Monday, July 6, 2009

Bristerna är generande

Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.

Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:

Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.

Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.

Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.

Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.

Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.

Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.

Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.

Publicerad i DT 090706

Thursday, July 2, 2009

Gas, olja och vodka

När oljepriset stack iväg till skyhöga 150 dollar fatet skedde en enorm förmögenhetsöverföring från oljekonsumerande till olje- och gasproducerande länder. I vårt närområde är Ryssland en stormakt i energiråvaror: olja, gas och kol. Med oljepriserna steg också den ryska politiska makten och arrogansen.

Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.

Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.

Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.

Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.

Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.

I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.

Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.

Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.

Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.

Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.

Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.

Världen hänger ihop. Alla måste med.

Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009