När får Nobelkommittén fredspriset?

Den norska Nobelkommittén steg i fredags ned från läktaren och ut på banan, in i spelet. En positiv utveckling i en svår situation borde få stöd och förstärkning är deras budskap. Jag gillar denna norska aktivistiska användning av ett pris som lyfter fram arbetet för det gemensammas bästa i världen.

För en dryg vecka sedan samlade Vancouver Peace Summit till samtal om tidens svåra frågor. Dalai Lama, pristagare 1989, stod i centrum men där var också fyra andra fredspristagare, vetenskapsmän, affärsmän, några representanter för stiftelser och civilsamhälle.

Där fanns i samtalen en djup och samstämmig oro över den unika kombination av svåra – och med varandra samspelande – kriser. Globaliseringen har förtätat krisernas ömsesidighet – fattigdom, arbetslöshet, global uppvärmning, överbefolkning, vattenbrist, kvinnor och barns situation, utbildning, ekonomiskt tillväxtutrymme, mellanfolkliga konflikter, finanskris och rättvisa. Idag är den enes problem också den andres. Det finns inte längre något alldeles eget skyddsrum att krypa in i. Det går inte längre att gömma sig för världen.

Den största bristvaran av alla är tid. Hur skall vi – världssamfundet – hinna rätta till allt det som blivit så fel och därmed skapat sådana stora risker?

Vad president Obama åstadkommit under så kort tid är något av ett mirakel. Det vittnar många om i Washington. Samtalen har kommit igång efter åtta förlorade år. Diplomatin har fått nya förtecken över hela linjen; nedrustning, Mellanöstern, klimat- och energi, transatlantiska relationer, reglering av finansmarknader, att utveckla nya former och regler för globalt beslutsfattande, Iran-, Kina- och Rysslandsrelationer. Obama har skapat en utveckling där hoppet blivit den viktigaste drivkraften. Det är för att ge detta sitt moraliska stöd som den norska Nobelkommittén med stort mod gått in i matchen.

Något alternativ till att denna begynnande positiva utveckling skulle lyckas finns inte. Det är nu också otänkbart att Obama drar till Oslo och Stockholm i december utan att också komma till Köpenhamn. Kommer Obama till Köpenhamn så kommer också de andra. Bra! För första gången kan jag börja tro på resultat. Klimatförhandlingarna måste lyftas upp ur förhandlarträsket till statschefsnivå. Den ende som kan göra detta är Obama. Men Reinfeldt har dragit sitt strå till stacken, inte minst under G20-mötet i Pittsburgh.

Om nu Obama och världen går en lyckosam utveckling till mötes blir frågan om inte den norska Nobelkommittén har kvalificerat sig för ett kommande fredspris.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-10-12