Posts
Så brukade kineserna säga när nånting syntes helt omöjligt. Men inte längre så. Det kinesiska undret dundrar på. Självförtroendet gränsar till arrogans.
Den nya femårsplanen – 2011-2015 – är beslutad: tillväxt minst 10% per år, grön teknikomställning, 40 000 km superjärnvägar, 85 000 km motorvägar, konsumtionen och hemmaefterfrågan skall dubbleras.
Kina utexaminerar två miljoner civilingenjörer i år (Sverige knappt 3 000). Snart skall de bli tre. Kinas ”mjuka makt” skall expandera: utländska studenter, Konfuciusskolor runt om i världen, kinesiska språket skall expandera. En oerhörd satsning på vetenskap och teknik skall förvandla landet från världens fabrik till dess leverantör av nästa, nästnästa och nästnästnästa teknikgenerationer – inom alla områden.
Medan Europas arbetare strejkar för att bibehålla pensionsåldern vid 55 eller 60 års ålder, arbetar och gnor kinesen ständigt, ständigt. Därför ser också Europas och USA’s statsfinanser ut som de gör: lånefinansierade välfärds- och konsumtionssamhällen med underskott i handel och statsfinanser. Den finansiella krisen för Väst tycks ha långt har ände i utförslöpan. Kina har under ett par årtionden arbetat, sparat och samlat i ladorna. Konsumtionen som nu kommer betalas ur egen ficka. För IKEA, Walmart och engelska Tesco, som etablerade sig i veckan i Beijing stundar ännu bättre tider.
Men samtidigt höjs nu löner och levnadsstandarden för allt bredare folklager. Kina ligger fortfarande blott på 92:a plats i FN’s så kallade Human Development Index. För Ejendals och Clas Ohlson blir det ett annat Kina. Billig produktion kommer att flytta vidare till Bangladesh, Indonesien och Myanmar.
G20-mötet i Seoul speglar världens redan förändrade maktförhållande: ett skakigt Europa, där Sverige är bäst i klassen, ett USA politiskt, socialt och ekonomiskt på sluttande planet och ett Kina/Östasien väl på väg mot global makt. Det går fort nu.
Men vår bild av Kina är suddig, oskarp. Det beror bland annat på bristen på fri och öppen debatt, journalistik, medier, litteratur. Utbudet är platt, ointressant. Den store konstnären Ai Weiwei sattes i husarrest. Fredspristagaren Liu Xiaobo är okänd i sitt hemland. Kinesen är en disciplinerad medborgare som gör som makten (partiet) påbjuder. Skall det göras stora språng så hoppar man, kulturrevolution så revolterar man, tillverkas så tillverkar man. Nu skall det konsumeras.
Det är därför Kina sveper över jorden för råvaror av alla de slag. Det är därför malmfälten i Lappland har boom-time. Det är därför det finns all anledning att fråga sig: hur skall jorden räcka till för alla?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-11-29
Wednesday, December 1, 2010
Sunday, November 28, 2010
Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö
Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen?
Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt.
Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet.
Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal.
Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera.
Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande.
Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till.
All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar.
Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett.
För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik.
Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på?
Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare.
Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor.
I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj...
Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring.
Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden.
Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42˚C kroppstemperatur.
Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras.
Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen.
Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt.
Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet.
Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal.
Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera.
Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande.
Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till.
All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar.
Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett.
För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik.
Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på?
Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare.
Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor.
I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj...
Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring.
Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden.
Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42˚C kroppstemperatur.
Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras.
Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen.
Wednesday, November 24, 2010
Världsklass i Sockenstugan
Häromkvällen räckte inte parkeringarna till runt sockenstugan i Siljansnäs. Dit kom insocknes och utsocknes för att lyssna på folkmusik i världsklass. Det blev en förklarad kväll i magiskt varm gemenskap.
Olov Johansson, förmodligen världens kunnigaste och bäste nyckelharpo-spelare, hade tagit med sig Catriona McKay, virtuos på skotsk/keltisk harpa. Upplands ljusa låtar mötte keltiska längtansfyllda ballader och snabbfotade reels. Därtill Siljansnäs egna virtouser, Kungs Levi och Alm Nils. ”Kulturbanken”, en ideell förening i Siljansnäs bjöd in till denna musikfest med polskor, potatissoppa och många skrönor.
Folkmusiken är berättande. Den plockar upp och levandegör människor, känslor och upplevelser. En god folkmusiker är därför ofta också en fängslande berättare. Låten Första Klass till Glasgow fick illustrera och ge liv åt Catrionas och Olovs upplevelserika resa från ett ödsligt slott i Högländerna. Konduktören blev så tagen av deras musik att han upplät 1:a klassvagnen som improviserad konsertsal. Kanske ett tips till Tåg i Bergslagen.
Folkmusiken, särskilt dess ständiga förnyelse, uppstår ur möten. Festivaler och stämmor är kodorden. Olov och Catriona träffades – musikaliskt – på Falu Folkmusik Festival (FFF) för fem år sedan. FFF är borta, i praktiken också Musik vid Siljan, liksom Tällbergsdraget. De nödvändiga mötesplatserna tunnas ut till förmån för satsningar på Melodifestival-producerad musik med hållbarhet för någon dag eller vecka. Kommunen tackade nej till att delta i Vinterfest, som nu blivit en stor succé i Ovansiljan.
Det är en gåta att Leksand inte har orkat samla sig till att skapa en mötesplats för dess mest hållbara och kvalitativt högtstående kulturtradition. Spelmans-musiken har aldrig ramlat ur sin elitserie. Därför är det en självklarhet för Tällberg Forum att alltid ha med minst 50 folkmusiker. Så blir det också nästa sommar i Sigtuna.
Olov Johansson gjorde en viktig reflektion innan extranumret med Eric Sahlströms klassiska ”Spelmansglädje” drog med sig alla i salen. Han sa
”Det blir alltid en speciell värme och närhet när frivilliga står för arrangemang och för maten”. Det finns en speciell Siljansnäsanda som Orvar, Bibbi och alla de andra i Kulturbanken och Sockenstugan personifierar. Tällberg Foundation fick ta del av den för några år sedan när vi förlade en fantastisk invignings-konsert till byn.
Söndagskvällen i Sockenstugan visade också att det finns en publik, hungrig och törstande efter musik, gemenskap och autencitet.
Det är för mig obegripligt att inget av alla de starka och stolta Leksands-företagen, med undantag för en slant från Sparbanken, har valt att satsa på att bli förknippade med den dynamiska, gränsöverskridande och alltid egensinniga folkmusiken.
Något redigerad version publicerad i Dalarnas tidningar 2010-11-15 under rubriken Folkmusikens berättande själ
Olov Johansson, förmodligen världens kunnigaste och bäste nyckelharpo-spelare, hade tagit med sig Catriona McKay, virtuos på skotsk/keltisk harpa. Upplands ljusa låtar mötte keltiska längtansfyllda ballader och snabbfotade reels. Därtill Siljansnäs egna virtouser, Kungs Levi och Alm Nils. ”Kulturbanken”, en ideell förening i Siljansnäs bjöd in till denna musikfest med polskor, potatissoppa och många skrönor.
Folkmusiken är berättande. Den plockar upp och levandegör människor, känslor och upplevelser. En god folkmusiker är därför ofta också en fängslande berättare. Låten Första Klass till Glasgow fick illustrera och ge liv åt Catrionas och Olovs upplevelserika resa från ett ödsligt slott i Högländerna. Konduktören blev så tagen av deras musik att han upplät 1:a klassvagnen som improviserad konsertsal. Kanske ett tips till Tåg i Bergslagen.
Folkmusiken, särskilt dess ständiga förnyelse, uppstår ur möten. Festivaler och stämmor är kodorden. Olov och Catriona träffades – musikaliskt – på Falu Folkmusik Festival (FFF) för fem år sedan. FFF är borta, i praktiken också Musik vid Siljan, liksom Tällbergsdraget. De nödvändiga mötesplatserna tunnas ut till förmån för satsningar på Melodifestival-producerad musik med hållbarhet för någon dag eller vecka. Kommunen tackade nej till att delta i Vinterfest, som nu blivit en stor succé i Ovansiljan.
Det är en gåta att Leksand inte har orkat samla sig till att skapa en mötesplats för dess mest hållbara och kvalitativt högtstående kulturtradition. Spelmans-musiken har aldrig ramlat ur sin elitserie. Därför är det en självklarhet för Tällberg Forum att alltid ha med minst 50 folkmusiker. Så blir det också nästa sommar i Sigtuna.
Olov Johansson gjorde en viktig reflektion innan extranumret med Eric Sahlströms klassiska ”Spelmansglädje” drog med sig alla i salen. Han sa
”Det blir alltid en speciell värme och närhet när frivilliga står för arrangemang och för maten”. Det finns en speciell Siljansnäsanda som Orvar, Bibbi och alla de andra i Kulturbanken och Sockenstugan personifierar. Tällberg Foundation fick ta del av den för några år sedan när vi förlade en fantastisk invignings-konsert till byn.
Söndagskvällen i Sockenstugan visade också att det finns en publik, hungrig och törstande efter musik, gemenskap och autencitet.
Det är för mig obegripligt att inget av alla de starka och stolta Leksands-företagen, med undantag för en slant från Sparbanken, har valt att satsa på att bli förknippade med den dynamiska, gränsöverskridande och alltid egensinniga folkmusiken.
Något redigerad version publicerad i Dalarnas tidningar 2010-11-15 under rubriken Folkmusikens berättande själ
Tallberg sprider sig
Det är egentligen förunderligt hur begrepp/varumärken kommer till, blir till levande bilder i människors sinnen och föreställningsvärldar. ”Tallberg” – som Tällberg Foundation och Tällberg Forum kommit att kallas – har för många, många människor runt världen blivit ett begrepp som står för samtal, frihet, obundenhet, skönhet, nätverk – men framför allt för lärande om den helhet som våra ekonomiska, ekologiska och politiska verkligheter utvecklats till.
Tällberg Foundations grundläggande frågeställning har sedan många år varit ”Hur i hela världen skall vi leva tillsammans – Vi människor och vi med naturen?” Det blir allt viktigare att kunna ge konkreta svar på den frågan – ju tätare folkens ömsesidiga beroenden blir. Globaliserings-processen har förvisso inte kommit till någon vägs ände.
Vi har kritiskt svåra frågor att komma överens om: energiförsörjningen, finansmarknaderna, jobben, äldreomsorgen, migrationen. Nationell politik måste diskuteras, prövas och definieras i sina vidare internationella ekonomiska och ekologiska sammanhang. Tällberg Foundation förutsåg tidigt denna utveckling och skapade en arena för det globala samtalet i Tällbergs by.
Nu har alltfler länder och platser önskat oss välkomna. Vi gör numera ungefär en ”Tallberg Workshop” i månaden på olika platser runt jorden. Vi har också fått många önskemål att göra ett komplett Tallberg Forum på så vitt skilda platser som Ecuador, USA, Sydafrika.
Tällberg Foundation har nu beslutat att för första gången förlägga ett Forum utanför Tällbergs by och kommunens hank och stör. Vi har valt att för 2011 förlägga ett Tällberg Winter Forum den 10-12 februari till Voksenåsen i Nordmarka, strax ovanför Oslo. Voksenåsen var det norska folkets nationalgåva till Sverige som tack för stödet under andra världskriget. Sommarens Forum förläggs till Sigtuna, Sveriges äldsta stad vid Mälarens strand, norr om Stockholm i slutet av juni. Temat för 2011 års forumarbete blir ”Hur kan vi komma överens att bli överens”, med tonvikt på ekonomi-, energi- och miljöekvationen. Det hastar att få fram globala avtal och lösningar.
Men även om vi gör ett Forum-uppehåll i Tällberg och Dalarna kommer vi att ha många aktiviteter här under året. Vi planerar bland annat ett Tällberg höstforum tillsammans med Teknikdalen för gymnasielever och lärare som en uppföljning av årets framgångsrika Rework the World-konferens som hade 1700 deltagare från 125 länder. Det är inte minst viktigt att den nya generationen blir entreprenörer i och på den nya tidens alltmer krävande villkor.
Tällberg är en plats där himmel och jord möts. Det är en plats ägnad för reflektion och inspiration. Må den aldrig bygga sig fördärvad till en konventionell turistdestination, likt alla andra.
Det Tällberg Foundation har bidragit med är att transformera platsen ”Tällberg” till en idé, ett begrepp ”Tallberg”, som står för samtalets betydelse för att lösa problem och se möjligheter i den tätnande globala/lokala gemenskapen.
Platsen Tällberg ligger där den ligger, men idén Tallberg har fått ett långt vidare fäste.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-10-14
Tällberg Foundations grundläggande frågeställning har sedan många år varit ”Hur i hela världen skall vi leva tillsammans – Vi människor och vi med naturen?” Det blir allt viktigare att kunna ge konkreta svar på den frågan – ju tätare folkens ömsesidiga beroenden blir. Globaliserings-processen har förvisso inte kommit till någon vägs ände.
Vi har kritiskt svåra frågor att komma överens om: energiförsörjningen, finansmarknaderna, jobben, äldreomsorgen, migrationen. Nationell politik måste diskuteras, prövas och definieras i sina vidare internationella ekonomiska och ekologiska sammanhang. Tällberg Foundation förutsåg tidigt denna utveckling och skapade en arena för det globala samtalet i Tällbergs by.
Nu har alltfler länder och platser önskat oss välkomna. Vi gör numera ungefär en ”Tallberg Workshop” i månaden på olika platser runt jorden. Vi har också fått många önskemål att göra ett komplett Tallberg Forum på så vitt skilda platser som Ecuador, USA, Sydafrika.
Tällberg Foundation har nu beslutat att för första gången förlägga ett Forum utanför Tällbergs by och kommunens hank och stör. Vi har valt att för 2011 förlägga ett Tällberg Winter Forum den 10-12 februari till Voksenåsen i Nordmarka, strax ovanför Oslo. Voksenåsen var det norska folkets nationalgåva till Sverige som tack för stödet under andra världskriget. Sommarens Forum förläggs till Sigtuna, Sveriges äldsta stad vid Mälarens strand, norr om Stockholm i slutet av juni. Temat för 2011 års forumarbete blir ”Hur kan vi komma överens att bli överens”, med tonvikt på ekonomi-, energi- och miljöekvationen. Det hastar att få fram globala avtal och lösningar.
Men även om vi gör ett Forum-uppehåll i Tällberg och Dalarna kommer vi att ha många aktiviteter här under året. Vi planerar bland annat ett Tällberg höstforum tillsammans med Teknikdalen för gymnasielever och lärare som en uppföljning av årets framgångsrika Rework the World-konferens som hade 1700 deltagare från 125 länder. Det är inte minst viktigt att den nya generationen blir entreprenörer i och på den nya tidens alltmer krävande villkor.
Tällberg är en plats där himmel och jord möts. Det är en plats ägnad för reflektion och inspiration. Må den aldrig bygga sig fördärvad till en konventionell turistdestination, likt alla andra.
Det Tällberg Foundation har bidragit med är att transformera platsen ”Tällberg” till en idé, ett begrepp ”Tallberg”, som står för samtalets betydelse för att lösa problem och se möjligheter i den tätnande globala/lokala gemenskapen.
Platsen Tällberg ligger där den ligger, men idén Tallberg har fått ett långt vidare fäste.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-10-14
Monday, September 27, 2010
Sveriges nya mittenpartier
För en sådär tjugo år sedan gjorde vi på Sifo (jag var Sifo-chef på den tiden) en värdering av hur långt Socialdemokraterna skulle kunna sjunka i väljaropinionen. Hur stor var själva kärntruppen? Efter analyser och samtal blev vår bedömning att partiets nedre gräns, "bottom line", var 25 procent.
Analysen gjordes mot bakgrund av de nya strömningar som börjat dra genom Europa och USA under 1980-talet. Thatcher och Reagan förde in en ny ekonomisk politik. Sovjetunionen vittrade. Upproret 1989 på Himmelska Fridens Torg ingav hopp om demokrati också i Kina.
Även Sverige hade börjat avreglera. Kanslihushögern kämpade mot löntagarfondsvänstern. Rosornas krig avlöste varandra.
Moderaternas unge Fredrik Reinfeldt uppfattade tidigt det pågående opinionsskiftet och påbörjade - inifrån - marschen mot de framgångar som bara ett parti i den politiska "mitten" kan uppnå i ett land som Sverige. Socialdemokraterna gjorde det inte. I regeringsställning koncentrerade de sig på att ta ansvar för Sverige, gömde behoven av inre förnyelse, förlorade så småningom regeringsmakten.
Det är tämligen ofarligt att anta att den gamla Socialdemokratins väljare nu har krympt till mellan 15-20 procent av väljarkåren. Men också dess institutioner och folkrörelsebastioner har oåterkalleligen vittrat och krympt. Men därmed inte sagt att dess värderingar inte representerar mycket av det centrala i det långa och ständigt fortgående svenska samhällsbygget. Socialdemokraterna har också förflyttat sig mot det som nu är mitten i 2000-talets politik: Solidaritet, kampen mot utanförskapet, företagande, kunskap och miljö.
De två svenska "arbetarepartierna" - (S) och (M) - är den nya mitten i svensk politik. De har 60 procent av väljarkåren bakom sig. De representerar båda den politik som väljarna har beställt. Småpartierna förblev små i valet. Miljöpartiet skulle säkert ha fått över tio procent om de inte gått i koalition. FP, C och KD är marginalpartier. SD ligger bortom den sedvanliga höger/vänsterskalan. De har ingenting med, eller i, "mitten" att göra bara för att slumpen gjort partiet till en parlamentarisk tunga på vågen.
Jag tror faktiskt att Socialdemokraterna har gjort ett ganska bra val, trots bristen på intern förnyelse och att Moderaterna faktiskt borde ha gjort ett bättre val på basis av sitt långa förändringsarbete.
I den rättvisaste av världar borde väljarna få som de har röstat: en bastant majoritet för de båda arbetarepartierna som positionerat sig i mitten av mitten, till förmån för att Sverige fortsatt kan utvecklas som en förebild i den värld av gemenskap och ömsesidighet som har givits etiketten globalisering.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-09-26 21:37
Analysen gjordes mot bakgrund av de nya strömningar som börjat dra genom Europa och USA under 1980-talet. Thatcher och Reagan förde in en ny ekonomisk politik. Sovjetunionen vittrade. Upproret 1989 på Himmelska Fridens Torg ingav hopp om demokrati också i Kina.
Även Sverige hade börjat avreglera. Kanslihushögern kämpade mot löntagarfondsvänstern. Rosornas krig avlöste varandra.
Moderaternas unge Fredrik Reinfeldt uppfattade tidigt det pågående opinionsskiftet och påbörjade - inifrån - marschen mot de framgångar som bara ett parti i den politiska "mitten" kan uppnå i ett land som Sverige. Socialdemokraterna gjorde det inte. I regeringsställning koncentrerade de sig på att ta ansvar för Sverige, gömde behoven av inre förnyelse, förlorade så småningom regeringsmakten.
Det är tämligen ofarligt att anta att den gamla Socialdemokratins väljare nu har krympt till mellan 15-20 procent av väljarkåren. Men också dess institutioner och folkrörelsebastioner har oåterkalleligen vittrat och krympt. Men därmed inte sagt att dess värderingar inte representerar mycket av det centrala i det långa och ständigt fortgående svenska samhällsbygget. Socialdemokraterna har också förflyttat sig mot det som nu är mitten i 2000-talets politik: Solidaritet, kampen mot utanförskapet, företagande, kunskap och miljö.
De två svenska "arbetarepartierna" - (S) och (M) - är den nya mitten i svensk politik. De har 60 procent av väljarkåren bakom sig. De representerar båda den politik som väljarna har beställt. Småpartierna förblev små i valet. Miljöpartiet skulle säkert ha fått över tio procent om de inte gått i koalition. FP, C och KD är marginalpartier. SD ligger bortom den sedvanliga höger/vänsterskalan. De har ingenting med, eller i, "mitten" att göra bara för att slumpen gjort partiet till en parlamentarisk tunga på vågen.
Jag tror faktiskt att Socialdemokraterna har gjort ett ganska bra val, trots bristen på intern förnyelse och att Moderaterna faktiskt borde ha gjort ett bättre val på basis av sitt långa förändringsarbete.
I den rättvisaste av världar borde väljarna få som de har röstat: en bastant majoritet för de båda arbetarepartierna som positionerat sig i mitten av mitten, till förmån för att Sverige fortsatt kan utvecklas som en förebild i den värld av gemenskap och ömsesidighet som har givits etiketten globalisering.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-09-26 21:37
Tuesday, September 21, 2010
Den tredje berättelsen
Vår tid präglas av två berättelser. Den dominerande berättelsen är den om ekonomisk tillväxt. Det är en materialistisk berättelse om jobb, välfärd, rikedom och makt. Vi antas inte kunna få för mycket av någondera. Sedan långliga tider har ekonomisk teori och politik formats för att bära berättelsen framåt. Företagsstrategier och kapitalmarknader kan numera inte fungera utan tillväxt av marknadsvärde och utdelning.
Näringslivets belöningssystem - och i ökande grad den offentliga sektorns - är konstruerade för att belöna tillväxt. Men de är också oftast konstruerade så att de eliminerar pinan för chefer som misslyckas. De eliminerar därmed också den personliga risken, som är själva kärnan i kapitalismen.
Den andra och konkurrerande berättelsen är den om tillväxtens gränser och om ekosystemens - oceanernas, atmosfärens, skogarnas, den biologiska mångfaldens - gränsvillkor. Den storyn har bara femtio år på nacken. Den berättas främst av forskare och vetenskapsmän inom en rad naturvetenskapliga områden. Kunskapen om biosfärens komplexitet ökar snabbt, därmed också insikten om dess sårbarhet. Den storyn är existentiell och moralisk.
Den ena berättelsen handlar om pengar. Den andra om miljön. Ingendera handlar egentligen om, eller utgår från, människans framtida villkor.
Man måste fråga sig varför klimatfrågan, som under förra hösten dominerade allas agendor, sedan efter Köpenhamnsfiaskot dog ut. Det var politiskt helt ofarligt att misslyckas i Köpenhamn. Det blev ingen folkstorm. Ingen minister någonstans tvingades avgå. Man bör fundera över varför? I valrörelsen har den blivit en bisats.
Jag tror vi behöver en tredje berättelse som tar människans bästa som utgångspunkt, inte ekonomin och inte ekologin. Givetvis behöver människan både ekonomiska och ekologiska resurser. De senare är en avgörande förutsättning för de förra.
Det har aldrig varit en framgångsrik strategi att både äta kakan och försöka ha den kvar. Vi kan inte såga den gren som sju och snart nio miljarder människor sitter på. Det kommer inte att gå att gömma sig för naturen. Ledande vetenskapsmän i Europa och USA varnar för att dagens mångfald av extrema väderhändelser i Ryssland, Kina, Pakistan, Niger, Chad, USA, Australien, Centraleuropa, Norra Ishavet, Honduras och Indien blir morgondagens normala.
Den här valrörelsen är förlorad i klimat-, energi- och miljöfrågan. Därför bör vi dagen efter valet påbörja samtalet om hur vi människor vill leva i framtiden. Vi är ohjälpligt beroende av, och utlämnande till varandra och till naturen.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-09-17
Näringslivets belöningssystem - och i ökande grad den offentliga sektorns - är konstruerade för att belöna tillväxt. Men de är också oftast konstruerade så att de eliminerar pinan för chefer som misslyckas. De eliminerar därmed också den personliga risken, som är själva kärnan i kapitalismen.
Den andra och konkurrerande berättelsen är den om tillväxtens gränser och om ekosystemens - oceanernas, atmosfärens, skogarnas, den biologiska mångfaldens - gränsvillkor. Den storyn har bara femtio år på nacken. Den berättas främst av forskare och vetenskapsmän inom en rad naturvetenskapliga områden. Kunskapen om biosfärens komplexitet ökar snabbt, därmed också insikten om dess sårbarhet. Den storyn är existentiell och moralisk.
Den ena berättelsen handlar om pengar. Den andra om miljön. Ingendera handlar egentligen om, eller utgår från, människans framtida villkor.
Man måste fråga sig varför klimatfrågan, som under förra hösten dominerade allas agendor, sedan efter Köpenhamnsfiaskot dog ut. Det var politiskt helt ofarligt att misslyckas i Köpenhamn. Det blev ingen folkstorm. Ingen minister någonstans tvingades avgå. Man bör fundera över varför? I valrörelsen har den blivit en bisats.
Jag tror vi behöver en tredje berättelse som tar människans bästa som utgångspunkt, inte ekonomin och inte ekologin. Givetvis behöver människan både ekonomiska och ekologiska resurser. De senare är en avgörande förutsättning för de förra.
Det har aldrig varit en framgångsrik strategi att både äta kakan och försöka ha den kvar. Vi kan inte såga den gren som sju och snart nio miljarder människor sitter på. Det kommer inte att gå att gömma sig för naturen. Ledande vetenskapsmän i Europa och USA varnar för att dagens mångfald av extrema väderhändelser i Ryssland, Kina, Pakistan, Niger, Chad, USA, Australien, Centraleuropa, Norra Ishavet, Honduras och Indien blir morgondagens normala.
Den här valrörelsen är förlorad i klimat-, energi- och miljöfrågan. Därför bör vi dagen efter valet påbörja samtalet om hur vi människor vill leva i framtiden. Vi är ohjälpligt beroende av, och utlämnande till varandra och till naturen.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-09-17
Saturday, September 18, 2010
Climate politics
Climate is a system, an atmospheric system. A part of the biosphere, part of the living Gaia. Do we understand Gaia? Do we actually know – evidence-based - how the complex, interactive, adaptive systems of the biosphere work? Of course not. But at times, we – you and I – pretend we do.
Yes, we do have patches of knowledge, theories and some reliable science, also streams of observations.
Now, politics is also a system, a decision-making system. A part of civilization. Part of the ever-expanding civilization of humanity. 7 billions of us are just around the time corner.
Arriving at 450 ppm (of CO2 atmospheric concentration) is also just around the corner – a few decades away. Hansen (et al) showed in 2008 by collecting evidence from ice cores and out of the generous sources of geological history that the icing of the poles and glaciers materialized only at 450 ppm± 100.
350 ppm is the bottom line, as we say in business.
The Holocene’s – the last 15 000 years – climate was favourable for the growth and development of the human species. The atmospheric concentration never exceeded 280 ppm.
Over the last one million years the ppm concentration has been as low as 180 and as high as 280 during warm inter-glacial periods. We might have, in geological, been as high as 1000 ppm and over. But there is no hard evidence.
Climate has been around for billions of years. Politics only for a couple of thousand years or so. Democracy for 235 years or so. Climate science – and Earth sciences – is young disciplines, even given Linnaeus, Tyndall, Arrhenius and Keeling.
Perhaps the best news around is that the mighty and intricate climate system in all its myriad of interactions with a myriad of parts of other systems, has been thrown off its past short – for 15 000 years? – period of “balance” by human manipulations of the biosphere.
In that case, we should – at least with linear logic – be able to push it back into balance. If the effect has a cause, remove the cause and, voilà, the effect - the warming - will disappear. That is the logic dominating climate politics.
But, in systems logics, change patterns are not linear. Interdependencies change interdependencies. Feedback loops seek and create new behaviours. The very nature of inter-dependencies changes. The formidable energy contents in the atmosphere (and the troposphere and stratosphere) continuously behave differently in relation to oceans, forests, land- and ice masses and to the biodiversity. Once destabilized, can we expect a moderately stable evolutionary process like the forever ongoing climate change to be restabilized back to its original pattern of change? By humanly organized politics?
Politics is a process through which we humans come to agreement on what to collectively do. Sometimes to reach for a vision. More often than not to reach a compromise. More commonly politics react rather than preact. Climate politics are reactive to observed and foreseen fallouts of human behaviour. If the observed and foreseen fallout would mean death of billions, simple logics pray: change our behaviour.
The science community – the IPCC-crowd - evaluates the probability for catastrophic climate events to be more than 90 percent, if no massive adaptation of human and systems behaviours is undertaken. The cost of the full risk fall-out is the loss of civilization as we know it. Collapses have happened before.
However, I, for one, am not convinced that a massive, swift, global change of human behaviour – like instantaneously eliminating carbon emissions – would affect the climate system of today, as it would have affected the climate system of two hundred years ago. But, of course, we never know.
The very good news, if the dominating hypothesis that human behaviour is the trigger of global hotting (as Lovelock prefers to say), is that we logically should be able to do something about it; that politics can have a role to play; that new technologies can have a role to play.
The famous climatologist Stephen Schneider, who recently died, formulated in his last book “Science as a contact sport” the question: Can democracy deal with complexity? It is a smart question but, I am afraid, the wrong question.
Democracy – as a political decision-making system, be it in a village, municipality, region or nation – has developed as a response to the increasing complexity of modern society over the last 250 years. Democracy is a process to reconcile juxtaposed, contradictory interests in society. Society’s complexity has intensified with the exponential growth of stakeholder interests. Political systems have evolved to become more effective to deal with the complexity of nations, markets, civil society, financial systems and cultural differences.
Democracy is a process of achieving consensus on legally building agreements and to use force if they are not followed. The more parties to the process the more complex this becomes. Hence the explosion of lobbies and special interests media. In Copenhagen at Cop15, 192 countries convened and at least 10 000 special interests were assembled. Result: chaos, anger, disappointment. Democracy could not deal with the simplicity of the issue at hand: to backtrack the atmospheric concentration of CO2 to 350 ppm or less.
I took the position – after visiting Cop14 in Poznan, that the design of the negotiating process was so flawed that it could not work. To go to Copenhagen would, in my eyes, be to indirectly support something designed to fail. Most people who walked down the Copenhagen Lane were either there to make an agreement not to happen, to get a slice of the media or research cakes, or… just to be there.
It was a make believe, an illustration of action never meant to happen. A few were there in earnest. Sic transit mundi.
The fiasco of Copenhagen created no political uproar or unrest – anywhere. No prime minister, not a single minister of the environment resigned. The negotiating lobby and institutions continued intact. I can even suspect that Cop 15 with some was never seriously meant to be a success. It was the success of failure.
Climate politics – and all its beneficiaries – are about make believe, not about the realities as Hansen, Lovelock, Schneider and Pachauri see them.
I believe that Climate Politics is not about a relative situation. It is about an absolute condition. Binary. Black or white. Go or no Go. Die or Live. It is a simple choice, not complex. Democracy has proven bad to deal with simplicity of choice. Hitler or no Hitler, nuclear arms or no nucleus, Saddam or no Saddams, ethnic cleansing or not, stoning of woman or no stoning. 350 ppm or 550 ppm. Democracy is bad at dealing with simplicity of choice. It makes people die in the millions. In the end we are always forced out of our comfort zones to deal with the evil; but more often than not when it is late in the game. Ask the Tutsis. Climate politics is about the endgame.
And my own inability to speak up makes me an accomplice, an actor in the play.
Last autumn, the country of Sweden held the chairmanship of the European Union. Highest on the agenda of prime minister, Fredrik Reinfeldt, was to prepare for Copenhagen and deliver an effective agreement. But of course, the containment of the financial crises was still the overriding agenda.
In Sweden, we have one more week to go to the parliamentary elections. I can tell you that climate is but a tiny part of the agenda. In the world I come from - Business - the price of failure is brutal - bankruptcy, loss of jobs, extinction of assets.
Remuneration systems for financial and business elites have removed the pain of failure. The system is flawed by short-circuiting crucial feedback loops.
In the world of “Realpolitik”, climate politics is a make believe.
The objectives of the EU, is to cut carbon emissions by 20% from the level of 1990 by 2020. They said, however, that if other industrial countries would do the same, they would increase the target to 30%. That, my friends, is what I call truly genuine and courageous leadership.
Sweden has adapted a target of 30%, but as the country had been so successful in cutting CO2 before 1990 – not least thanks to nuclear power, it actually had the possibility to increase its emission by 4% under the Kyoto protocol.
Sweden boasts that it has succeeded to lower emissions to 8 tons per person (US 20 tons). However, if you take a systems approach, we should add 6 for the emissions that are a result of our imports and also another 8 tons per person linked to the emissions that the government owned utility Vattenfall emits over Europe. The financial results of Vattenfall are duly consolidated in the accounts of the Kingdom of Sweden.
Another objective in climate politics in this part of the world is not to allow the warming to exceed +2oC, counting from the beginning of the industrial age.
That objective is nothing but allowing politics to stay within its own comfort zone. No political action is demanded to correct the infusion of CO2 emission into the atmosphere that has happened hitherto.
But moreover, I think it is an illusion – no a delusion - to invoke people in the belief that the biosphere could be managed like a machine; that there is a thermostat out there that we can, with absolute precision, calibrate to +2oC, neither less nor more. Switch on or off.
The +2oC objective is a make-believe that we are not dealing with a living system.
We have to apply a systems analysis to a systems problem. Climate, as all of you know, knows no borders. Solutions can not be subject to national politics. The brutal truth is that there is no governance system to deal with borderless problems. (No legitimate military or policing force to put behind laws and agreements on climate, ocean, the arctic, biodiversity…)
Of course we cannot negotiate with nature. Ask the Pakistanis or the Russians or the Inuits, the Guatemalans or the people of Darfur, Tchad or Niger. Or for that matter, of the US, China, India or Central Europe.
The dominating narrative of our time is “economic growth”. Economic theory, political theory forges the institutions that are realizing this story. This story influences the demand on new technologies. The fulfilment of the narrative designs the incentive systems that encourage further economic growth to further growth. The incentive systems of the financial and business worlds are interlinked, locked in, with the incentive systems of the political world.
The competing narrative begun to emerge some 50 years ago. This narrative is one of “limits to growth and one of ecological boundary conditions” to human and economic development. This story has not yet found a solid footing in the worlds of politics and of business. The dominating narrative is materialistic and pragmatic - the limits story is existential, spiritual and moral.
The first story’s point of departure is power and money. The second story’s point of departure is the ecosystem. Neither story really has the wellbeing of human beings, people, as its point of departure.
Kofi Annan created the Global Humanitarian Forum which solidly took the people perspective on climate change and ecological decline. He, Mary Robinson and others introduced the concept of Climate Justice. I do not think that we will be able to create the politics to stabilize and protect the environment needed, if we don’t take the human being as the point of departure, not the economy, nor the ecology.
Barbara Tuchman, the great historian, observed that the only successful politics is the politics that serve people’s self interest. Solidarity with others is a part of self interest. If grand visions, utopias, are not linked to the self interests of people, we embark, as Barbara Tuchman observed, on the “March of Folly”.
It is a fact that fish, horses, trees and birds don’t vote. But people do. The politics of Climate Change can only start by creating an enlightened self-interest of the middle class and of the masses. Today it hasn’t and I’m afraid that the leadership is not taking us there.
Not even the stories of the wild-fires in Russia (and today in Siberia!), the flooding of Pakistan or the draughts in Australia are understood as evidence of threats to everyone on the planet. Interdependent as we are.
Kennedy formulated the vision for Americans to place a man on the moon within a decade. I think the proper vision for us is to state the vision to make man remain on earth. The bridge to this is how we produce the energy needed for our sustenance and value creation. The concrete vision I wish to formulate is that every human being should have access to clean electricity within 25 years. For free.
Is this doable? Of course. But things will have to be changed.
Finally, we need democracy to evolve, to deal with the rapidly increasing complexity of the human society. But we also need a legitimate political system whereby we can deal with simplicity with the Gordian knot. The simplicity of finite situations like not transgressing the life giving balances of nature.
We have to provide an operational answer to the question: “How on earth can we live together – we the humans and we with nature”.
Let me finish by reading a poem, written in 1977 by my dear friend and associate James Wine:
Is it enough that we are Americans, Brazilians, Chinese and Danes?
Is it enough that we are Economists, Family, Girls, Happy and Intellectual?
Is it enough that we are Jews, Kids, Lost, Musicians and Navigators?
Is it enough that we are Open, Powerful, Quislings, Right and Stereotyped?
Is it enough that we are Teachers, Unbelieving, Visionary, Wrong, Xenophobic, Yellow and Zen?
Is it enough that we are all the Earth’s?
Let’s celebrate.
It’s Interdependence Day!
(Draft notes for key-note at Berlin event, Sept 10-12 2010 - Interdependent Day)
Yes, we do have patches of knowledge, theories and some reliable science, also streams of observations.
Now, politics is also a system, a decision-making system. A part of civilization. Part of the ever-expanding civilization of humanity. 7 billions of us are just around the time corner.
Arriving at 450 ppm (of CO2 atmospheric concentration) is also just around the corner – a few decades away. Hansen (et al) showed in 2008 by collecting evidence from ice cores and out of the generous sources of geological history that the icing of the poles and glaciers materialized only at 450 ppm± 100.
350 ppm is the bottom line, as we say in business.
The Holocene’s – the last 15 000 years – climate was favourable for the growth and development of the human species. The atmospheric concentration never exceeded 280 ppm.
Over the last one million years the ppm concentration has been as low as 180 and as high as 280 during warm inter-glacial periods. We might have, in geological, been as high as 1000 ppm and over. But there is no hard evidence.
Climate has been around for billions of years. Politics only for a couple of thousand years or so. Democracy for 235 years or so. Climate science – and Earth sciences – is young disciplines, even given Linnaeus, Tyndall, Arrhenius and Keeling.
Perhaps the best news around is that the mighty and intricate climate system in all its myriad of interactions with a myriad of parts of other systems, has been thrown off its past short – for 15 000 years? – period of “balance” by human manipulations of the biosphere.
In that case, we should – at least with linear logic – be able to push it back into balance. If the effect has a cause, remove the cause and, voilà, the effect - the warming - will disappear. That is the logic dominating climate politics.
But, in systems logics, change patterns are not linear. Interdependencies change interdependencies. Feedback loops seek and create new behaviours. The very nature of inter-dependencies changes. The formidable energy contents in the atmosphere (and the troposphere and stratosphere) continuously behave differently in relation to oceans, forests, land- and ice masses and to the biodiversity. Once destabilized, can we expect a moderately stable evolutionary process like the forever ongoing climate change to be restabilized back to its original pattern of change? By humanly organized politics?
Politics is a process through which we humans come to agreement on what to collectively do. Sometimes to reach for a vision. More often than not to reach a compromise. More commonly politics react rather than preact. Climate politics are reactive to observed and foreseen fallouts of human behaviour. If the observed and foreseen fallout would mean death of billions, simple logics pray: change our behaviour.
The science community – the IPCC-crowd - evaluates the probability for catastrophic climate events to be more than 90 percent, if no massive adaptation of human and systems behaviours is undertaken. The cost of the full risk fall-out is the loss of civilization as we know it. Collapses have happened before.
However, I, for one, am not convinced that a massive, swift, global change of human behaviour – like instantaneously eliminating carbon emissions – would affect the climate system of today, as it would have affected the climate system of two hundred years ago. But, of course, we never know.
The very good news, if the dominating hypothesis that human behaviour is the trigger of global hotting (as Lovelock prefers to say), is that we logically should be able to do something about it; that politics can have a role to play; that new technologies can have a role to play.
The famous climatologist Stephen Schneider, who recently died, formulated in his last book “Science as a contact sport” the question: Can democracy deal with complexity? It is a smart question but, I am afraid, the wrong question.
Democracy – as a political decision-making system, be it in a village, municipality, region or nation – has developed as a response to the increasing complexity of modern society over the last 250 years. Democracy is a process to reconcile juxtaposed, contradictory interests in society. Society’s complexity has intensified with the exponential growth of stakeholder interests. Political systems have evolved to become more effective to deal with the complexity of nations, markets, civil society, financial systems and cultural differences.
Democracy is a process of achieving consensus on legally building agreements and to use force if they are not followed. The more parties to the process the more complex this becomes. Hence the explosion of lobbies and special interests media. In Copenhagen at Cop15, 192 countries convened and at least 10 000 special interests were assembled. Result: chaos, anger, disappointment. Democracy could not deal with the simplicity of the issue at hand: to backtrack the atmospheric concentration of CO2 to 350 ppm or less.
I took the position – after visiting Cop14 in Poznan, that the design of the negotiating process was so flawed that it could not work. To go to Copenhagen would, in my eyes, be to indirectly support something designed to fail. Most people who walked down the Copenhagen Lane were either there to make an agreement not to happen, to get a slice of the media or research cakes, or… just to be there.
It was a make believe, an illustration of action never meant to happen. A few were there in earnest. Sic transit mundi.
The fiasco of Copenhagen created no political uproar or unrest – anywhere. No prime minister, not a single minister of the environment resigned. The negotiating lobby and institutions continued intact. I can even suspect that Cop 15 with some was never seriously meant to be a success. It was the success of failure.
Climate politics – and all its beneficiaries – are about make believe, not about the realities as Hansen, Lovelock, Schneider and Pachauri see them.
I believe that Climate Politics is not about a relative situation. It is about an absolute condition. Binary. Black or white. Go or no Go. Die or Live. It is a simple choice, not complex. Democracy has proven bad to deal with simplicity of choice. Hitler or no Hitler, nuclear arms or no nucleus, Saddam or no Saddams, ethnic cleansing or not, stoning of woman or no stoning. 350 ppm or 550 ppm. Democracy is bad at dealing with simplicity of choice. It makes people die in the millions. In the end we are always forced out of our comfort zones to deal with the evil; but more often than not when it is late in the game. Ask the Tutsis. Climate politics is about the endgame.
And my own inability to speak up makes me an accomplice, an actor in the play.
Last autumn, the country of Sweden held the chairmanship of the European Union. Highest on the agenda of prime minister, Fredrik Reinfeldt, was to prepare for Copenhagen and deliver an effective agreement. But of course, the containment of the financial crises was still the overriding agenda.
In Sweden, we have one more week to go to the parliamentary elections. I can tell you that climate is but a tiny part of the agenda. In the world I come from - Business - the price of failure is brutal - bankruptcy, loss of jobs, extinction of assets.
Remuneration systems for financial and business elites have removed the pain of failure. The system is flawed by short-circuiting crucial feedback loops.
In the world of “Realpolitik”, climate politics is a make believe.
The objectives of the EU, is to cut carbon emissions by 20% from the level of 1990 by 2020. They said, however, that if other industrial countries would do the same, they would increase the target to 30%. That, my friends, is what I call truly genuine and courageous leadership.
Sweden has adapted a target of 30%, but as the country had been so successful in cutting CO2 before 1990 – not least thanks to nuclear power, it actually had the possibility to increase its emission by 4% under the Kyoto protocol.
Sweden boasts that it has succeeded to lower emissions to 8 tons per person (US 20 tons). However, if you take a systems approach, we should add 6 for the emissions that are a result of our imports and also another 8 tons per person linked to the emissions that the government owned utility Vattenfall emits over Europe. The financial results of Vattenfall are duly consolidated in the accounts of the Kingdom of Sweden.
Another objective in climate politics in this part of the world is not to allow the warming to exceed +2oC, counting from the beginning of the industrial age.
That objective is nothing but allowing politics to stay within its own comfort zone. No political action is demanded to correct the infusion of CO2 emission into the atmosphere that has happened hitherto.
But moreover, I think it is an illusion – no a delusion - to invoke people in the belief that the biosphere could be managed like a machine; that there is a thermostat out there that we can, with absolute precision, calibrate to +2oC, neither less nor more. Switch on or off.
The +2oC objective is a make-believe that we are not dealing with a living system.
We have to apply a systems analysis to a systems problem. Climate, as all of you know, knows no borders. Solutions can not be subject to national politics. The brutal truth is that there is no governance system to deal with borderless problems. (No legitimate military or policing force to put behind laws and agreements on climate, ocean, the arctic, biodiversity…)
Of course we cannot negotiate with nature. Ask the Pakistanis or the Russians or the Inuits, the Guatemalans or the people of Darfur, Tchad or Niger. Or for that matter, of the US, China, India or Central Europe.
The dominating narrative of our time is “economic growth”. Economic theory, political theory forges the institutions that are realizing this story. This story influences the demand on new technologies. The fulfilment of the narrative designs the incentive systems that encourage further economic growth to further growth. The incentive systems of the financial and business worlds are interlinked, locked in, with the incentive systems of the political world.
The competing narrative begun to emerge some 50 years ago. This narrative is one of “limits to growth and one of ecological boundary conditions” to human and economic development. This story has not yet found a solid footing in the worlds of politics and of business. The dominating narrative is materialistic and pragmatic - the limits story is existential, spiritual and moral.
The first story’s point of departure is power and money. The second story’s point of departure is the ecosystem. Neither story really has the wellbeing of human beings, people, as its point of departure.
Kofi Annan created the Global Humanitarian Forum which solidly took the people perspective on climate change and ecological decline. He, Mary Robinson and others introduced the concept of Climate Justice. I do not think that we will be able to create the politics to stabilize and protect the environment needed, if we don’t take the human being as the point of departure, not the economy, nor the ecology.
Barbara Tuchman, the great historian, observed that the only successful politics is the politics that serve people’s self interest. Solidarity with others is a part of self interest. If grand visions, utopias, are not linked to the self interests of people, we embark, as Barbara Tuchman observed, on the “March of Folly”.
It is a fact that fish, horses, trees and birds don’t vote. But people do. The politics of Climate Change can only start by creating an enlightened self-interest of the middle class and of the masses. Today it hasn’t and I’m afraid that the leadership is not taking us there.
Not even the stories of the wild-fires in Russia (and today in Siberia!), the flooding of Pakistan or the draughts in Australia are understood as evidence of threats to everyone on the planet. Interdependent as we are.
Kennedy formulated the vision for Americans to place a man on the moon within a decade. I think the proper vision for us is to state the vision to make man remain on earth. The bridge to this is how we produce the energy needed for our sustenance and value creation. The concrete vision I wish to formulate is that every human being should have access to clean electricity within 25 years. For free.
Is this doable? Of course. But things will have to be changed.
Finally, we need democracy to evolve, to deal with the rapidly increasing complexity of the human society. But we also need a legitimate political system whereby we can deal with simplicity with the Gordian knot. The simplicity of finite situations like not transgressing the life giving balances of nature.
We have to provide an operational answer to the question: “How on earth can we live together – we the humans and we with nature”.
Let me finish by reading a poem, written in 1977 by my dear friend and associate James Wine:
Is it enough that we are Americans, Brazilians, Chinese and Danes?
Is it enough that we are Economists, Family, Girls, Happy and Intellectual?
Is it enough that we are Jews, Kids, Lost, Musicians and Navigators?
Is it enough that we are Open, Powerful, Quislings, Right and Stereotyped?
Is it enough that we are Teachers, Unbelieving, Visionary, Wrong, Xenophobic, Yellow and Zen?
Is it enough that we are all the Earth’s?
Let’s celebrate.
It’s Interdependence Day!
(Draft notes for key-note at Berlin event, Sept 10-12 2010 - Interdependent Day)
Wednesday, August 18, 2010
Mönstren förstärks
För ett par år sedan fick jag en skrift från det norska flyktingrådet: "De framtida flodvågorna av klimatflyktingar". Den redogjorde för de troliga konsekvenserna av klimatförändringarnas effekter på människors villkor. Kofi Annans "Global Humanitarian Forum" publicerade ett liknande arbete 2009.
Budskapen är kristallklara. Antal människor vars liv påverkas av naturkatastrofer har ökat från 100 till 300 miljoner sedan 1975. De scenarier som den seriösa forskningen har arbetat med under lång tid förutser att uppvärmningen leder till skogsbränder, enorma nederbördsmängder och översvämningar, smältande isar, minskad biologisk mångfald.
Ingen kan med absolut visshet säga att katastroferna i Ryssland, Pakistan, Kina, Chad, Niger, Södra Latinamerika beror på den pågående uppvärmningen - även om 2010 med största säkerhet blir det varmaste året som någonsin uppmätts. Men det som händer, händer. Mönstren förstärks samtidigt som de tekniskt betingade risker som ligger förborgade i de komplexa produktions- och konsumtionssystemen blir allt allvarligare: 4,9 miljoner fat olja rakt ut i Mexikanska golfen. Stora oljekatastrofer i Dalian i Kina, i Nigerdeltat, i Ecuadors regnskogar.
Har vi en god beredskap för dessa - ökande - typer av katastrofer? Nej. BP-läckan är tätad men skadan är skedd. Monsunregnens förödande kraft gör 10-tals miljoner hemlösa i olika delar av Asien. Samtidigt brinner en av världens kornbodar.
Självklart går många av de här katastroferna att mildra och möta. Den globala solidariteten måste bli en del av egenintresset. Att försäkra sig är att bokstavligen avstå från konsumtion nu till förmån för att kunna bärga sig när olyckan är framme.
Människor kommer aldrig att ta tag i sin allt mer såriga relation till det ekologiska system hon är en del av, om hon inte kan se konkreta fördelar för sig själv även på kort sikt. Människor kan säkert motiveras för krafttag för ny teknik, för säker energiförsörjning, nya konsumtionsmönster om dessa sker i hennes eget intresse.
Den dag när 30 000 besökare på Classic Car Week ställer sig upp som en "man" och kräver att vi skall uppnå en sådan stabilitet i relationen mellan mänsklig aktivitet och naturen att CCW kan säkras för all framtid, då är slaget på väg att vinnas.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-08-16
Budskapen är kristallklara. Antal människor vars liv påverkas av naturkatastrofer har ökat från 100 till 300 miljoner sedan 1975. De scenarier som den seriösa forskningen har arbetat med under lång tid förutser att uppvärmningen leder till skogsbränder, enorma nederbördsmängder och översvämningar, smältande isar, minskad biologisk mångfald.
Ingen kan med absolut visshet säga att katastroferna i Ryssland, Pakistan, Kina, Chad, Niger, Södra Latinamerika beror på den pågående uppvärmningen - även om 2010 med största säkerhet blir det varmaste året som någonsin uppmätts. Men det som händer, händer. Mönstren förstärks samtidigt som de tekniskt betingade risker som ligger förborgade i de komplexa produktions- och konsumtionssystemen blir allt allvarligare: 4,9 miljoner fat olja rakt ut i Mexikanska golfen. Stora oljekatastrofer i Dalian i Kina, i Nigerdeltat, i Ecuadors regnskogar.
Har vi en god beredskap för dessa - ökande - typer av katastrofer? Nej. BP-läckan är tätad men skadan är skedd. Monsunregnens förödande kraft gör 10-tals miljoner hemlösa i olika delar av Asien. Samtidigt brinner en av världens kornbodar.
Självklart går många av de här katastroferna att mildra och möta. Den globala solidariteten måste bli en del av egenintresset. Att försäkra sig är att bokstavligen avstå från konsumtion nu till förmån för att kunna bärga sig när olyckan är framme.
Människor kommer aldrig att ta tag i sin allt mer såriga relation till det ekologiska system hon är en del av, om hon inte kan se konkreta fördelar för sig själv även på kort sikt. Människor kan säkert motiveras för krafttag för ny teknik, för säker energiförsörjning, nya konsumtionsmönster om dessa sker i hennes eget intresse.
Den dag när 30 000 besökare på Classic Car Week ställer sig upp som en "man" och kräver att vi skall uppnå en sådan stabilitet i relationen mellan mänsklig aktivitet och naturen att CCW kan säkras för all framtid, då är slaget på väg att vinnas.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-08-16
Thursday, August 5, 2010
Verklighetens tolk
All framgångsrik politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. En vidare solidaritet med andra människor, än bara de allra närmaste, är en självklar del av egenintresset. Ledare som sätter principer och dogmer över människors legitima egenintressen vinner aldrig i längden. Att på dogmatiska och ideologiska grunder låta klyftor öppnas mellan medborgare och mellan nationer, mellan religioner eller etniciteter är att bädda för nederlag.
Historikern Barbara Tuchman skrev för några år sedan en lysande krönika över härskare och politiker som under historiens gång låtit "Den Höga Principen" skrida före förnuft och pragmatism. De ger sig ut, observerar Tuchman, på the March of Folley (Dårskapens väg).
Det är så lätt att överlova framtiden, att det förlovade landet skall tillhöra just dem som är, "Utvalda": Ni som skulle vara Verklighetens Folk, eller ha den rätta tron eller tillhör den rena och överlägsna rasen eller tillhör det land någon Gud har bestämt står just på hans sida. Vår Gud är oss en väldig Borg! Så sjöng svenskarna en gång på slagfältet vid Lützen.
Men historien visar att de utvaldas regimer har korta livslängder. Verklighetens krav på jobb, ekonomi, trygghet, kunskap, handel, miljö, sjukvård och gemenskap tar alltid över. Verklighetens verkliga krav pendlar för eller senare in mot att leverera det som det legitima egenintresset kräver. Egenintresset är den efterfrågan på levnadsvillkor som är grunden för ekonomisk, social och politisk utveckling och stabilisering. Allt fler miljarder deltar i dag i denna utveckling.
En politisk ledare som förstår att utforska, att stödja en sådan utveckling hon eller han blir en verklighetens tolk. Det är precis vad väljare och valrörelse behöver kunniga, pålästa, kringsynta politiker som kan hjälpa oss väljare att bättre förstå och tolka den alltmer komplexa (och därmed löftesrika!) värld som nu utvecklas.
Det gäller för alla politiker (och ordföranden för ett BP också för den delen) att bevisa för väljarna att de är vuxna den verklighet de gör anspråk att leda i.
Att utanförställa, diskriminera de som inte skulle anses tillhöra till exempel ett "verklighetens folk" är en dåraktig politisk strategi.
Att varumärka den har utmanat löjet.
Publicerad i Dalarnas tidningar: 2010-07-27 07:12
Historikern Barbara Tuchman skrev för några år sedan en lysande krönika över härskare och politiker som under historiens gång låtit "Den Höga Principen" skrida före förnuft och pragmatism. De ger sig ut, observerar Tuchman, på the March of Folley (Dårskapens väg).
Det är så lätt att överlova framtiden, att det förlovade landet skall tillhöra just dem som är, "Utvalda": Ni som skulle vara Verklighetens Folk, eller ha den rätta tron eller tillhör den rena och överlägsna rasen eller tillhör det land någon Gud har bestämt står just på hans sida. Vår Gud är oss en väldig Borg! Så sjöng svenskarna en gång på slagfältet vid Lützen.
Men historien visar att de utvaldas regimer har korta livslängder. Verklighetens krav på jobb, ekonomi, trygghet, kunskap, handel, miljö, sjukvård och gemenskap tar alltid över. Verklighetens verkliga krav pendlar för eller senare in mot att leverera det som det legitima egenintresset kräver. Egenintresset är den efterfrågan på levnadsvillkor som är grunden för ekonomisk, social och politisk utveckling och stabilisering. Allt fler miljarder deltar i dag i denna utveckling.
En politisk ledare som förstår att utforska, att stödja en sådan utveckling hon eller han blir en verklighetens tolk. Det är precis vad väljare och valrörelse behöver kunniga, pålästa, kringsynta politiker som kan hjälpa oss väljare att bättre förstå och tolka den alltmer komplexa (och därmed löftesrika!) värld som nu utvecklas.
Det gäller för alla politiker (och ordföranden för ett BP också för den delen) att bevisa för väljarna att de är vuxna den verklighet de gör anspråk att leda i.
Att utanförställa, diskriminera de som inte skulle anses tillhöra till exempel ett "verklighetens folk" är en dåraktig politisk strategi.
Att varumärka den har utmanat löjet.
Publicerad i Dalarnas tidningar: 2010-07-27 07:12
Monday, June 21, 2010
Episk dimension
Tydligare kan inte konflikten mellan ekologi och ekonomi etsas fram än genom den förgörande olje-/miljökatastrofen i Mexikanska golfen - som snart når Atlanten och Golfströmmen.
Miljoner människor och 10 000-tals djur- och växtarter är beroende av att hav, stränder, våtmarker, fiskebankar, näringskedjor förblir friska. President Obama möter en växande amerikansk opinion av förtvivlan, vrede, fruktan för utkomst och framtid. Premiärminister Cameron i England möter aktieägare och pensionsfonder som fruktar för att BP-aktien skulle komma att urholka framtidens ekonomiska trygghet.
Hittills har aktien sjunkit med 35 procent. Senaste uppskattningen av hittills upparbetade kostnader ligger nästan tio tusen miljarder kronor (Financial Times 10/6). Det kommer inte att stanna vid detta. Oljan läcker ut i en takt av mellan 15 och 22 miljoner liter om dagen. Sannolikt har nu mer än en miljard liter läckt ut i havet. Därtill kommer alla de miljoner liter kemikalier som nu används för att söka lösa upp oljan, som också svävar i enorma plymer på stora djup i haven.
Jag skrev i den här spalten för en månad sedan att katastrofen kommer att få "episka dimensioner". Så har det blivit.
BP-ledningen med Carl Henrik Svanberg i spetsen har inte visat sig vuxna att hantera en katastrof av denna omfattning. Den värsta underlåtenheten är att den aldrig ens föreställt sig en affärsrisk och konsekvenser av denna dimension. Därför fanns varken teknik eller ekologisk, psykologisk, politisk beredskap eller kompetens att hantera situationen.
Alla mätningar pekar nu entydigt mot att 2010 kommer att bli det hittills globalt varmaste året i modern tid. Den globala uppvärm-ningen trampar på. IEA, västländernas energiorgan, redovisar att världens länder ger årliga subsidier på 4 400 biljoner kronor för att hålla konsumtionen av olja, gas och kol uppe, därmed ekonomierna igång, därmed utsläppen på hög nivå.
BP-katastrofen visar med all tydlighet hur ekonomiska och politiska dagskrav vida överflyglar tillämpningen av ekologiskt förnuft. Det var också huvudskälet till att "Köpenhamns-förhandlingarna" gick åt skogen.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-06-16
Miljoner människor och 10 000-tals djur- och växtarter är beroende av att hav, stränder, våtmarker, fiskebankar, näringskedjor förblir friska. President Obama möter en växande amerikansk opinion av förtvivlan, vrede, fruktan för utkomst och framtid. Premiärminister Cameron i England möter aktieägare och pensionsfonder som fruktar för att BP-aktien skulle komma att urholka framtidens ekonomiska trygghet.
Hittills har aktien sjunkit med 35 procent. Senaste uppskattningen av hittills upparbetade kostnader ligger nästan tio tusen miljarder kronor (Financial Times 10/6). Det kommer inte att stanna vid detta. Oljan läcker ut i en takt av mellan 15 och 22 miljoner liter om dagen. Sannolikt har nu mer än en miljard liter läckt ut i havet. Därtill kommer alla de miljoner liter kemikalier som nu används för att söka lösa upp oljan, som också svävar i enorma plymer på stora djup i haven.
Jag skrev i den här spalten för en månad sedan att katastrofen kommer att få "episka dimensioner". Så har det blivit.
BP-ledningen med Carl Henrik Svanberg i spetsen har inte visat sig vuxna att hantera en katastrof av denna omfattning. Den värsta underlåtenheten är att den aldrig ens föreställt sig en affärsrisk och konsekvenser av denna dimension. Därför fanns varken teknik eller ekologisk, psykologisk, politisk beredskap eller kompetens att hantera situationen.
Alla mätningar pekar nu entydigt mot att 2010 kommer att bli det hittills globalt varmaste året i modern tid. Den globala uppvärm-ningen trampar på. IEA, västländernas energiorgan, redovisar att världens länder ger årliga subsidier på 4 400 biljoner kronor för att hålla konsumtionen av olja, gas och kol uppe, därmed ekonomierna igång, därmed utsläppen på hög nivå.
BP-katastrofen visar med all tydlighet hur ekonomiska och politiska dagskrav vida överflyglar tillämpningen av ekologiskt förnuft. Det var också huvudskälet till att "Köpenhamns-förhandlingarna" gick åt skogen.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-06-16
Wednesday, June 9, 2010
Sverige i topp på superlista
Tällberg Foundation ställde för tre år sedan frågan: Vilka länder, vilka samhällsmodeller har skapat de hittills bästa av alla ofullkomliga samhällen? Vilka kan tjäna som erfarenhetsgrundade visioner i utvecklingen av framtidens alltmer sammanflätade globaliserade civilisation?
För att belysa frågan gjorde vi en inventering av de mest citerade av de många index och rankningslistor, som upprättats över hur länder lyckas i viktiga avseenden.
Vi har valt ut sexton, som både representerar en bredd av aspekter på samhällsutveckling och är de mest citerade. Dessa index upprättas av FN, Universitet, internationella organisationer och fristående stiftelser. Ingen har skandinavisk hemvist. Se hela tabellen på www.tällbergfoundation.org eller svd.se/brännpunkt.
Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags metaindex. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har t ex siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.
Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jämförande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en ”det globala samhällets nationalpark”.
Dagens svenska samhällsbygge är en fortsättning på allemansrätten, by¬stämmornas, självägandets, bruksmodellens, folkrörelsernas, den folkhemska samhällssolidaritetens kontinuerliga strävan efter ett bättre samhälle, nu också i det globala sammanhanget.
Men varje tid har sina egna ord för den underliggande trenden. 1900-talets folkhemsideal och blandekonomi har blivit till 2000-talets ideal om det sociala entre¬prenörskapet: att investeringar, innovation och bygga ett gott och rättvist samhälle hör ihop.
Det svenskar tål sämst är stora sociala och ekonomiska klyftor mellan grupper av medborgare. En del direktörer idag dansar på kanten till vad opinionen tål. Också den borgerliga regeringen söker hålla emot.
Analysen visar att Sverige inte är ett land som alla andra, om nu något är det. Den visar att vi har utvecklat en samhällsmodell som förenar egen¬nytta med samhällssolidaritet. I betydande grad också en samhälls¬solidaritet som omfattar balans och harmoni med natur och ekosystem.
Tätplatsen har erövrats bevarats och förstärkts av regeringar av många politiska schatteringar, både i ny och nedan. Därför skall man inte alltför mycket oroas över politikens retorik under en valrörelse som denna. Vad som än sägs kommer ingen regering att kunna föra en politik som för landet ur de senaste 100 årens mittfåra.
Dock har Sverige inom ett område fallit tillbaka ett par pinnhål sedan vår förra analys publicerades: företagarklimatet (The Ease of Doing Business). Sverige ligger på 18:e plats och det är Sveriges enda rankning utanför de tio bästa.
På olika delvariabler inom området ’företagsklimat’ ligger vi bara bland de tio bästa vad gäller handel. På områden som att starta företag är plats¬siffran 43, att lägga ner ett företag 18, anställa arbetare 117, skydda investerare 57 och att få krediter 71. Denna rankningslista publiceras av Världsbanken.
Till det svenska hör också att tala med små bokstäver om oss själva. Självberöm luktar illa i den svenska debatten. Men genom den här rankningslistan talar andra om oss.
Ledarplatsen är inte eftersträvad, likväl är den vår. Det förpliktigar att vara ett föredöme. Sådana behövs när världen nu har att lösa sin allra svåraste uppgift någonsin, att globalt få människorna och naturen att leva samman för evärderlig tid.
Bo Ekman och James Wine, Tällberg Foundation
Publicerad i Svenska Dagbladet 2010-06-05
Tabell + källor
A. Human Development Index (UNDP); B. Konkurrenskraft (WEF); C. BNP per capita (World Bank); D. Demokrati (Economist); E.Globalisering (Swiss Institute for Business Cycle Research); F. Hållbar miljöhantering (Yale, Columbia, WEF); G. Mijöprestationer (Yale, Columbia, WEF); H. Klimatförändingsprestationer (Germanwatch); I. Bistånd och utveckling (Center for Global Development); J. Demokrati, tryckfrihet, korruption (World Audit, Freedom House, Transparency); K. Jämställdhet (Social Watch); L. Kunskapsekonomi (World Bank); M. IT mognad,(WEF); N.Happiness Index (Globeco Bonheur Mondiale); O. Företagsklimat (World Bank); Global fred (Vision of Humanity).
* genomsnittlig platssiffra: Nr. 1-6 är i rangordning; därefter följer ett urval av länder.
För att belysa frågan gjorde vi en inventering av de mest citerade av de många index och rankningslistor, som upprättats över hur länder lyckas i viktiga avseenden.
Vi har valt ut sexton, som både representerar en bredd av aspekter på samhällsutveckling och är de mest citerade. Dessa index upprättas av FN, Universitet, internationella organisationer och fristående stiftelser. Ingen har skandinavisk hemvist. Se hela tabellen på www.tällbergfoundation.org eller svd.se/brännpunkt.
Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags metaindex. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har t ex siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.
Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jämförande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en ”det globala samhällets nationalpark”.
Dagens svenska samhällsbygge är en fortsättning på allemansrätten, by¬stämmornas, självägandets, bruksmodellens, folkrörelsernas, den folkhemska samhällssolidaritetens kontinuerliga strävan efter ett bättre samhälle, nu också i det globala sammanhanget.
Men varje tid har sina egna ord för den underliggande trenden. 1900-talets folkhemsideal och blandekonomi har blivit till 2000-talets ideal om det sociala entre¬prenörskapet: att investeringar, innovation och bygga ett gott och rättvist samhälle hör ihop.
Det svenskar tål sämst är stora sociala och ekonomiska klyftor mellan grupper av medborgare. En del direktörer idag dansar på kanten till vad opinionen tål. Också den borgerliga regeringen söker hålla emot.
Analysen visar att Sverige inte är ett land som alla andra, om nu något är det. Den visar att vi har utvecklat en samhällsmodell som förenar egen¬nytta med samhällssolidaritet. I betydande grad också en samhälls¬solidaritet som omfattar balans och harmoni med natur och ekosystem.
Tätplatsen har erövrats bevarats och förstärkts av regeringar av många politiska schatteringar, både i ny och nedan. Därför skall man inte alltför mycket oroas över politikens retorik under en valrörelse som denna. Vad som än sägs kommer ingen regering att kunna föra en politik som för landet ur de senaste 100 årens mittfåra.
Dock har Sverige inom ett område fallit tillbaka ett par pinnhål sedan vår förra analys publicerades: företagarklimatet (The Ease of Doing Business). Sverige ligger på 18:e plats och det är Sveriges enda rankning utanför de tio bästa.
På olika delvariabler inom området ’företagsklimat’ ligger vi bara bland de tio bästa vad gäller handel. På områden som att starta företag är plats¬siffran 43, att lägga ner ett företag 18, anställa arbetare 117, skydda investerare 57 och att få krediter 71. Denna rankningslista publiceras av Världsbanken.
Till det svenska hör också att tala med små bokstäver om oss själva. Självberöm luktar illa i den svenska debatten. Men genom den här rankningslistan talar andra om oss.
Ledarplatsen är inte eftersträvad, likväl är den vår. Det förpliktigar att vara ett föredöme. Sådana behövs när världen nu har att lösa sin allra svåraste uppgift någonsin, att globalt få människorna och naturen att leva samman för evärderlig tid.
Bo Ekman och James Wine, Tällberg Foundation
Publicerad i Svenska Dagbladet 2010-06-05
Tabell + källor
A. Human Development Index (UNDP); B. Konkurrenskraft (WEF); C. BNP per capita (World Bank); D. Demokrati (Economist); E.Globalisering (Swiss Institute for Business Cycle Research); F. Hållbar miljöhantering (Yale, Columbia, WEF); G. Mijöprestationer (Yale, Columbia, WEF); H. Klimatförändingsprestationer (Germanwatch); I. Bistånd och utveckling (Center for Global Development); J. Demokrati, tryckfrihet, korruption (World Audit, Freedom House, Transparency); K. Jämställdhet (Social Watch); L. Kunskapsekonomi (World Bank); M. IT mognad,(WEF); N.Happiness Index (Globeco Bonheur Mondiale); O. Företagsklimat (World Bank); Global fred (Vision of Humanity).
* genomsnittlig platssiffra: Nr. 1-6 är i rangordning; därefter följer ett urval av länder.
Manifestation för framtiden
Under denna vecka sker en helt unik samling kring frågan hur miljoner unga människor skall kunna finna vägen ut i arbetslivet de närmaste åren. Chefen för ILO, Juan Somavia, kommer att berätta att vi behöver en miljard nya jobb för att möta de enorma ungdomskullar som är på väg ut under det närmaste årtiondet. I Sverige är ungdomsarbetslösheten bland de högsta i Europa. Egentligen är det bara Spanien som är värre.
Till Leksand kommer 1500 delegater från 120 länder. Ingen konferens i Sverige har tillförne haft den mångfalden. World Economic Forum i Davos kan inte heller matcha den mångfalden. Världen kommer till Leksand.
Men det gäller inte bara att skapa jobb. Det gäller också att skapa de jobb som löser framtidens problem. Och det är bara jobben som kan göra det arbetet. Vi måste forma jobb som möter tre krav. För det första måste de bidra till ekonomisk tillväxt. Men de måste också, för det andra, bidra till social stabilitet. Och för det tredje, självklart, till en stabilisering av ekosystemens funktioner. Jobben är instrumenten för att säkra framtiden.
Det är därför konferensen har fått namnet ”Rework the World”.
De flesta som kommer till Leksand är under 35 år och entreprenörer. 40% är kvinnor. De kommer från alla samhällssektorer och från en rikedom av kultur. Inte ens ett VM i Falun skulle kunna mäta sig med denna bredd. I Leksand kommer att presenteras hundra konkreta projekt som entreprenörer i alla delar av världen nu driver igång. Men där finns också alla de funktioner som behövs som stöd: finansiella institutioner, banker, utbildare, forskare, regionplanerare, internationella organisationer, företager som förebilder.
Samtidigt är dagarna i Leksand fyllda med musik- och naturupplevelser. Vi ser till att alla deltagare får närkontakt med den unika Siljansnaturen. Tränade naturguider visar vad allemansrätten betyder.
Alla sessioner i Ejendals Arena, liksom konserterna, är öppna för var och en att delta i. Inträdet är fritt.
Uppföljning av denna manifestation, som organiseras av Tällberg Foundation i samarbete med det globala ungdomsnätverket YES och svenska LSU, kommer att ske i Alexandria i Egypten om två år. Då, är vår förhoppning, att Leksandsmötet har fött fram idéer och initiativ, nätverk och kontakter som bidragit till att många unga människor har meningsfulla jobb som utvecklar det globala samhället, det svenska och det dalska.
I fokus, för svensk del, står främst den förestående och nödvändiga restaureringen och ombyggnaden av Miljonprogrammet. Detta byggdes för 50 år sedan, i en annan tid. Nu måste Miljonprogrammet rustas, bli energi- och miljöeffektivt - men framför allt skapa sociala sammanhang och kontakt med naturen som gör att människor trivs och växer.
Bara i Miljonprogrammet ligger en förestående investering på kanske 1000 miljarder kronor, som kan generera 100 000 jobb. Att få arbeta med Rework the World gör mig hoppfull. Framtiden kan skapas.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-06-03
Till Leksand kommer 1500 delegater från 120 länder. Ingen konferens i Sverige har tillförne haft den mångfalden. World Economic Forum i Davos kan inte heller matcha den mångfalden. Världen kommer till Leksand.
Men det gäller inte bara att skapa jobb. Det gäller också att skapa de jobb som löser framtidens problem. Och det är bara jobben som kan göra det arbetet. Vi måste forma jobb som möter tre krav. För det första måste de bidra till ekonomisk tillväxt. Men de måste också, för det andra, bidra till social stabilitet. Och för det tredje, självklart, till en stabilisering av ekosystemens funktioner. Jobben är instrumenten för att säkra framtiden.
Det är därför konferensen har fått namnet ”Rework the World”.
De flesta som kommer till Leksand är under 35 år och entreprenörer. 40% är kvinnor. De kommer från alla samhällssektorer och från en rikedom av kultur. Inte ens ett VM i Falun skulle kunna mäta sig med denna bredd. I Leksand kommer att presenteras hundra konkreta projekt som entreprenörer i alla delar av världen nu driver igång. Men där finns också alla de funktioner som behövs som stöd: finansiella institutioner, banker, utbildare, forskare, regionplanerare, internationella organisationer, företager som förebilder.
Samtidigt är dagarna i Leksand fyllda med musik- och naturupplevelser. Vi ser till att alla deltagare får närkontakt med den unika Siljansnaturen. Tränade naturguider visar vad allemansrätten betyder.
Alla sessioner i Ejendals Arena, liksom konserterna, är öppna för var och en att delta i. Inträdet är fritt.
Uppföljning av denna manifestation, som organiseras av Tällberg Foundation i samarbete med det globala ungdomsnätverket YES och svenska LSU, kommer att ske i Alexandria i Egypten om två år. Då, är vår förhoppning, att Leksandsmötet har fött fram idéer och initiativ, nätverk och kontakter som bidragit till att många unga människor har meningsfulla jobb som utvecklar det globala samhället, det svenska och det dalska.
I fokus, för svensk del, står främst den förestående och nödvändiga restaureringen och ombyggnaden av Miljonprogrammet. Detta byggdes för 50 år sedan, i en annan tid. Nu måste Miljonprogrammet rustas, bli energi- och miljöeffektivt - men framför allt skapa sociala sammanhang och kontakt med naturen som gör att människor trivs och växer.
Bara i Miljonprogrammet ligger en förestående investering på kanske 1000 miljarder kronor, som kan generera 100 000 jobb. Att få arbeta med Rework the World gör mig hoppfull. Framtiden kan skapas.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-06-03
Tuesday, May 25, 2010
Ledarskap som prövas
För två år sedan organiserade Svensk-amerikanska Handelskammaren i New York en konferens om det svenska näringslivets miljöengagemang. Många ledande näringslivsföreträdare befann sig på podiet, bland andra Carl-Henrik Svanberg.
Svanberg talade väl om Ericssons miljö- och sociala engagemang. Svanberg var också mycket stolt över att senare på dagen få framträda från talarpulpeten i självaste FN:s generalförsamling, där Global Compact hade samlat till möte.
Jag tänker på de stolta principerna och de vackra orden från prestigefyllda talartribuner när jag hör Svanbergs totala tystnad i oljekatastrofens kölvatten. Det är i krisen som ledarskapet prövas. Än har Svanberg varken levt upp till sina uttalade principer eller sitt ansvar som den ytterst ansvarige för oljeföretaget BPs roll i denna episka katastrof.
För nära tio år sedan tog den dåvarande styrelseordföranden i BP, lord Browne, initiativet till att föra BP ut ur oljeekonomin och formulerade slagordet "Beyond petroleum". Budskapet var att nu satsa fullt ut på de alternativa energislagen. Det var så djärvt att jag tog kontakt med BP och bad om att få tillbringa några dagar i företaget för att fritt få intervjua olika medarbetare om uppriktigheten och allvaret bakom den nya strategin.
Mina slutsatser då var att uppsåtet var ärligt menat men att man också insåg att kampen skulle bli synnerligen hård, både med företagsinterna opinioner men också med aktieägarnas krav på utdelning och aktietillväxt. Lord Browne stod bi under några år men så drabbades företaget av några svåra miljörelaterade katastrofer i Alaska och i Texas. Även affärerna i Ryssland blev alltmer komplexa. Aktien tog stryk och Browne åkte ut.
Tony Hayward som nu är vd, är en oljeman sedan barnsben. Svanberg själv har ingen erfarenhet av denna ekonomiskt, logistiskt, socialt, ekologiskt och politiskt utomordentligt svåra bransch.
Det första man kan vara alldeles säker på när krig bryter ut eller en oljekatastrof sker, är att alla ljuger. Skälet är att all information kommer så småningom att ligga till underlag för utkrävandet av ekonomiskt ansvar. Vi såg en uppvisning i detta i direktörernas chickenrace inför det amerikanska kongressutskottet. Det mest generande för Svanberg var att det var Barack Obama och inte han som ordförande i styrelsen, som tog sin egen direktör i örat.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-05-21 21:58
Svanberg talade väl om Ericssons miljö- och sociala engagemang. Svanberg var också mycket stolt över att senare på dagen få framträda från talarpulpeten i självaste FN:s generalförsamling, där Global Compact hade samlat till möte.
Jag tänker på de stolta principerna och de vackra orden från prestigefyllda talartribuner när jag hör Svanbergs totala tystnad i oljekatastrofens kölvatten. Det är i krisen som ledarskapet prövas. Än har Svanberg varken levt upp till sina uttalade principer eller sitt ansvar som den ytterst ansvarige för oljeföretaget BPs roll i denna episka katastrof.
För nära tio år sedan tog den dåvarande styrelseordföranden i BP, lord Browne, initiativet till att föra BP ut ur oljeekonomin och formulerade slagordet "Beyond petroleum". Budskapet var att nu satsa fullt ut på de alternativa energislagen. Det var så djärvt att jag tog kontakt med BP och bad om att få tillbringa några dagar i företaget för att fritt få intervjua olika medarbetare om uppriktigheten och allvaret bakom den nya strategin.
Mina slutsatser då var att uppsåtet var ärligt menat men att man också insåg att kampen skulle bli synnerligen hård, både med företagsinterna opinioner men också med aktieägarnas krav på utdelning och aktietillväxt. Lord Browne stod bi under några år men så drabbades företaget av några svåra miljörelaterade katastrofer i Alaska och i Texas. Även affärerna i Ryssland blev alltmer komplexa. Aktien tog stryk och Browne åkte ut.
Tony Hayward som nu är vd, är en oljeman sedan barnsben. Svanberg själv har ingen erfarenhet av denna ekonomiskt, logistiskt, socialt, ekologiskt och politiskt utomordentligt svåra bransch.
Det första man kan vara alldeles säker på när krig bryter ut eller en oljekatastrof sker, är att alla ljuger. Skälet är att all information kommer så småningom att ligga till underlag för utkrävandet av ekonomiskt ansvar. Vi såg en uppvisning i detta i direktörernas chickenrace inför det amerikanska kongressutskottet. Det mest generande för Svanberg var att det var Barack Obama och inte han som ordförande i styrelsen, som tog sin egen direktör i örat.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-05-21 21:58
Wednesday, May 19, 2010
Du och jag betalar notan
En miljökatastrof som kan nå episka dimensioner äter sig just nu in i några av de känsligaste och marint rikaste områden i världen. Oljan från BP’s havererade oljerigg i Mexikanska gulfen kan ta månader att få kontroll över.
Med nuvarande läckage – att döma vad vi nu vet – tar det ungefär till den 1 juni för att oljeläckan blir större än Exxon Valdez-katastrofen 1989. Men det här är ändå så oerhört mycket värre. Exxon Valdez hände inomskärs i relativt obebyggda trakter.
Mississippi-deltat är ett oersättligt ekosystem, redan under hård stress. Men oljan kommer att slå mot fiske, städer, industrier, turistnäringar längs kusten ända bort till Florida. Den kan också sugas upp i Golfströmmen.
Redan har 1000-tals stämningar lämnats in mot BP, olika myndigheter och underleverantörerna Transocean och Halliburton, där vicepresidenten Dick Cheney var VD. Många förenas i så kallade ”class action”, där till exempel alla invånare i en stad går samman i en stämning av BP. Som jämförelse kan nämnas att befolkningen i den lilla staden Coca i Ecuador gått samman och stämt Texaco/Chevron på 170 miljarder för oljeföroreningar som är ringa i jämförelse med vad som nu står för dörren.
Det går ännu inte att lita på siffror om läckagets volym därnere en och en halv kilometer under havsytan. Redan har bedömningarna mer än fördubblats till 800 000 liter om dygnet. Detta kan 10-dubblas. Sifferexercisen är också ett spel om ansvar för kommande skadestånd. Obama är tydlig: BP skall betala. Men pengar kan inte återställa deltat.
Den 25 mars 1980 besökte jag Statfjordplattformen ute i Nordsjön. En väldig upplevelse mellan himmel och hav. När vi skulle fara tillbaka de 18 milen till Stavanger hade stormen börjat piska havet. Vågorna gick 6 meter höga. Två dygn senare, kl 15.30 den 27 mars kantrade hjälpplattformen Alexander Kielland. 123 människor dog. Stormen hade blivit till orkan. Vågorna gick nu 12 meter höga.
Jag har besökt många oljefält runt världen. Alla läcker på något sätt. Pipelines läcker, fartyg bryts sönder. BP hade för några år sedan stora miljösmällar i Alaska och Texas.
Ju svårare oljan (och gasen) blir att utvinna, desto mer komplicerad blir tekniken, desto större risker, desto högre kostnader, desto högre bensinpris.
Konflikten mellan marknadens (=ditt) oljeberoende och stegvis ökande leveransproblem och produktionskostnader är en realitet.
Sötebrödsdagarna är över. Det finns ingen annan som kan betala notan än du och jag.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-05-12
Med nuvarande läckage – att döma vad vi nu vet – tar det ungefär till den 1 juni för att oljeläckan blir större än Exxon Valdez-katastrofen 1989. Men det här är ändå så oerhört mycket värre. Exxon Valdez hände inomskärs i relativt obebyggda trakter.
Mississippi-deltat är ett oersättligt ekosystem, redan under hård stress. Men oljan kommer att slå mot fiske, städer, industrier, turistnäringar längs kusten ända bort till Florida. Den kan också sugas upp i Golfströmmen.
Redan har 1000-tals stämningar lämnats in mot BP, olika myndigheter och underleverantörerna Transocean och Halliburton, där vicepresidenten Dick Cheney var VD. Många förenas i så kallade ”class action”, där till exempel alla invånare i en stad går samman i en stämning av BP. Som jämförelse kan nämnas att befolkningen i den lilla staden Coca i Ecuador gått samman och stämt Texaco/Chevron på 170 miljarder för oljeföroreningar som är ringa i jämförelse med vad som nu står för dörren.
Det går ännu inte att lita på siffror om läckagets volym därnere en och en halv kilometer under havsytan. Redan har bedömningarna mer än fördubblats till 800 000 liter om dygnet. Detta kan 10-dubblas. Sifferexercisen är också ett spel om ansvar för kommande skadestånd. Obama är tydlig: BP skall betala. Men pengar kan inte återställa deltat.
Den 25 mars 1980 besökte jag Statfjordplattformen ute i Nordsjön. En väldig upplevelse mellan himmel och hav. När vi skulle fara tillbaka de 18 milen till Stavanger hade stormen börjat piska havet. Vågorna gick 6 meter höga. Två dygn senare, kl 15.30 den 27 mars kantrade hjälpplattformen Alexander Kielland. 123 människor dog. Stormen hade blivit till orkan. Vågorna gick nu 12 meter höga.
Jag har besökt många oljefält runt världen. Alla läcker på något sätt. Pipelines läcker, fartyg bryts sönder. BP hade för några år sedan stora miljösmällar i Alaska och Texas.
Ju svårare oljan (och gasen) blir att utvinna, desto mer komplicerad blir tekniken, desto större risker, desto högre kostnader, desto högre bensinpris.
Konflikten mellan marknadens (=ditt) oljeberoende och stegvis ökande leveransproblem och produktionskostnader är en realitet.
Sötebrödsdagarna är över. Det finns ingen annan som kan betala notan än du och jag.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-05-12
Wednesday, April 7, 2010
Vägen till Yasunì
Ett kort skutt med flyg från Quito, Ecuadors huvudstad, över Andernas skyhöga vulkantoppar till Coca, precis i kanten av regnskogen. Piloten berättar att glaciärerna på bergstopparna har förlorat 20 procent av sin volym de senaste 30 åren.
Coca är en "boom-town". Oljefynden för 40 år sedan har medfört skövling av regnskog och vidsträckta oljespill. Längs vägen ser jag svartnad jord, förgiftade vattenhål och gas vid oljekällor, som bränns av rakt ut i atmosfären. Ursprungsbefolkningen har stämt Chevron/Texaco på 27 miljarder dollar för nedsmutsning och förgiftning. Tvisten har pågått i åratal.
Vi far vidare till Yasunì, en nationalpark med den rikaste biologiska mångfalden på jorden. Yasunì överlevde istiden. Här kunde arterna överleva. Härifrån utvecklades sedan hela det mäktiga Amazonas, världens lunga. Här finns 550 fågelarter, 173 däggdjur, 4 000 växter, minst 100 000 insektssorter/ha, 500 olika fiskar. I Yasunì finns på ett hektar fler trädarter än i hela Europa eller Nordamerika. Regnskogen är tät, hög, ursprunglig. Detta är forskarnas, nej allas paradis. Inom Yasunì lever två ursprungsfolk i frivillig isolering från vår civilisation.
Nya arter upptäcks ständigt. Marken har sitt ekologiska system. Trädkronorna har sitt 40-50 meter upp över markytan. Från en observationsplats högt bland trädkronorna utbreder sig en annan, för mig ny värld: Böljande lövhav som kanske härbärgerar upp till 40 procent av alla djur och växter. Här kan jag förstå varifrån Cameron fick sin inspiration till filmen Avatar.
Nu har prospekterarna hittat olja i marken under Yasunì. Reserverna av den tjockflytande oljan beräknas uppgå till 10-20 dagar av världens dagsproduktion. Nyligen stjälpte president Correa ett långt framskridet initiativ att få det internationella samfundet att betala Ecuador för att behålla oljan under Yasunì i marken, att inte förvandla detta oersättliga paradis på jorden till ett oljefält.
Men prognosen är dyster. Behoven av exportinkomster är stora för att finansiera utbildning, sjukvård, infrastruktur. Intäkterna behövs. Kommer de rika länderna att hjälpa till?
Diego, som lett forskningsstationen i fem år, säger när vi samtalar om framtiden: "Jag tycker mer om djuren än på människor. Dom kan jag lita på".
Mejla till bo.ekman@tallbergfoundation.org
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-04-06 07:29
Coca är en "boom-town". Oljefynden för 40 år sedan har medfört skövling av regnskog och vidsträckta oljespill. Längs vägen ser jag svartnad jord, förgiftade vattenhål och gas vid oljekällor, som bränns av rakt ut i atmosfären. Ursprungsbefolkningen har stämt Chevron/Texaco på 27 miljarder dollar för nedsmutsning och förgiftning. Tvisten har pågått i åratal.
Vi far vidare till Yasunì, en nationalpark med den rikaste biologiska mångfalden på jorden. Yasunì överlevde istiden. Här kunde arterna överleva. Härifrån utvecklades sedan hela det mäktiga Amazonas, världens lunga. Här finns 550 fågelarter, 173 däggdjur, 4 000 växter, minst 100 000 insektssorter/ha, 500 olika fiskar. I Yasunì finns på ett hektar fler trädarter än i hela Europa eller Nordamerika. Regnskogen är tät, hög, ursprunglig. Detta är forskarnas, nej allas paradis. Inom Yasunì lever två ursprungsfolk i frivillig isolering från vår civilisation.
Nya arter upptäcks ständigt. Marken har sitt ekologiska system. Trädkronorna har sitt 40-50 meter upp över markytan. Från en observationsplats högt bland trädkronorna utbreder sig en annan, för mig ny värld: Böljande lövhav som kanske härbärgerar upp till 40 procent av alla djur och växter. Här kan jag förstå varifrån Cameron fick sin inspiration till filmen Avatar.
Nu har prospekterarna hittat olja i marken under Yasunì. Reserverna av den tjockflytande oljan beräknas uppgå till 10-20 dagar av världens dagsproduktion. Nyligen stjälpte president Correa ett långt framskridet initiativ att få det internationella samfundet att betala Ecuador för att behålla oljan under Yasunì i marken, att inte förvandla detta oersättliga paradis på jorden till ett oljefält.
Men prognosen är dyster. Behoven av exportinkomster är stora för att finansiera utbildning, sjukvård, infrastruktur. Intäkterna behövs. Kommer de rika länderna att hjälpa till?
Diego, som lett forskningsstationen i fem år, säger när vi samtalar om framtiden: "Jag tycker mer om djuren än på människor. Dom kan jag lita på".
Mejla till bo.ekman@tallbergfoundation.org
Publicerad i Dalarnas tidningar 2010-04-06 07:29
Tuesday, March 2, 2010
On Copenhagen
In the evening of December 18, 2009, an increasingly shaky world order came to the end of the road. Seventeen years of climate negotiations - via Kyoto - had collapsed. The photographs documented the leaders despair, tormented by both their will and their inability to deliver the deal they know the world needs.
In my view, the Copenhagen process had no chance of success. If historian Barbara Tuchman were alive today she would have added another chapter to her book, "The March of Folly," on humanity’s capacity for collective follies throughout history.
Copenhagen provides yet more evidence that the current constitutional regimes cannot govern the problems of our globalized reality. The financial crisis showed this. As does the inability to reach a free trade agreement, to overcome poverty, terrorism, energy, migration ...
The world today works in tightly interwoven, interactive and trans-boundary systems: finance, economics, production, logistics, information... But power is still organized piecemeal and parceled out in individual nations, emerging through historical accidents and political developments. The world is badly governed as a result of the continual struggle of nations to assert their own interests. No nation, no institution possesses the legitimacy to govern the whole.
We presume that conflicts are to be resolved in negotiations, which are ultimately based on sovereignty postulates. It was the Peace of Westphalia in 1648 that gave birth to the order built on the principle of national sovereignty. But history teaches us that no world order lasts forever. Its legitimacy lasts only as long as it delivers a balance of power, growth, and is good at solving problems. The current regime, formulated after World War II, has proved ineffective as globalization moved some of the prerequisites for solutions to the supranational level.
In no other area is this clearer than on the environment and climate change. The biosphere is itself a planetary, adaptive, interactive, constantly changing and self-regulating system. It is an indivisible whole. Nature does not logically divide into nations. You cannot fix the seas alone, the forests on their own or the environment the atmospheric CO2 balance, or the interaction between biodiversity and ecosystem productivity on their own.
The negotiating process on climate issue, shaped by the UNFCCC, had the impossible task of reconciling the solution of an extremely complex geophysical problem with the solution of a political problem: to get 192 nations to agree, based on everyone's own national interests, goals, means and allocation of responsibilities for actions to be taken for years to come. The negotiation process was designed based on the notion that the ecological problem could be resolved through political compromises between national geopolitical, hegemonic, economic and social interests.
But if 192 nations would have agreed on the "perfect agreement," the agreement would have lacked the financial supervisory authority, police and military powers that could correct those nations which, for various reasons, may not meet the commitments and goals.
The negotiations tried to solve the wrong problem: to reach the political compromises which would primarily secure the hegemonic interests of the major powers. The real problem to solve was to re-stabilize the biosphere. Actions must be taken based on the ecological system conditions, not by the relative bargaining power of nations and power politics.
All of the UN environmental conferences and conventions demonstrate the ineffectiveness of the current system of governance of global systemic problems. Kyoto became a paper tiger, torn apart by an anarchistic lack of mutual solidarity among nations. Of some 500 international agreements only a handful are followed to the letter. A nearby example for Sweden is the Baltic Sea.
For a couple of centuries, science and learning have been characterized by a reductionist method. Man has sought to know more about more and more fragmented phenomenon. That’s why we say that the devil is in the details. But the financial crisis and environmental crisis revealed that the real devil is in the system. Most important is to understand the whole picture, how things are linked. It is only then that we can shape or repair the system for safety and resilience.
It is also an absurdity that national leaders should have their very own scientific advisers. Ecosystems are not national, but a large part of the research is. The IPCC was a promising initiative. But its scientific credibility is questioned along with its political neutrality. The IPCC cringes under the criticism.
Globalization’s reality of mutual global dependencies has outmoded current constitutional maps. The world does not have the mechanisms needed to solve today's major challenges. Therein lies the growing danger for conflicts and war.
In the field of economics, the financial crisis showed that current institutions and regulatory frameworks were not sufficient to predict or manage the financial risks that the densification of global dependencies had created. In the 1970s the G5 became the G8, which became the G20. But the G20 is an informal grouping, not rooted in democratic foundations. The G20 does not have close contact with an electorate or local opinion. The G20 also sees the problem only from one, but of course, very important point of view.
Boundaries set limits for political solidarity. If the world were a single country, it could never operate politically with the gaps, inequalities, exploitation of man and nature which are today’s reality. The international system's imperfection in relation to today's reality is at the heart of tomorrow's conflicts. This came to the surface in Copenhagen.
President Roosevelt convened his closest confidants the week after the Japanese attack on Pearl Harbor, December 7, 1941. He asked them to begin thinking immediately about how the world should be structured for peaceful coexistence in the peace to come. He took - pre-actively - responsibility for the future.
Therefore, the debacle in Copenhagen should be taken for what it actually is, the collapse of already bygone institutions and mechanisms to reach agreement. The world now needs new configurations that secure economic growth, social stability and ecological re-stabilization in an ongoing, globalizing world. The task is enormous. And one that no nation can do alone
The important question to ask is not what went wrong in Copenhagen, but how a democratically grounded order will be formed in this new world.
It is time for answers to the question: How on earth can we live together - we are humans and we are with nature?
Bo Ekman
Founder and Chairman Tällberg Foundation
(Published in Dagens Nyheter (the leading newspaper in Sweden), February 21, 2010, translated from Swedish.)
In my view, the Copenhagen process had no chance of success. If historian Barbara Tuchman were alive today she would have added another chapter to her book, "The March of Folly," on humanity’s capacity for collective follies throughout history.
Copenhagen provides yet more evidence that the current constitutional regimes cannot govern the problems of our globalized reality. The financial crisis showed this. As does the inability to reach a free trade agreement, to overcome poverty, terrorism, energy, migration ...
The world today works in tightly interwoven, interactive and trans-boundary systems: finance, economics, production, logistics, information... But power is still organized piecemeal and parceled out in individual nations, emerging through historical accidents and political developments. The world is badly governed as a result of the continual struggle of nations to assert their own interests. No nation, no institution possesses the legitimacy to govern the whole.
We presume that conflicts are to be resolved in negotiations, which are ultimately based on sovereignty postulates. It was the Peace of Westphalia in 1648 that gave birth to the order built on the principle of national sovereignty. But history teaches us that no world order lasts forever. Its legitimacy lasts only as long as it delivers a balance of power, growth, and is good at solving problems. The current regime, formulated after World War II, has proved ineffective as globalization moved some of the prerequisites for solutions to the supranational level.
In no other area is this clearer than on the environment and climate change. The biosphere is itself a planetary, adaptive, interactive, constantly changing and self-regulating system. It is an indivisible whole. Nature does not logically divide into nations. You cannot fix the seas alone, the forests on their own or the environment the atmospheric CO2 balance, or the interaction between biodiversity and ecosystem productivity on their own.
The negotiating process on climate issue, shaped by the UNFCCC, had the impossible task of reconciling the solution of an extremely complex geophysical problem with the solution of a political problem: to get 192 nations to agree, based on everyone's own national interests, goals, means and allocation of responsibilities for actions to be taken for years to come. The negotiation process was designed based on the notion that the ecological problem could be resolved through political compromises between national geopolitical, hegemonic, economic and social interests.
But if 192 nations would have agreed on the "perfect agreement," the agreement would have lacked the financial supervisory authority, police and military powers that could correct those nations which, for various reasons, may not meet the commitments and goals.
The negotiations tried to solve the wrong problem: to reach the political compromises which would primarily secure the hegemonic interests of the major powers. The real problem to solve was to re-stabilize the biosphere. Actions must be taken based on the ecological system conditions, not by the relative bargaining power of nations and power politics.
All of the UN environmental conferences and conventions demonstrate the ineffectiveness of the current system of governance of global systemic problems. Kyoto became a paper tiger, torn apart by an anarchistic lack of mutual solidarity among nations. Of some 500 international agreements only a handful are followed to the letter. A nearby example for Sweden is the Baltic Sea.
For a couple of centuries, science and learning have been characterized by a reductionist method. Man has sought to know more about more and more fragmented phenomenon. That’s why we say that the devil is in the details. But the financial crisis and environmental crisis revealed that the real devil is in the system. Most important is to understand the whole picture, how things are linked. It is only then that we can shape or repair the system for safety and resilience.
It is also an absurdity that national leaders should have their very own scientific advisers. Ecosystems are not national, but a large part of the research is. The IPCC was a promising initiative. But its scientific credibility is questioned along with its political neutrality. The IPCC cringes under the criticism.
Globalization’s reality of mutual global dependencies has outmoded current constitutional maps. The world does not have the mechanisms needed to solve today's major challenges. Therein lies the growing danger for conflicts and war.
In the field of economics, the financial crisis showed that current institutions and regulatory frameworks were not sufficient to predict or manage the financial risks that the densification of global dependencies had created. In the 1970s the G5 became the G8, which became the G20. But the G20 is an informal grouping, not rooted in democratic foundations. The G20 does not have close contact with an electorate or local opinion. The G20 also sees the problem only from one, but of course, very important point of view.
Boundaries set limits for political solidarity. If the world were a single country, it could never operate politically with the gaps, inequalities, exploitation of man and nature which are today’s reality. The international system's imperfection in relation to today's reality is at the heart of tomorrow's conflicts. This came to the surface in Copenhagen.
President Roosevelt convened his closest confidants the week after the Japanese attack on Pearl Harbor, December 7, 1941. He asked them to begin thinking immediately about how the world should be structured for peaceful coexistence in the peace to come. He took - pre-actively - responsibility for the future.
Therefore, the debacle in Copenhagen should be taken for what it actually is, the collapse of already bygone institutions and mechanisms to reach agreement. The world now needs new configurations that secure economic growth, social stability and ecological re-stabilization in an ongoing, globalizing world. The task is enormous. And one that no nation can do alone
The important question to ask is not what went wrong in Copenhagen, but how a democratically grounded order will be formed in this new world.
It is time for answers to the question: How on earth can we live together - we are humans and we are with nature?
Bo Ekman
Founder and Chairman Tällberg Foundation
(Published in Dagens Nyheter (the leading newspaper in Sweden), February 21, 2010, translated from Swedish.)
OM KÖPENHAMN
Den 18/12 2009 om kvällen kom en alltmer haltande världsordning till vägs ände.
17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver.
Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt idag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper.
Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energisystem, migration…
Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöver¬skridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information… Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten.
Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.
På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig.
Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen.
Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.
Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen.
FN’s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala system¬problem. Kyoto¬protokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av ca 500 internationella överens¬kommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön.
I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för säkerhet och resiliens.
Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.
Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger växande fara för konflikt och krig.
På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte hade räckt till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratiska grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel.
Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som idag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn.
President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbour den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt - ansvar för framtiden.
Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensamt med.
Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur demokratiskt fotad ordning skall formas i denna nya värld.
Det är dags att ge svar på frågan Hur i hela världen skall vi leva tillsammans - vi människor och vi med naturen?
Publicerad i DN 2010-02-21
17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver.
Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt idag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper.
Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energisystem, migration…
Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöver¬skridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information… Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten.
Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.
På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig.
Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen.
Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.
Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen.
FN’s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala system¬problem. Kyoto¬protokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av ca 500 internationella överens¬kommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön.
I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för säkerhet och resiliens.
Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.
Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger växande fara för konflikt och krig.
På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte hade räckt till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratiska grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel.
Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som idag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn.
President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbour den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt - ansvar för framtiden.
Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensamt med.
Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur demokratiskt fotad ordning skall formas i denna nya värld.
Det är dags att ge svar på frågan Hur i hela världen skall vi leva tillsammans - vi människor och vi med naturen?
Publicerad i DN 2010-02-21
Monday, February 22, 2010
Det komplexa skrämmer
Filmskaparen James Cameron är riktigt bra på att berätta sagor. Enkla intriger, förmedlade med teknik som tar andan ur åskådarna. Hans tema är kampen mellan det idealiserade Goda och det stereotypt Onda. I filmen Avatar ställs den idoliserade goda varelsen, som lever i symbios med växter och djur, mot den onda människans exploatering av miljön med sin teknologi och brutalitet. Svart mot vitt.
Filmen är lika förenklande som föreställningen att alla jägare vore varghatande monster och att vargförsvarare är romantiska asfaltblommor. Avatar saknar, liksom vargmelodramat, det problematiserande samtalet. Men detta syns inte stå så högt i kurs i dag. Avatar är en del av den förhärskande dataspels- och medielogiken: Att utse vinnare och förlorare. Övertydlig förenkling säljer. Det komplexa skrämmer.
I Avatar är kampen skoningslös och våldsam. Publiken drar till slut en suck av välbehag när odjuret/människan, efter en utdragen dödskamp, genomborras av spjuten. Cameron har publiken i ett fast känslomässigt grepp. Han leder den inte att se att "de goda" är lika hårdkarikerade som "de onda".
Avatar spelar på känslor. Naturfolket på planeten Pandom, N'avi, vaggar i sina riter och talar med växternas andar. Filmen rör vid det snabbåtkomliga. Den är 241 minuter av känslostormande snabbmat; den exploaterar tidens miljö-, klimat- och teknikångest. Teknologins brutalitet och omättlighet är de ondas redskap. Men det goda, de nya varelserna, klonas fram med framtidsteknologier.
Och visst behöver människan en våg av teknologisk innovation för att skapa den teknik som behövs för att återstabilisera klimat, havsmiljöer, regnskogar och för att producera säker energi och föda för nio miljarder. Men det finns faktiskt anledning att vara begynnande hoppfull, när man i dag tittar in i forskningslaboratorierna.
Läs gärna den hoppfulla berättelsen i National Geographic (nr 1, 2010) om hur forskare lyckats koppla samman hjärna och nervbanor med en armprotes. Bionics i verkligheten.
Är Avatar sevärd? Ja visst. Men förutom 3D-glasögon, är det bäst att sätta på sig vidsynta men skeptiska glasögon.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-02-19
Filmen är lika förenklande som föreställningen att alla jägare vore varghatande monster och att vargförsvarare är romantiska asfaltblommor. Avatar saknar, liksom vargmelodramat, det problematiserande samtalet. Men detta syns inte stå så högt i kurs i dag. Avatar är en del av den förhärskande dataspels- och medielogiken: Att utse vinnare och förlorare. Övertydlig förenkling säljer. Det komplexa skrämmer.
I Avatar är kampen skoningslös och våldsam. Publiken drar till slut en suck av välbehag när odjuret/människan, efter en utdragen dödskamp, genomborras av spjuten. Cameron har publiken i ett fast känslomässigt grepp. Han leder den inte att se att "de goda" är lika hårdkarikerade som "de onda".
Avatar spelar på känslor. Naturfolket på planeten Pandom, N'avi, vaggar i sina riter och talar med växternas andar. Filmen rör vid det snabbåtkomliga. Den är 241 minuter av känslostormande snabbmat; den exploaterar tidens miljö-, klimat- och teknikångest. Teknologins brutalitet och omättlighet är de ondas redskap. Men det goda, de nya varelserna, klonas fram med framtidsteknologier.
Och visst behöver människan en våg av teknologisk innovation för att skapa den teknik som behövs för att återstabilisera klimat, havsmiljöer, regnskogar och för att producera säker energi och föda för nio miljarder. Men det finns faktiskt anledning att vara begynnande hoppfull, när man i dag tittar in i forskningslaboratorierna.
Läs gärna den hoppfulla berättelsen i National Geographic (nr 1, 2010) om hur forskare lyckats koppla samman hjärna och nervbanor med en armprotes. Bionics i verkligheten.
Är Avatar sevärd? Ja visst. Men förutom 3D-glasögon, är det bäst att sätta på sig vidsynta men skeptiska glasögon.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-02-19
Monday, January 18, 2010
Haiti
En gång för länge sen flög jag från Santo Domingo i Dominikanska Republiken via Port au Prince och vidare till Mellanamerika. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti markerades av en knivskarp linje mellan å ena sidan frodig regnskog och ett oändligt kalhygge. Borta var de djupa skogarna, där woodoo och trolldom frodats. Skogarna hade blivit till bränsle och byggmaterial, det främsta tecknet på fattigdom i u-länder.
Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.
Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.
Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.
Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.
Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.
Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.
Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.
Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18
Haiti var en katastrof redan före jordbävningen. Där bor lika många människor som i Sverige, men 70% är arbetslösa. Allt är dåligt: skolor, sjukhus, barnhem, samfärdsel och naturligtvis säkerheten. Jordbävningen slog ner den som redan låg.
Katrina-orkanens döda och sårade var blott en bråkdel av jordbävningens offer. Här finns inget hinterland med en infrastruktur som kan gripa in och som är intakt. Den enda möjligheten att få ordning i biståndskaoset är att den amerikanska militären massivt går in i något som måste definieras som ett slagfält.
Att naturkatastrofer inträffar är givetvis begripligt. Men det är inte begripligt, som David Brooks påpekar, att vi fortfarande saknar en globalt organiserad beredskap när de inträffar. Samma överraskning, samma kaos, samma urusla samordning varje gång. Självklart vill alla hjälporganisationer och alla nationer gripa in, ge sitt bidrag. Följden har blivit enorma flaskhalsar, snedprioriteringar och trafikköer i luften.
Vi är helt enkelt urusla på att organisera globala insatser, må det gälla finansmarknadsreglering, klimatavtal eller insatser för miljoner nödställda vid en förödande orkan i Honduras, en tsunami runt Indiska Oceanen, en jordbävning i Kashmir eller en på Haiti.
Under senare år har vi vid Tällberg Forum haft frågan om förberedelser för katastrofer på agendan. Så kommer det också bli vid juni-mötet Rework the World. Några av världens främsta experter på detta område besöker konferensen och kommer att arbeta för att få en ny ordning för samarbete på plats. I Haiti förvärras tragedin av att både presidentpalatset, stora delar av regeringen och administrationen slogs ut. Därtill föröddes också FN’s omfattande verksamhet i landet. Högkvarteret rasade samman, cheferna omkom. Där fanns alltså ingen legitim myndighetsstruktur på plats. Man måste alltså planera för det värsta, för det otänkbara.
Men det är inte bara naturen som spelar ut risker. Också vår mänskliga aktivitet, som vi nu har organiserat den i globala kedjor och beroenden, för med sig att samhället måste ha nya beslutsordningar för att sänka risknivåer, vare sig det gäller sjukdomar, ekonomi, vattenförsörjning, klimat eller resursförsörjning. Vi är obevekligen på väg mot nya ordningar för att samarbeta bättre och minska riskerna.
Den stora Rework-konferensen, som kommer att samla 2000 ledare från hela världen, handlar ytterst om denna verklighet. Det är genom hur vi samverkar och hur vi formar och utvecklar vårt arbete som vi skapar vår egen verklighet. Vi skapar den verklighet som blir. Den viktigaste frågan är vilken verklighet vi faktiskt vill ha.
Rework-konferensen kommer att avslutas av en mäktig konsert, som får anslaget ”Rework Haiti”. Den blir en manifestation för det gemensamma och för det gemensamma ansvaret. Den blir en manifestation för att när vi säger ”vi” så menar vi faktiskt också att ”dom på Haiti” är inkluderade.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2010-01-18
Sunday, January 3, 2010
Nyckeln till framtiden
Människan har tagit sig fram genom årtusendenas årtusenden. Genom istider, värmestråk, krigstider, goda tider. Alltid i rörelse. För 80 000 år sedan, när människan redan bevisligen var förmögen till abstrakt tänkande och kunde uttrycka sig genom symboler, påbörjade hon sin exodus från södra Afrika norröver. I början blott några tusentals individer, i dag snart sju miljarder; om blott 40 år nio miljarder.
Människoartens främsta metod för överlevnad har varit samarbete med andra. Familjen blev till stam. Stammen blev till folk. Folket blev till nation. Alla i ständig konkurrens om livsmedlen och livsutrymmet. Människan har därför ständigt utvecklat sina verktyg och vapen för att förmera livsmedlen och kontrollera/försvara/utvidga livsutrymmet för en växande befolkning.
Därför är också kunskap/teknologi i ständig rörelse. Så ock i vår tid. Maktbalanser och ekonomiska styrkeförhållanden är i ständig förändring. Människans unika förmåga till innovation gör maktbalanser och ekonomier instabila. Teknologisk innovation destabiliserar men den är oss ändå oundgänglig. Förändringstakten leder till att vi vet mindre om framtiden än någonsin förr.
Människan är den framgångsrikaste av arter. Nyckeln till artens erövring av världen är dess förmåga till att ständigt uppfinna nya former för samarbete och lösning av problem och konflikter som blivit gemensamma. Helt uppenbart har människans drift och förmåga till samverkan varit starkare än driften att förgöra varandra. Befolkningstillväxten ger syn för sägen.
Därför ger historien oss anledning att vara hoppfulla om att vi också i framtiden skall finna vägar att gemensamt lösa de unika ödesfrågor som just vår samtid har att lösa: att finna teknologier och former för global samverkan som restabiliserar ekosystemens funktionalitet och interaktion, samtidigt som dessas produktion av tjänster för ekonomisk tillväxt (energi, sötvatten, fibrer, grödor, klimat, fisk, kött, mineraler) dramatiskt måste öka för att ge välfärd till den växande befolkningen.
Den nödvändiga ekonomiska tillväxten kommer att växa fram ur ett nytt samspel mellan ekologi och teknologi, byggt på insikt om naturresursernas ändlighet. Därför kommer naturkapitalet och priset på naturresurser i en nära framtid bli en del av varje ekonomisk kalkyl. Vår gemensamma framtida välfärd kommer att avgöras av vår förmåga att höja effektiviteten i vårt utnyttjande av energi och naturresurser.
Är detta möjligt?
Självklart.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-12-31
Människoartens främsta metod för överlevnad har varit samarbete med andra. Familjen blev till stam. Stammen blev till folk. Folket blev till nation. Alla i ständig konkurrens om livsmedlen och livsutrymmet. Människan har därför ständigt utvecklat sina verktyg och vapen för att förmera livsmedlen och kontrollera/försvara/utvidga livsutrymmet för en växande befolkning.
Därför är också kunskap/teknologi i ständig rörelse. Så ock i vår tid. Maktbalanser och ekonomiska styrkeförhållanden är i ständig förändring. Människans unika förmåga till innovation gör maktbalanser och ekonomier instabila. Teknologisk innovation destabiliserar men den är oss ändå oundgänglig. Förändringstakten leder till att vi vet mindre om framtiden än någonsin förr.
Människan är den framgångsrikaste av arter. Nyckeln till artens erövring av världen är dess förmåga till att ständigt uppfinna nya former för samarbete och lösning av problem och konflikter som blivit gemensamma. Helt uppenbart har människans drift och förmåga till samverkan varit starkare än driften att förgöra varandra. Befolkningstillväxten ger syn för sägen.
Därför ger historien oss anledning att vara hoppfulla om att vi också i framtiden skall finna vägar att gemensamt lösa de unika ödesfrågor som just vår samtid har att lösa: att finna teknologier och former för global samverkan som restabiliserar ekosystemens funktionalitet och interaktion, samtidigt som dessas produktion av tjänster för ekonomisk tillväxt (energi, sötvatten, fibrer, grödor, klimat, fisk, kött, mineraler) dramatiskt måste öka för att ge välfärd till den växande befolkningen.
Den nödvändiga ekonomiska tillväxten kommer att växa fram ur ett nytt samspel mellan ekologi och teknologi, byggt på insikt om naturresursernas ändlighet. Därför kommer naturkapitalet och priset på naturresurser i en nära framtid bli en del av varje ekonomisk kalkyl. Vår gemensamma framtida välfärd kommer att avgöras av vår förmåga att höja effektiviteten i vårt utnyttjande av energi och naturresurser.
Är detta möjligt?
Självklart.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2009-12-31
Subscribe to:
Posts (Atom)
