker spådde att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. 165 000 miljarder kronor rann ut ur världens 56 största börser. Man kan anta att ungefär samma värden runnit ur fastigheter, onoterade papper och företag. Vi hade för få alarmister!
De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 10-15% arbetslöshet. Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in över 100 000 obudgeterade miljarder kronor i stöd, lån, garantier och säkerheter. Hur skall dessa finansieras i en krympande världsekonomi? Spara, låna eller sedelpress? Förhoppningen är att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; en global överbyggningspolitik. Men klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.
Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på den helhetssyn som globaliseringen av det mänskliga samhället kräver. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid. Vi har att bevisa att han hade fel.
Ett viktigt skäl till att fallet blivit så tvärt och stort är att politik och kapital/näringsliv gått i armkrok. Tillväxt i ekonomi, jobb och marknadsvärden har givit fortsatt säte vid makten vare sig i en regering eller i en bolagsstyrelse. Den expanderande lobbykulturen har suddat rågångar och integritet. Belöningssystemen har tråcklat in sig i varandra, korrumperar. Det finansiella systemet – Wall Street har varit normbildande - har tagit skamliga risker, vars effekter transporteras in i den reala ekonomin. 2009 och 2010 växer arbetslöshet och sjunker konsumtion. 2008 års budgetunderskott i USA blir astronomiska, 70 000 miljarder kronor, 8,2% av BNP.
Men den svåraste uppgiften av alla är att få klimatkrisen och destabili¬seringen av jordens kritiska ekosystem under kontroll. Dessa problem kan inte lösas styckevis och delt. De måste lösas i det komplexa systemsammanhang de utgör. Varken analys, politik eller förhandlingar (Köpenhamn 2009) är organiserade för att klara denna uppgift.
Må Obama ge oss ett ledarskap som bygger på principfast pragmatism. Det måste grundas i verklig demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och i nedkylning av nationalism, kulturell, religiös och ekonomisk funda¬mentalism. Demokratin och den starka politiken är de svagas bästa skydd. Den oreglerade marknaden blir de starkas vädjobana. Marknaden får aldrig vinna över demokratin men vara ett medel för dess förverkligande. Det är politiken som ska reglera marknader, inte marknader som ska bestämma politiken. Bara politiken kan ta ansvar för helheten.
Därför är det hög tid att söka reda på svaren på varför det som hänt och händer kunde hända.
Om världens kortsiktighet och egenintressen trasar sönder Obamas trovärdighet och handlingsutrymme vore detta en oersättlig katastrof.
Han – och USA – klarar inte uppgiften ensam.
Vi måste alla hjälpa till.
Publicerad på Newsmill 090116
Thursday, January 15, 2009
To care for the world
The first LP we had in our family was Beethoven’s Violin Concerto. It was in the early 1950’s. The soloist was Ruggiero Ricci. The very first symphony I heard live at the theatre in Gävle was Beethoven’s Fifth. Beethoven has since become a companion in my life.
Åke Holmqvist, Sweden’s foremost authority on Beethoven, has told me what a uniquely free artist Beethoven was. Early on he received a life annuity from three benefactors. It was completely unconditional – no strings attached. Imagine no charitable institution, no Swedish Arts Council, no donor, no sponsoring company, no royal endowments or princely gift, no festival whose status, power or brand had to be glorified.
Beethoven’s music is an expression of free visionary power.
The process of formulating, cultivating and revealing the reality he wanted to embrace the humankind, must have been a never ending flow of trials and tribulations: an unceasing struggle to bring out the truth about himself; to have the courage not to divert from or compromise aesthetic, philosophical or, of course, musical principles and ideals.
What form would Bethoven’s music have taken had he lived today? Would it have been possible. I don’t think so. His music carries faith in the ideals of truth, courage, beauty and joy: that the sublime would be possible. His music is carried by a non-religious faith that this is achievable.
Beethoven lived close to nature. He felt more at home in the forests and in the countryside than in Vienna. In the summers he would travel to some village with his various belongings and his heavy load of notes and musical scores. He found his inspiration during his country walks; his inner conversations with Nature. In 1803 he created the first sketches for the Pastoral Symphony. In 1808 he completed it in a crescendo. The Pastoral Symphony is a confirmation of man’s connection with Nature.
Had Beethoven been alive today I am convinced that he would have scolded us. Angry. Cross. He would be seething with rage. “What are you doing? My fellow human beings! You are completely mad. When I was alive the concentration of carbon dioxide in the atmosphere was not more than 260 – 270 ppm. You have now let it reach 387, soon to be 450. The environment and the climate have been destabilised. When I composed the Pastoral Symphony, the population of the earth was only about one billion. Now you are almost seven billion. When I wrote the Sixth, we could still rely on nature’s predictability and its stable regularity.
You have not taken good care of the earth. I would not have been able to compose that nature symphony today. It would have struck a wrong chord. Today it would have been a cacophony. A “Scream”, like Edvard Munch’s. He foresaw the times to come. In a way it was lucky that the Sixth was written in order that you who live today can relive visions that were possible 200 years ago.”
“What’s more, fellow human beings”, continues Beethoven, “I must tell you that there are other aspects of the future which did not turn out in the way I had hoped. Today’s world does not possess the joy, harmony and steady tick tock, tick tock - the reliable pulse and rhythm of the Eighth Symphony. I hardly see the portrayal of the heroic, unselfish leadership of the Third Symphony in the reality of today. Napoleon’s hunger for power was just the beginning. My attempt in the Ninth Symphony to give an aesthetic, poetic and at the same time, magnificent guidance to man in his search for himself has become a political pop song for the European Union. The restlessness and heavenly sequences were a way for me to free myself from the fateful horror I expressed in the introduction – which you will hear very soon. “But”, says Beethoven, “I managed to end the Fifth with a triumphant victory over myself.”
******************
In Beethoven’s time things were by no means easy, but our time is even more difficult. In his time the risks in society, economy, finance, and the environment were separate and local problems. Today, the local risks are tightly interconnected. The bankruptcy of Lehman Brothers was transmitted at the speed of lightning to the Swedish credit market. GM’s crisis was also Saab’s misfortune. The risks have become global. The future did not become what we had foreseen in prognoses, calculations, promises to voters, customers and to members of society. There was no forewarning of a financial meltdown or the destabilising of the environment or the climate. Not one of the thousands of so-called analysts came anywhere near to predicting that year 2008 would become the worst year on the stock market for 100 years. The alarmists were far too few!
The collective risks we have taken have surpassed our ability to handle, control and pay for them. Governments cannot negotiate and compromise with the melting ice masses, only with each other. We cannot suddenly reconfigure state finances in order to cope with an unemployment rate of 15% and negative growth.
Finance ministers worldwide are attempting to rescue banks, consumption and growth by pumping in trillions. We have now reached approximately SEK 100 trillion in crisis packages and guarantees, which are outside the budget, in the hope that these will return us to the trends we had previously; in the hope that the future will continue as planned. But it is obvious that everything went wrong. Mistakes are not there to be repeated. Clocks are not there to be turned back. It is clear that we – at least collectively – have done the wrong things, although highly efficiently. Raising efficiency will not help. It is, in fact, better to do the right things wrong than to do the wrong things right.
Our biggest problem is that we have not cared for that which is most important of all in society: the sense of trust. “Alle Menschen werden Brüder”. This is not quite what happened. Some did more than others. Trust in geopolitics has fallen to a low level: we did not get a free trade agreement, the Kyoto protocol became a failure. The destabilisation of the region stretching from Palestine to India continues.
Trust in the global financial system disappeared overnight and can result in the collapse of the world economy.
To rebuild trust on all levels will be a major future project for all of us and our joint responsibility. Our hope for the new year – and for the years to come. Rebuilding confidence calls for a different leadership – both politically and economically – from that which has contributed to the breakdown. Tragically done enough in good faith. The visions of our time have been characterised by naiveté and a fatal lack of a holistic view. Or as Albert Schweitzer expressed it: “Man has lost the capacity to foresee and to forestall”.
In his summing up of the last meeting of ministers a few weeks ago, French President Sarkozy judged no less than twelve times that the EU’s new financial and climate agreements would be historic. It is probably safer to let history itself decide. Recently, Swedish Prime Minister Reinfeldt spoke negatively of the possibility of a strong climate agreement.
Barack Obama and his new ministers and advisors have realised that to get through the next few years can be compared to passing through the eye of a needle. We must struggle through a financial crisis, recession, environmental, social, ethnic and national conflicts – to transform a world of increasingly diverging interests to one of converging interests. The expectations are enormous. No-one can afford a failure on his part. The new leadership must deliver an offer we can’t refuse, which cuts through prejudices, ignorance, the shortsightedness of power interests, destructive hopelessness and naïve optimism. This is an offer which is capable of joining nations and factions in the task of making the world a safe place, where ecology and economy can develop in harmony: “Rework the World”, as we in all humility have named one of the Tällberg Foundation’s central projects.
When crises and despair are deepest, the human race faces its greatest challenges. 2009 must become the year of re-thinking. The year of new visions. Not a year of looking back, searching for the shores we have left for ever. 2009 will be the year of Beethoven. “Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”
The cruel irony of Beethoven was that he expressed the truth about himself and his world through music which he himself couldn’t hear. He relied on others to listen. And we still do.
In the same way, we must adapt our way of life on earth to care for the planet and lead the world towards a secure a future, beyond that future which we ourselves will see and experience; but rely on the fact that others will be able to do so. Will this happen? The answer lies within ourselves. We can only care for the world by daring to see the truth about ourselves. Beethoven dared to do this.
Let 2009 be the year when we understood that there is no truth without beauty. And that there is no beauty without truth.
Now for his Fifth Symphony.
Speech at Stockholm Cathedral, December 31st, 2008
Åke Holmqvist, Sweden’s foremost authority on Beethoven, has told me what a uniquely free artist Beethoven was. Early on he received a life annuity from three benefactors. It was completely unconditional – no strings attached. Imagine no charitable institution, no Swedish Arts Council, no donor, no sponsoring company, no royal endowments or princely gift, no festival whose status, power or brand had to be glorified.
Beethoven’s music is an expression of free visionary power.
The process of formulating, cultivating and revealing the reality he wanted to embrace the humankind, must have been a never ending flow of trials and tribulations: an unceasing struggle to bring out the truth about himself; to have the courage not to divert from or compromise aesthetic, philosophical or, of course, musical principles and ideals.
What form would Bethoven’s music have taken had he lived today? Would it have been possible. I don’t think so. His music carries faith in the ideals of truth, courage, beauty and joy: that the sublime would be possible. His music is carried by a non-religious faith that this is achievable.
Beethoven lived close to nature. He felt more at home in the forests and in the countryside than in Vienna. In the summers he would travel to some village with his various belongings and his heavy load of notes and musical scores. He found his inspiration during his country walks; his inner conversations with Nature. In 1803 he created the first sketches for the Pastoral Symphony. In 1808 he completed it in a crescendo. The Pastoral Symphony is a confirmation of man’s connection with Nature.
Had Beethoven been alive today I am convinced that he would have scolded us. Angry. Cross. He would be seething with rage. “What are you doing? My fellow human beings! You are completely mad. When I was alive the concentration of carbon dioxide in the atmosphere was not more than 260 – 270 ppm. You have now let it reach 387, soon to be 450. The environment and the climate have been destabilised. When I composed the Pastoral Symphony, the population of the earth was only about one billion. Now you are almost seven billion. When I wrote the Sixth, we could still rely on nature’s predictability and its stable regularity.
You have not taken good care of the earth. I would not have been able to compose that nature symphony today. It would have struck a wrong chord. Today it would have been a cacophony. A “Scream”, like Edvard Munch’s. He foresaw the times to come. In a way it was lucky that the Sixth was written in order that you who live today can relive visions that were possible 200 years ago.”
“What’s more, fellow human beings”, continues Beethoven, “I must tell you that there are other aspects of the future which did not turn out in the way I had hoped. Today’s world does not possess the joy, harmony and steady tick tock, tick tock - the reliable pulse and rhythm of the Eighth Symphony. I hardly see the portrayal of the heroic, unselfish leadership of the Third Symphony in the reality of today. Napoleon’s hunger for power was just the beginning. My attempt in the Ninth Symphony to give an aesthetic, poetic and at the same time, magnificent guidance to man in his search for himself has become a political pop song for the European Union. The restlessness and heavenly sequences were a way for me to free myself from the fateful horror I expressed in the introduction – which you will hear very soon. “But”, says Beethoven, “I managed to end the Fifth with a triumphant victory over myself.”
******************
In Beethoven’s time things were by no means easy, but our time is even more difficult. In his time the risks in society, economy, finance, and the environment were separate and local problems. Today, the local risks are tightly interconnected. The bankruptcy of Lehman Brothers was transmitted at the speed of lightning to the Swedish credit market. GM’s crisis was also Saab’s misfortune. The risks have become global. The future did not become what we had foreseen in prognoses, calculations, promises to voters, customers and to members of society. There was no forewarning of a financial meltdown or the destabilising of the environment or the climate. Not one of the thousands of so-called analysts came anywhere near to predicting that year 2008 would become the worst year on the stock market for 100 years. The alarmists were far too few!
The collective risks we have taken have surpassed our ability to handle, control and pay for them. Governments cannot negotiate and compromise with the melting ice masses, only with each other. We cannot suddenly reconfigure state finances in order to cope with an unemployment rate of 15% and negative growth.
Finance ministers worldwide are attempting to rescue banks, consumption and growth by pumping in trillions. We have now reached approximately SEK 100 trillion in crisis packages and guarantees, which are outside the budget, in the hope that these will return us to the trends we had previously; in the hope that the future will continue as planned. But it is obvious that everything went wrong. Mistakes are not there to be repeated. Clocks are not there to be turned back. It is clear that we – at least collectively – have done the wrong things, although highly efficiently. Raising efficiency will not help. It is, in fact, better to do the right things wrong than to do the wrong things right.
Our biggest problem is that we have not cared for that which is most important of all in society: the sense of trust. “Alle Menschen werden Brüder”. This is not quite what happened. Some did more than others. Trust in geopolitics has fallen to a low level: we did not get a free trade agreement, the Kyoto protocol became a failure. The destabilisation of the region stretching from Palestine to India continues.
Trust in the global financial system disappeared overnight and can result in the collapse of the world economy.
To rebuild trust on all levels will be a major future project for all of us and our joint responsibility. Our hope for the new year – and for the years to come. Rebuilding confidence calls for a different leadership – both politically and economically – from that which has contributed to the breakdown. Tragically done enough in good faith. The visions of our time have been characterised by naiveté and a fatal lack of a holistic view. Or as Albert Schweitzer expressed it: “Man has lost the capacity to foresee and to forestall”.
In his summing up of the last meeting of ministers a few weeks ago, French President Sarkozy judged no less than twelve times that the EU’s new financial and climate agreements would be historic. It is probably safer to let history itself decide. Recently, Swedish Prime Minister Reinfeldt spoke negatively of the possibility of a strong climate agreement.
Barack Obama and his new ministers and advisors have realised that to get through the next few years can be compared to passing through the eye of a needle. We must struggle through a financial crisis, recession, environmental, social, ethnic and national conflicts – to transform a world of increasingly diverging interests to one of converging interests. The expectations are enormous. No-one can afford a failure on his part. The new leadership must deliver an offer we can’t refuse, which cuts through prejudices, ignorance, the shortsightedness of power interests, destructive hopelessness and naïve optimism. This is an offer which is capable of joining nations and factions in the task of making the world a safe place, where ecology and economy can develop in harmony: “Rework the World”, as we in all humility have named one of the Tällberg Foundation’s central projects.
When crises and despair are deepest, the human race faces its greatest challenges. 2009 must become the year of re-thinking. The year of new visions. Not a year of looking back, searching for the shores we have left for ever. 2009 will be the year of Beethoven. “Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”
The cruel irony of Beethoven was that he expressed the truth about himself and his world through music which he himself couldn’t hear. He relied on others to listen. And we still do.
In the same way, we must adapt our way of life on earth to care for the planet and lead the world towards a secure a future, beyond that future which we ourselves will see and experience; but rely on the fact that others will be able to do so. Will this happen? The answer lies within ourselves. We can only care for the world by daring to see the truth about ourselves. Beethoven dared to do this.
Let 2009 be the year when we understood that there is no truth without beauty. And that there is no beauty without truth.
Now for his Fifth Symphony.
Speech at Stockholm Cathedral, December 31st, 2008
Tuesday, January 13, 2009
Att vårda världen
Den allra första LP-skivan som vi fick i vår familj, det var Beethovens violinkonsert. Det var någon gång alldeles i början av 1950-talet. Solisten hette Ruggiero Ricci. Den allra, allra första symfonin jag hörde ”live” på Gävle teater, det var Beethovens Femte. Beethoven har sen dess blivit en ledsagare genom livet.
Åke Holmqvist – vår främste Beethovenkännare– har berättat för mig om vilken unikt fri konstnär Beethoven var. Han fick tidigt, av tre välgörare, en livränta livet ut. Den var fullkomligt villkorslös – ingen motprestation. Tänk er – inget Statens kulturråd, ingen välgörare, inget sponsrande företag, ingen kurfurste, ingen festival vars status, makt eller varumärke som skulle behöva förhärligas.
Beethovens musik är uttryck för fri visionär kraft.
Processen att formulera, att renodla, att synliggöra den verklighet han ville skulle omsluta människan, den måste ha varit ett aldrig sinande flöde av självprövningar: en kamp för att oupphörligen ta fram sanningen om sig själv; att ha modet, att inte vika från, att inte kompromissa med estetiska, filosofiska och, givetvis, musikaliska principer och ideal.
Hur skulle Beethovens musik ha gestaltats om han levt idag? Skulle den alls ha varit möjlig? Jag tror inte det. Hans musik bär fram tron på idealen om sanning, mod, skönhet, glädje: att det sublima skulle förverkligas. Hans musik bärs av en icke-religiös trosvisshet, att så vore möjligt.
Beethoven var nära naturen. Han trivdes bättre i skogarna, på landet än i Wien. Inför somrarna for han iväg till någon by med sitt pick och pack och sitt stora lass med alla sina anteckningar och partitur. Han sökte sin inspiration under vandringar; han förde sina inre samtal med naturen. 1803 gjorde han de första skisserna till pastoralsymfonin. 1808 skrev han den färdig i ett crescendo. Pastoralsymfonin är en bekännelse till människans samhörighet med naturen.
Om Beethoven hade varit med oss här idag är jag övertygad om att han skulle ha skällt ut oss. Arg. Vresig. Han skulle ha fräst ”Vad håller ni på med? Människa! Ni är komplett galna. När jag levde så var ppm-värdet – koncentrationen av koldioxid i atmosfären - inte mer än 260-270. Nu har ni dragit iväg till 387, snart 450. Miljön och klimatet är destabliliserat. När jag skrev pastoralsymfonin var vi bara nån miljard människor på jorden. Nu är ni snart sju. När jag skrev sexan, då kunde vi fortfarande lita på naturens förutsägbarhet och stabila regelbundenhet.
Ni har inte vårdat jorden väl. Jag skulle inte ha kunnat skriva den där natursymfonin idag. Den hade skorrat falskt. Idag hade den blivit atonal. Ett skri, likt Edvard Munchs. Han såg tider som skulle komma. På sätt och vis var det väl tur att sexan blev skriven så att ni som lever idag, för er själva kan levandegöra de visioner som var möjliga för 200 år sedan.”
”Och förresten ska jag bara säga dig, människa”, fortsätter Beethoven, ”framtiden blev heller inte på andra sätt som jag hade hoppats. Världen äger inte Åttonde symfonins glädje, harmoni och stadiga (tick tack, tick tack), pålitliga puls och rytm. Treans porträtt av det heroiska, osjälviska ledarskapet ser jag inte mycket av ute i verkligheten. Napoleons makthunger blev bara början. Mitt försök att i den Nionde symfonin ge en estetisk, poetisk och samtidigt magnifik vägledning för människans sökande efter sig själv har blivit till en politisk slagdänga för EU. Sjuans rastlöshet och himlastormande sekvenser var ett sätt för mig att göra mig fri från den ödesmättade fasa jag bekände i den Femte symfonins intro - som ni alldeles strax ska lyssna till. Men jag klarade av att avsluta Femman, säger Beethoven, med en triumfatorisk seger över mig själv.”
Beethovens tid var ingalunda enkel, men vår tid är svårare. Då var riskerna i samhällsliv, ekonomi, finans, miljö separata och lokala problem. Nu är de lokala riskerna tätt sammanflätade med varann. Lehman Brothers’ konkurs transporteras blixtsnabb till svensk kreditmarknad. GM’s kris blir också Saabs olycka. Riskerna har blivit globala.
Framtiden blev alls inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och till samfunds¬medlemmar. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda av 1000-tals s k analytiker var i närheten att spå att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. Vi hade alldeles för få alarmister!
De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 15% arbetslöshet och negativ tillväxt.
Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in biljoner. Vi är uppe i kanske hundra obudgeterade biljoner kronor i krispengar och garantier i förhoppningen om att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; att framtiden skall få fortsätta som det var tänkt. Men det blev ju uppenbarligen så alldeles fel. Misstag är inte till för att upprepas. Klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker, om än med hög effektivitet. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.
Vårt största problem är att vi inte vårdat det allra viktigaste av allt i ett samhälle: förtroendet. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, mer än andra. I geopolitiken har förtroendet ramlat ned på låg nivå: Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.
Förtroendet försvann över natten ur det globala, finansiella systemet och kan brista i den reala ekonomin.
Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar. Vårt hopp för det nya året – och de som kommer.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – både politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Tragiskt nog för det mesta i god tro. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på helhetssyn. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid.
Sarkozy gjorde för ett par veckor sedan, inte mindre än tolv gånger bedömningen i sin sammanfattning av sistlidna ministermöte, att EU’s nya finans- och klimatavtal skulle vara historiskt. Det är nog säkrare att låta historien själv avgöra saken. Reinfeldt baissade häromdagen möjligheterna för ett starkt klimatavtal.
Barack Obama och hans tillträdande ministär och rådgivare har insett att de närmaste åren kommer att bli ett nålsöga. Vi måste ta oss igenom finanskris, recession, miljökris, sociala, etniska och nationella motsättningar. Förvandla en värld av alltmer divergerande intressen till en med konvergerande intressen. Förhoppningarna är enorma. Ingen har råd med att han misslyckas. Det nya ledarskapet måste leverera ett erbjudande som vi inte kan refusera, som skär genom fördomar, okunskap, maktintressenas kortsiktighet, destruktiv hopplöshet och naiv optimism. Ett erbjudande som förmår samla - nationer och fraktioner - för uppgiften att göra världen till en säker plats där ekologi och ekonomi kan utvecklas i harmoni: ”Rework the World”, som vi i all ödmjukhet har kallat ett av Tällberg Foundations centrala projekt.
Människans uppgift blir som störst när kris och förtvivlan är som djupast.
2009 måste bli omtänkandets år. De nya visionernas år. Inte tillbakasökandets; letandet efter den strand som vi för alltid har lämnat. 2009 blir Beethovens år. ”Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”
Beethovens grymma ironi var att han uttryckte sanningen om sig själv och sin värld genom en musik som han inte själv kunde höra. Han förlitade sig på att andra skulle höra. Och det gör vi.
På samma sätt måste vi förändra våra sätt att leva på jorden och vårda världen för att säkra en framtid, bortom den vi själva kommer att kunna se och uppleva; men förlita oss på att andra skall kunna göra så. Blir det så? Svaret ligger inom oss själva.
Vi kan bara vårda världen genom att våga se sanningen om oss själva. Beethoven vågade.
Låt 2009 bli det år då vi förstod att det inte finns någon sanning utan skönhet. Och det inte finns någon skönhet utan sanning.
Åke Holmqvist – vår främste Beethovenkännare– har berättat för mig om vilken unikt fri konstnär Beethoven var. Han fick tidigt, av tre välgörare, en livränta livet ut. Den var fullkomligt villkorslös – ingen motprestation. Tänk er – inget Statens kulturråd, ingen välgörare, inget sponsrande företag, ingen kurfurste, ingen festival vars status, makt eller varumärke som skulle behöva förhärligas.
Beethovens musik är uttryck för fri visionär kraft.
Processen att formulera, att renodla, att synliggöra den verklighet han ville skulle omsluta människan, den måste ha varit ett aldrig sinande flöde av självprövningar: en kamp för att oupphörligen ta fram sanningen om sig själv; att ha modet, att inte vika från, att inte kompromissa med estetiska, filosofiska och, givetvis, musikaliska principer och ideal.
Hur skulle Beethovens musik ha gestaltats om han levt idag? Skulle den alls ha varit möjlig? Jag tror inte det. Hans musik bär fram tron på idealen om sanning, mod, skönhet, glädje: att det sublima skulle förverkligas. Hans musik bärs av en icke-religiös trosvisshet, att så vore möjligt.
Beethoven var nära naturen. Han trivdes bättre i skogarna, på landet än i Wien. Inför somrarna for han iväg till någon by med sitt pick och pack och sitt stora lass med alla sina anteckningar och partitur. Han sökte sin inspiration under vandringar; han förde sina inre samtal med naturen. 1803 gjorde han de första skisserna till pastoralsymfonin. 1808 skrev han den färdig i ett crescendo. Pastoralsymfonin är en bekännelse till människans samhörighet med naturen.
Om Beethoven hade varit med oss här idag är jag övertygad om att han skulle ha skällt ut oss. Arg. Vresig. Han skulle ha fräst ”Vad håller ni på med? Människa! Ni är komplett galna. När jag levde så var ppm-värdet – koncentrationen av koldioxid i atmosfären - inte mer än 260-270. Nu har ni dragit iväg till 387, snart 450. Miljön och klimatet är destabliliserat. När jag skrev pastoralsymfonin var vi bara nån miljard människor på jorden. Nu är ni snart sju. När jag skrev sexan, då kunde vi fortfarande lita på naturens förutsägbarhet och stabila regelbundenhet.
Ni har inte vårdat jorden väl. Jag skulle inte ha kunnat skriva den där natursymfonin idag. Den hade skorrat falskt. Idag hade den blivit atonal. Ett skri, likt Edvard Munchs. Han såg tider som skulle komma. På sätt och vis var det väl tur att sexan blev skriven så att ni som lever idag, för er själva kan levandegöra de visioner som var möjliga för 200 år sedan.”
”Och förresten ska jag bara säga dig, människa”, fortsätter Beethoven, ”framtiden blev heller inte på andra sätt som jag hade hoppats. Världen äger inte Åttonde symfonins glädje, harmoni och stadiga (tick tack, tick tack), pålitliga puls och rytm. Treans porträtt av det heroiska, osjälviska ledarskapet ser jag inte mycket av ute i verkligheten. Napoleons makthunger blev bara början. Mitt försök att i den Nionde symfonin ge en estetisk, poetisk och samtidigt magnifik vägledning för människans sökande efter sig själv har blivit till en politisk slagdänga för EU. Sjuans rastlöshet och himlastormande sekvenser var ett sätt för mig att göra mig fri från den ödesmättade fasa jag bekände i den Femte symfonins intro - som ni alldeles strax ska lyssna till. Men jag klarade av att avsluta Femman, säger Beethoven, med en triumfatorisk seger över mig själv.”
Beethovens tid var ingalunda enkel, men vår tid är svårare. Då var riskerna i samhällsliv, ekonomi, finans, miljö separata och lokala problem. Nu är de lokala riskerna tätt sammanflätade med varann. Lehman Brothers’ konkurs transporteras blixtsnabb till svensk kreditmarknad. GM’s kris blir också Saabs olycka. Riskerna har blivit globala.
Framtiden blev alls inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och till samfunds¬medlemmar. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda av 1000-tals s k analytiker var i närheten att spå att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. Vi hade alldeles för få alarmister!
De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 15% arbetslöshet och negativ tillväxt.
Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in biljoner. Vi är uppe i kanske hundra obudgeterade biljoner kronor i krispengar och garantier i förhoppningen om att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; att framtiden skall få fortsätta som det var tänkt. Men det blev ju uppenbarligen så alldeles fel. Misstag är inte till för att upprepas. Klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker, om än med hög effektivitet. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.
Vårt största problem är att vi inte vårdat det allra viktigaste av allt i ett samhälle: förtroendet. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, mer än andra. I geopolitiken har förtroendet ramlat ned på låg nivå: Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.
Förtroendet försvann över natten ur det globala, finansiella systemet och kan brista i den reala ekonomin.
Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar. Vårt hopp för det nya året – och de som kommer.
Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – både politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Tragiskt nog för det mesta i god tro. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på helhetssyn. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid.
Sarkozy gjorde för ett par veckor sedan, inte mindre än tolv gånger bedömningen i sin sammanfattning av sistlidna ministermöte, att EU’s nya finans- och klimatavtal skulle vara historiskt. Det är nog säkrare att låta historien själv avgöra saken. Reinfeldt baissade häromdagen möjligheterna för ett starkt klimatavtal.
Barack Obama och hans tillträdande ministär och rådgivare har insett att de närmaste åren kommer att bli ett nålsöga. Vi måste ta oss igenom finanskris, recession, miljökris, sociala, etniska och nationella motsättningar. Förvandla en värld av alltmer divergerande intressen till en med konvergerande intressen. Förhoppningarna är enorma. Ingen har råd med att han misslyckas. Det nya ledarskapet måste leverera ett erbjudande som vi inte kan refusera, som skär genom fördomar, okunskap, maktintressenas kortsiktighet, destruktiv hopplöshet och naiv optimism. Ett erbjudande som förmår samla - nationer och fraktioner - för uppgiften att göra världen till en säker plats där ekologi och ekonomi kan utvecklas i harmoni: ”Rework the World”, som vi i all ödmjukhet har kallat ett av Tällberg Foundations centrala projekt.
Människans uppgift blir som störst när kris och förtvivlan är som djupast.
2009 måste bli omtänkandets år. De nya visionernas år. Inte tillbakasökandets; letandet efter den strand som vi för alltid har lämnat. 2009 blir Beethovens år. ”Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”
Beethovens grymma ironi var att han uttryckte sanningen om sig själv och sin värld genom en musik som han inte själv kunde höra. Han förlitade sig på att andra skulle höra. Och det gör vi.
På samma sätt måste vi förändra våra sätt att leva på jorden och vårda världen för att säkra en framtid, bortom den vi själva kommer att kunna se och uppleva; men förlita oss på att andra skall kunna göra så. Blir det så? Svaret ligger inom oss själva.
Vi kan bara vårda världen genom att våga se sanningen om oss själva. Beethoven vågade.
Låt 2009 bli det år då vi förstod att det inte finns någon sanning utan skönhet. Och det inte finns någon skönhet utan sanning.
Subscribe to:
Posts (Atom)
