Posts
För ett par veckor sedan organiserade Tällberg Foundation ett internationellt symposium om vår tids akuta säkerhetsfrågor. Det blev en lång lista: bland annat energi, mat- och vattentillgång, befolkningsrörelser, misstron mellan nord och syd, oförmågan att komma till globala avtal i frihandelsförhandlingar och klimatfrågan.
Därtill kom att läggas rader av trasiga inrikespolitiska förhållanden i viktiga regioner och länder. Det lugnaste hörnet i världen är vårt eget - Europa. Paradoxen i situationen speglas tydligt av att regeringen Reinfeldt straffas i opinionsmätningarna när den för ett halvår förflyttar fokus till ansvar för vidare sammanhang - EU och klimatfrågan.
Detta visar på den stora svårigheten att förena globalt ansvar med lokal legitimitet. Den politiska logiken (och den mediala) är ännu konstitutionellt häftad i lokala intressen. Det är dessa som definierar villkoren för maktinnehaven.
Detta visar också sammanbrottet i Köpenhamn med brutal tydlighet. Det går inte att lösa ett komplext, globalt systemproblem med beslutsordningar som tillhör en redan svunnen tids maktrelationer och särintressen.
Köpenhamnsprocessen var redan från början inställd på att lösa fel problem, nämligen att nå politiska kompromisser utifrån 192 nationers starkt divergerande ekonomiska, sociala och hegemoniska intressen. Problemet att lösa var ett annat: att restabilisera de planetära ekosystemens funktionalitet och effektivitet.
Så försökte tiotusentals förhandlare, vetenskapsmän, företagare och företrädare för civilsamhälle att få ett flygplan att lyfta, vars design aldrig skulle tillåta det att flyga. Uppgiften var omöjlig.
Därför blev Köpenhamnsmötet en plats för pratbubblor, frustration, besvikelse, ilska, och växande misstro. Det blev en desorganiserad och stundtals brutal konfrontation mellan oklara ståndpunkter och oklara roller.
Lärdomen är urtydlig. Dagens beslutsordningar löser inte de för oss viktigaste problemen och konflikterna. Detta har varit kristallklart under lång tid. Det politiska sveket är att rejäla initiativ att skapa nyordningar först kommer när kriserna blir manifesta. Den grundläggande förutsättningen för global problemlösning - se behovslistan i inledningen! - ligger i att vi förmår och förstår att länka våra egna personliga risker och möjligheter till de globala realiteternas svåråtkomliga komplexitet.
Det behövs nu ett nytt politiskt språk och metod som bygger upp insikt och ömsesidigt förtroende som bas för de kloka beslut som kan minska vår utsatthet.
Publicerad i Dalarnas tidningar: 2009-12-21 07:26
Monday, December 21, 2009
Saturday, December 19, 2009
Personbilsindustrin
I ljuset av det som nu händer med svensk personbilsindustri – att Saab läggs ned och att konflikterna över Geelys övertagande av Volvo personvagnar växer i styrka – lägger jag här ut en analys som skrevs i september 2009. Det är att förvänta att de kulturellt betingade konflikterna i Volvo/Geely-affären kommer att accelerera.
Bo Ekman dagen efter beslutet om Saabs nedläggning.
Överkapaciteten i världens personbilsindustri är ungefär 25 miljoner fordon. Årsproduktionen i världen låg 2008 på drygt 65 miljoner. Världens bilpark uppgår till 800 miljoner. Inte någon liten gårdagsindustri precis. Volvo och Saab tillverkade tillsammans 456 500 bilar 2008.
Världens befolkning är (juni 2009) 6,78 miljarder och ökar med 2-3 miljarder inom 40 år. Asiens medelklass växer med 1,5-2 miljarder inom överskådlig tid. Snart lever 70% av världens befolkning i städer, idag drygt 50%. Mer än 98 procent av alla bilar drivs med fossila bränslen. Världens oljereserver är samtidigt i svag nedförsbacke. Den globala uppvärmningen kommer att förändra levnads¬förhållanden.
Finns det uppgifter för svensk bilindustri -Volvo och Saab i denna framtid? Det är ungefär lika korkat att ställa den frågan som att fråga om det överhuvudtaget skulle finnas uppgifter för svensk industri i denna den stora omställningens framtid.
Bilindustrin är inte för stor för att fallera. Den är alltför sammanflätad med annat värdeskapande i det svenska samhället för att fallera. Att låta Volvo och Saab falla (eller få inkompetenta ägare) är ungefär sak samma som att låta Lehman Brothers, Morgan Stanley och AIG gå i kvav. Som bekant brakade det finansiella systemet ihop. Men räddades av staten. ”The system was too interconnected to fail”.
I årtionden har finansmarknaderna i sitt ständigt otåliga övermod fått för sig att transportmedel är en ”mogen”, dåtida industri. I själva verket är transportmedels¬industrin både nav och bärande delar i det industriella systemet. Tror någon att samhällsproduktivitet skulle kunna upprätthållas utan flexibla persontransporter? GM tilläts inte fallera.
GM och Ford vill bli av med Saab och Volvo PV. På köparmarknaden återstår för Saab nu en liten verkstad i Ängelholm utan egna finansiella muskler och obevisad kompetens. Saabledningen gör just nu heroiska ansträngningar för att få finansieringen på plats. Att Saab efter fyrtio års knagglande skulle bli strålande lönsamt är möjligt men inte troligt.
För Volvo återstår sannolikt bara ett kinesiskt konsortium utan någon erfarenhet av svensk industrikultur. Ett svenskt konsortium är under diskussion men staten står vid sidan om. Geely tillverkar enkla bilar i en kultur och miljö som är Volvo främmande. Geely tittade först på Saab men lyckades reta upp Saabfolket ordentligt vid sitt besök i Trollhättan. Om inte Ford och Volvo kunde fungera ihop så är kombinationen för Volvo med ett ännu mer kulturapart företag bara en investment¬bankirernas våta dröm. De sitter i London och Stockholm och räknar. Kulturrealiteterna finns inte med i kalkylen. Det är dessa som till sist avgör framgång i en sådan här affär.
Vem vill ta risk i det här läget? Vem vågar ha en vision? Det är viktigt att iskallt inse realiteterna, även när de är obehagliga. Vad som återstår för Saab och Volvo är de allra sista restposterna på köparmarknaden.
1976 tog Volvo initiativet till att slå ihop Volvo och Saab-Scania i insikten att integration skulle minska risken. Initiativet stjälptes av partsintressen inom Saab-Scania utan förmåga att se till helhet och lång sikt.
GM och Ford vill bli av med ansvaret för de stora direkta avvecklingskostnaderna. De indirekta får det svenska samhället stå för i form av en sättning i välfärden. Ford köpte Volvo PV för drygt 55 miljarder. Men Ford erlade ca 25 miljarder av köpe¬skillingen ur Volvo PV’s egen kassa. Ford har i stort sett fått tillbaka de miljarder man betalade ur egen ficka tack vare Volvos lönsamhet sedan 1999-2006, drygt 20 miljarder. Nu vill Ford ha ca 15-16 miljarder för Volvo. Det blir ändå en hygglig affär.
Det finns ingen rimlig balans mellan Volvo- och Saabaffärernas betydelse för det svenska industrisystemet och folkhushållet och det ankrace som förhandlingarna blivit. 1900-talesmässiga ideologiska låsningar binder kreativitet och manövreringsutrymme. En moralism är att staten skall hålla sig ifrån näringslivet, skulle vara usel som ägare. Se på Stålverk 80 och varvskrisen säger man. Men det var inte statens fel att banker, varvsägare och redare fattade idiotiska beslut utan insikt i japansk och koreansk produktivitet.
Faktum är att svenska staten har varit framgångsrik ägare av Vattenfall, Telia, Vin & Sprit, Svenska spel och många, många andra företag.
En nedläggning av Volvo och Saab skulle bli en implosion av det som återstår av lilla Sveriges industriella system. Det skulle beröra hela samhället. Därför måste också hela samhället vara införstått med risker och konsekvenser. Det är naivt att tro att hotellnätter kring Siljan skulle ha samma mervärde som Volvos omsättningskronor genererar för det svenska samhället. Bilexporten bär med sig 100-tals företags teknologier och produkter ut på världsmarknader.
Volvo- och Saabägarnas och –ledningarnas felbedömningar – och otur - genom åren är inte skäl nog att vända företagen ryggen.
Frågan är hur dessa industriella resurser bäst kan användas i en tid då transportstruktur och infrastruktur i världen skall byggas om?
Eftersom finansmarknad och företag inte förmår se till helhet och system – det är inte heller deras mandat - återstår politiken: regering och opposition. Det är dags att formulera en handfast vision för det svenska näringslivets roll och uppgift i en global samhälls¬ombyggnad som samtidigt måste stabilisera ekosystem, klimat och ge tillväxt och bidrag till drägliga levnadsförhållanden för miljarder människor. Möjligheterna är ändlösa.
Svenskt Näringsliv, kapitalmarknad, IVA, facket och givetvis opposition och regering bör göra detta till en central fråga i debatt och valrörelse.
Staten har med framgång i trängda lägen fungerat som barnmorska för nya strukturer i näringslivet. Inte i syfte att förbli ägare utan i syfte att skapa konkurrenskraftiga kombinationer av svenska strukturer som var för sig inte hållit för trycket av konkurrens och förändring. Staten har vid flera tillfällen haft det goda omdömet att sätta in mycket skickliga personer att leda sådana tuffa förändringsprocesser. Två exempel: Björn Wahlström och transformeringen av en skadskjuten stålindustri in i framgångssagan Svenskt Stål AB, och Odd Engströms och Stefan Ingves Bankakut, som har blivit ett internationellt föredöme för omstrukturering av en havererad bankindustri.
Se till helheten! Se till möjligheterna! Vem kan göra jobbet?
Scaniachefen Leif Östling är inget dåligt namn.
Bo Ekman dagen efter beslutet om Saabs nedläggning.
Överkapaciteten i världens personbilsindustri är ungefär 25 miljoner fordon. Årsproduktionen i världen låg 2008 på drygt 65 miljoner. Världens bilpark uppgår till 800 miljoner. Inte någon liten gårdagsindustri precis. Volvo och Saab tillverkade tillsammans 456 500 bilar 2008.
Världens befolkning är (juni 2009) 6,78 miljarder och ökar med 2-3 miljarder inom 40 år. Asiens medelklass växer med 1,5-2 miljarder inom överskådlig tid. Snart lever 70% av världens befolkning i städer, idag drygt 50%. Mer än 98 procent av alla bilar drivs med fossila bränslen. Världens oljereserver är samtidigt i svag nedförsbacke. Den globala uppvärmningen kommer att förändra levnads¬förhållanden.
Finns det uppgifter för svensk bilindustri -Volvo och Saab i denna framtid? Det är ungefär lika korkat att ställa den frågan som att fråga om det överhuvudtaget skulle finnas uppgifter för svensk industri i denna den stora omställningens framtid.
Bilindustrin är inte för stor för att fallera. Den är alltför sammanflätad med annat värdeskapande i det svenska samhället för att fallera. Att låta Volvo och Saab falla (eller få inkompetenta ägare) är ungefär sak samma som att låta Lehman Brothers, Morgan Stanley och AIG gå i kvav. Som bekant brakade det finansiella systemet ihop. Men räddades av staten. ”The system was too interconnected to fail”.
I årtionden har finansmarknaderna i sitt ständigt otåliga övermod fått för sig att transportmedel är en ”mogen”, dåtida industri. I själva verket är transportmedels¬industrin både nav och bärande delar i det industriella systemet. Tror någon att samhällsproduktivitet skulle kunna upprätthållas utan flexibla persontransporter? GM tilläts inte fallera.
GM och Ford vill bli av med Saab och Volvo PV. På köparmarknaden återstår för Saab nu en liten verkstad i Ängelholm utan egna finansiella muskler och obevisad kompetens. Saabledningen gör just nu heroiska ansträngningar för att få finansieringen på plats. Att Saab efter fyrtio års knagglande skulle bli strålande lönsamt är möjligt men inte troligt.
För Volvo återstår sannolikt bara ett kinesiskt konsortium utan någon erfarenhet av svensk industrikultur. Ett svenskt konsortium är under diskussion men staten står vid sidan om. Geely tillverkar enkla bilar i en kultur och miljö som är Volvo främmande. Geely tittade först på Saab men lyckades reta upp Saabfolket ordentligt vid sitt besök i Trollhättan. Om inte Ford och Volvo kunde fungera ihop så är kombinationen för Volvo med ett ännu mer kulturapart företag bara en investment¬bankirernas våta dröm. De sitter i London och Stockholm och räknar. Kulturrealiteterna finns inte med i kalkylen. Det är dessa som till sist avgör framgång i en sådan här affär.
Vem vill ta risk i det här läget? Vem vågar ha en vision? Det är viktigt att iskallt inse realiteterna, även när de är obehagliga. Vad som återstår för Saab och Volvo är de allra sista restposterna på köparmarknaden.
1976 tog Volvo initiativet till att slå ihop Volvo och Saab-Scania i insikten att integration skulle minska risken. Initiativet stjälptes av partsintressen inom Saab-Scania utan förmåga att se till helhet och lång sikt.
GM och Ford vill bli av med ansvaret för de stora direkta avvecklingskostnaderna. De indirekta får det svenska samhället stå för i form av en sättning i välfärden. Ford köpte Volvo PV för drygt 55 miljarder. Men Ford erlade ca 25 miljarder av köpe¬skillingen ur Volvo PV’s egen kassa. Ford har i stort sett fått tillbaka de miljarder man betalade ur egen ficka tack vare Volvos lönsamhet sedan 1999-2006, drygt 20 miljarder. Nu vill Ford ha ca 15-16 miljarder för Volvo. Det blir ändå en hygglig affär.
Det finns ingen rimlig balans mellan Volvo- och Saabaffärernas betydelse för det svenska industrisystemet och folkhushållet och det ankrace som förhandlingarna blivit. 1900-talesmässiga ideologiska låsningar binder kreativitet och manövreringsutrymme. En moralism är att staten skall hålla sig ifrån näringslivet, skulle vara usel som ägare. Se på Stålverk 80 och varvskrisen säger man. Men det var inte statens fel att banker, varvsägare och redare fattade idiotiska beslut utan insikt i japansk och koreansk produktivitet.
Faktum är att svenska staten har varit framgångsrik ägare av Vattenfall, Telia, Vin & Sprit, Svenska spel och många, många andra företag.
En nedläggning av Volvo och Saab skulle bli en implosion av det som återstår av lilla Sveriges industriella system. Det skulle beröra hela samhället. Därför måste också hela samhället vara införstått med risker och konsekvenser. Det är naivt att tro att hotellnätter kring Siljan skulle ha samma mervärde som Volvos omsättningskronor genererar för det svenska samhället. Bilexporten bär med sig 100-tals företags teknologier och produkter ut på världsmarknader.
Volvo- och Saabägarnas och –ledningarnas felbedömningar – och otur - genom åren är inte skäl nog att vända företagen ryggen.
Frågan är hur dessa industriella resurser bäst kan användas i en tid då transportstruktur och infrastruktur i världen skall byggas om?
Eftersom finansmarknad och företag inte förmår se till helhet och system – det är inte heller deras mandat - återstår politiken: regering och opposition. Det är dags att formulera en handfast vision för det svenska näringslivets roll och uppgift i en global samhälls¬ombyggnad som samtidigt måste stabilisera ekosystem, klimat och ge tillväxt och bidrag till drägliga levnadsförhållanden för miljarder människor. Möjligheterna är ändlösa.
Svenskt Näringsliv, kapitalmarknad, IVA, facket och givetvis opposition och regering bör göra detta till en central fråga i debatt och valrörelse.
Staten har med framgång i trängda lägen fungerat som barnmorska för nya strukturer i näringslivet. Inte i syfte att förbli ägare utan i syfte att skapa konkurrenskraftiga kombinationer av svenska strukturer som var för sig inte hållit för trycket av konkurrens och förändring. Staten har vid flera tillfällen haft det goda omdömet att sätta in mycket skickliga personer att leda sådana tuffa förändringsprocesser. Två exempel: Björn Wahlström och transformeringen av en skadskjuten stålindustri in i framgångssagan Svenskt Stål AB, och Odd Engströms och Stefan Ingves Bankakut, som har blivit ett internationellt föredöme för omstrukturering av en havererad bankindustri.
Se till helheten! Se till möjligheterna! Vem kan göra jobbet?
Scaniachefen Leif Östling är inget dåligt namn.
Thursday, December 10, 2009
Aldrig förr har vår förmåga till omställning varit större
Det är svindlande att försöka föreställa sig den förnyelse som dagens komplicerade samhällskris kommer att förlösa. Detta är inte en tid för de försiktiga och modfällda. Krisen måste angripas med djärvhet och visionär kraft.
Vi är på väg in i historiens största projekt för samhällsombyggnad. Om 40 år skall nio miljarder människor försörjas med utbildning, energi, mat, bostäder, kultur, transporter, underhållning och rättigheter/rättvisa. De skall leva i dynamisk balans med naturen. Sitt hopp har de att sätta till teknologisk innovation och vår förmåga att bygga om världen.
Byggt om samhällen har vi gjort många gånger förr, men utan att ha haft de oeftergivliga krav på förnyelse som samtidens konvergerande kriser formulerar.
Vår tids generationer är långt bättre än tidigare på att förlösa och leda innovation, förändring och fördelning. Om regeringar och företag tar väl vara på krisen, kan omställningen gå snabbt. Den kan nå ut till hela mänskligheten.
Kina, Indien och Asien är på väg liksom Latinamerika. Afrika och Mellanöstern släntrar, men har enastående potential.
Tre med varandra konvergerande kriser – den ekologiska, sociala och ekonomiska – dominerar agendan. Lösningarna kan förändra världen, och
• häva den pågående destabiliseringen av ekosystemen
• bereda ytterligare 1-1,5 miljarder människor plats i värdeskapande arbete
• permanenta ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet
Det gäller att motstå frestelsen att detaljstyra utvecklingen in i plan¬ekonomiska strukturer eller utopiska idealsamhällen. Däremot behövs mer av gemensam probleminsikt av den typ som miljökriser, svininfluensa, finanskris och energikris skapar.
Vi får inte sätta grimma på kreativitet och innovation. Just nu flödar nya lösningar ut ur laboratorier och idésmedjor. Några exempel: Ny batteriteknik för förnybar energi och elektriska bilar; offshore-vindkraftverk med vågkraft som back-up, väderkvarnar som hämtar vatten ur luften, en snabbt diversifierande solenergi-industri på tröskel till exponentiell tillväxt – allt från små takpaneler till enorma installationer i solsäkra öknar, ianspråktagen fotosyntes som kan driva små kraftverk, baserade på väte, för hushåll; smart mjuk- och hårdvara för styrning av energisystem, ny systemdesign för städer som slutna energi- och avfallssystem; ny medicinsk teknik, nya jordbruksmetoder
Globaliseringen tog fart för att den skapar högre produktivitet och tillväxt. Internet har frigjort nya arenor för värdeskapande och tillväxt.
Att för framtiden prioritera ekologisk effektivitet och stabilitet framför ekonomisk produktivitet kommer att stimulera fram en annorlunda teknologisk bas för tillväxt än den som lett till ekologisk destruktion. Det positiva är att denna är på väg.
Att ställa om energiförsörjningen, arbetslivet, relationen mellan människa och miljö samt mat- och vattenproduktionen behöver inte ta mer än 25 år. Tillväxt som förnyar ekosystemens kapacitet och ger miljarder fler arbete och välfärd är vad världens ekonomier behöver. De krafter som vill behålla gamla kunskaps- och maktstrukturer och dogmer försinkar tillväxten – de må så vara politiska, akademiska, näringsliv eller miljörörelser.
Världen har blivit en ömsesidigt beroende plats. Vi är på väg att skifta över identitet och medvetande från att blott vara svenskar eller indier till att vara varandra ömsesidigt beroende. Men också att vi människor i allt det vi gör är beroende av naturens lagar.
Dagens huvudprincip utgår från att söka maximera nytta och makt för enskilda intressenter, nationer eller företag. I en globaliserad ömsesidigt beroende värld kommer potentialer för tillväxt, jobb och säkerhet kunna förlösas genom att maximera nytta för helheter. Det är den potentialen som G20 och Köpenhamnsförhandlingar mödosamt försöker säkra.
2005 såg Tällberg Foundation att huvudscenariet för de närmaste åren skulle bli dystert för miljö och ekonomisk utveckling. När nu kriserna tränger in i medvetandet kommer också den förändringen som kan ta oss genom svårigheterna.
Bo Ekman, Ordf Tällberg Foundation
Carl Mossfeldt, projektledare Rework The World
Publicerad i Dagens Industri 2009-12-07
Vi är på väg in i historiens största projekt för samhällsombyggnad. Om 40 år skall nio miljarder människor försörjas med utbildning, energi, mat, bostäder, kultur, transporter, underhållning och rättigheter/rättvisa. De skall leva i dynamisk balans med naturen. Sitt hopp har de att sätta till teknologisk innovation och vår förmåga att bygga om världen.
Byggt om samhällen har vi gjort många gånger förr, men utan att ha haft de oeftergivliga krav på förnyelse som samtidens konvergerande kriser formulerar.
Vår tids generationer är långt bättre än tidigare på att förlösa och leda innovation, förändring och fördelning. Om regeringar och företag tar väl vara på krisen, kan omställningen gå snabbt. Den kan nå ut till hela mänskligheten.
Kina, Indien och Asien är på väg liksom Latinamerika. Afrika och Mellanöstern släntrar, men har enastående potential.
Tre med varandra konvergerande kriser – den ekologiska, sociala och ekonomiska – dominerar agendan. Lösningarna kan förändra världen, och
• häva den pågående destabiliseringen av ekosystemen
• bereda ytterligare 1-1,5 miljarder människor plats i värdeskapande arbete
• permanenta ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet
Det gäller att motstå frestelsen att detaljstyra utvecklingen in i plan¬ekonomiska strukturer eller utopiska idealsamhällen. Däremot behövs mer av gemensam probleminsikt av den typ som miljökriser, svininfluensa, finanskris och energikris skapar.
Vi får inte sätta grimma på kreativitet och innovation. Just nu flödar nya lösningar ut ur laboratorier och idésmedjor. Några exempel: Ny batteriteknik för förnybar energi och elektriska bilar; offshore-vindkraftverk med vågkraft som back-up, väderkvarnar som hämtar vatten ur luften, en snabbt diversifierande solenergi-industri på tröskel till exponentiell tillväxt – allt från små takpaneler till enorma installationer i solsäkra öknar, ianspråktagen fotosyntes som kan driva små kraftverk, baserade på väte, för hushåll; smart mjuk- och hårdvara för styrning av energisystem, ny systemdesign för städer som slutna energi- och avfallssystem; ny medicinsk teknik, nya jordbruksmetoder
Globaliseringen tog fart för att den skapar högre produktivitet och tillväxt. Internet har frigjort nya arenor för värdeskapande och tillväxt.
Att för framtiden prioritera ekologisk effektivitet och stabilitet framför ekonomisk produktivitet kommer att stimulera fram en annorlunda teknologisk bas för tillväxt än den som lett till ekologisk destruktion. Det positiva är att denna är på väg.
Att ställa om energiförsörjningen, arbetslivet, relationen mellan människa och miljö samt mat- och vattenproduktionen behöver inte ta mer än 25 år. Tillväxt som förnyar ekosystemens kapacitet och ger miljarder fler arbete och välfärd är vad världens ekonomier behöver. De krafter som vill behålla gamla kunskaps- och maktstrukturer och dogmer försinkar tillväxten – de må så vara politiska, akademiska, näringsliv eller miljörörelser.
Världen har blivit en ömsesidigt beroende plats. Vi är på väg att skifta över identitet och medvetande från att blott vara svenskar eller indier till att vara varandra ömsesidigt beroende. Men också att vi människor i allt det vi gör är beroende av naturens lagar.
Dagens huvudprincip utgår från att söka maximera nytta och makt för enskilda intressenter, nationer eller företag. I en globaliserad ömsesidigt beroende värld kommer potentialer för tillväxt, jobb och säkerhet kunna förlösas genom att maximera nytta för helheter. Det är den potentialen som G20 och Köpenhamnsförhandlingar mödosamt försöker säkra.
2005 såg Tällberg Foundation att huvudscenariet för de närmaste åren skulle bli dystert för miljö och ekonomisk utveckling. När nu kriserna tränger in i medvetandet kommer också den förändringen som kan ta oss genom svårigheterna.
Bo Ekman, Ordf Tällberg Foundation
Carl Mossfeldt, projektledare Rework The World
Publicerad i Dagens Industri 2009-12-07
Thursday, December 3, 2009
Strandhugg och astmatiker
Mittemot Vikarbyn, på andra sidan Rättviken, ligger den lilla byn Tina. Dalademokraten kunde berätta (den 10 nov) att en ännu ej lagfaren markägare tagit sig före att böka och gräva upp ett strandskyddat område, rensa sten i strandlinjen, avverka skog. Vad vildsvin kan åstadkomma är en mild smekning jämfört med grävmaskinernas framfart i orörd natur. Nu, efter besiktning på plats, överväger kommunen att polisanmäla. Det är bra. Det förvånar att en turistchef, som har förhandsbesked att få bygga på strandtomten, inte slagit larm om uppenbart miljöbrott. Att värna miljö och natur bör ju vara en del av uppdraget.
Strandskyddet är en lagstiftning nedärvd ur allemansrätten: allas rätt till tillgång till skog, mark och sjö. Allemansrätten går i vissa fall före äganderätten. Men trycket ökar på kommuner, länsstyrelser och regering att ge dispenser att bygga vid stränder. Både Leksand och Rättvik vill få fram attraktiva tomter för attraktiva kommuninnevånare. Tillväxt får inte gå före miljö- och allmänintresse. Det var klokt av regeringen att säga nej till strandtomter vid Sågenområdet i Vikarbyn. Det kan vara värt att notera att till och med Rwanda nyligen infört en vass lag om strandskydd!
Det är en överlevnadsfråga för Dalarnas och Siljansbygdens identitet att kommuner och företag har mod att balansera natur- och kulturvärden gentemot ekonomiska och tillväxtintressena. Det bådar till exempel illa när LIF kränger sig före i vaccinationsköerna. Varför? Självklart är bolagsledningen orolig för hack i lönsamheten om hela laget skulle insjukna. Läkaretiken fick stå tillbaka, enligt läkaren, därför att ledningen skulle ha lyckats rekrytera en hel pluton ”astmatiker” in i laget!
Självklart går det inte att vaccinera ett helt hockeylag om inte spelare, tränare, sportchef ger klartecken. Leksand fick löpa gatlopp genom all Sveriges medier. Man hade åsidosatt ”fair play”. Men Leksand var inte ensamt. Hockeylaget Calgary Flames gjorde likadant och orsakade en folkstorm borta i Alberta. Dagens elitidrott tål inte mer av dopning, våld och uppgjorda matcher.
Rågångarna mellan olika intressen måste ständigt röjas för att hålla rena, inte minst i små samhällen. Detta är ledarskapets uppgift. Här har kommunledningar och styrelser ett särskilt ansvar. Dålig etik ger ett sunkigt samhälle.
Siljansbygdens och Leksands identitet står och svajar. De lokala kulturinstitutionerna faller en efter en. In stormar tidens industrialiserade produktioner med Melodifestival i spetsen. Eftersom det inte finns föga av regional och lokal kulturpolitik så finns föga av lokal kulturförnyelse. Om natur och kultur underställs tillväxtintressena förlorar vi en unik identitet. Kvar blir produktionsytor och den slags kultur som är sponsorbar. Vi blir som alla andra.
När föreställningen om Dalarna som svenskt ideal flagnar blir nästa steg – Dalarna som globalt ideal – den stora utmaningen.
Publicerad i Dalarnas tidningar den 3 december 2009
Strandskyddet är en lagstiftning nedärvd ur allemansrätten: allas rätt till tillgång till skog, mark och sjö. Allemansrätten går i vissa fall före äganderätten. Men trycket ökar på kommuner, länsstyrelser och regering att ge dispenser att bygga vid stränder. Både Leksand och Rättvik vill få fram attraktiva tomter för attraktiva kommuninnevånare. Tillväxt får inte gå före miljö- och allmänintresse. Det var klokt av regeringen att säga nej till strandtomter vid Sågenområdet i Vikarbyn. Det kan vara värt att notera att till och med Rwanda nyligen infört en vass lag om strandskydd!
Det är en överlevnadsfråga för Dalarnas och Siljansbygdens identitet att kommuner och företag har mod att balansera natur- och kulturvärden gentemot ekonomiska och tillväxtintressena. Det bådar till exempel illa när LIF kränger sig före i vaccinationsköerna. Varför? Självklart är bolagsledningen orolig för hack i lönsamheten om hela laget skulle insjukna. Läkaretiken fick stå tillbaka, enligt läkaren, därför att ledningen skulle ha lyckats rekrytera en hel pluton ”astmatiker” in i laget!
Självklart går det inte att vaccinera ett helt hockeylag om inte spelare, tränare, sportchef ger klartecken. Leksand fick löpa gatlopp genom all Sveriges medier. Man hade åsidosatt ”fair play”. Men Leksand var inte ensamt. Hockeylaget Calgary Flames gjorde likadant och orsakade en folkstorm borta i Alberta. Dagens elitidrott tål inte mer av dopning, våld och uppgjorda matcher.
Rågångarna mellan olika intressen måste ständigt röjas för att hålla rena, inte minst i små samhällen. Detta är ledarskapets uppgift. Här har kommunledningar och styrelser ett särskilt ansvar. Dålig etik ger ett sunkigt samhälle.
Siljansbygdens och Leksands identitet står och svajar. De lokala kulturinstitutionerna faller en efter en. In stormar tidens industrialiserade produktioner med Melodifestival i spetsen. Eftersom det inte finns föga av regional och lokal kulturpolitik så finns föga av lokal kulturförnyelse. Om natur och kultur underställs tillväxtintressena förlorar vi en unik identitet. Kvar blir produktionsytor och den slags kultur som är sponsorbar. Vi blir som alla andra.
När föreställningen om Dalarna som svenskt ideal flagnar blir nästa steg – Dalarna som globalt ideal – den stora utmaningen.
Publicerad i Dalarnas tidningar den 3 december 2009
Subscribe to:
Posts (Atom)
