Thursday, January 20, 2011

Hatets draksådd

När Jared Lee Loughner skjuter ner kongressledamoten Gabrielle Giffords och dödar sex andra personer sker detta som en del av den våg av hat som under lång tid präglat stora delar av den amerikanska politiska retoriken på gräsrotsnivå. Svallvågorna av hat, förakt, kunskapsförnekelse, avhumanisering når sin logiska våldskonsekvens. Är det bara Loughner som är skyldig? Alls icke så. Det är alla de som valt att delta i omdömeslöst sladder, i ansvarslöst ryktes- och hatpropaganda.

Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.

Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.

Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.

Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.

Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.

Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.

Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17

Tuesday, January 11, 2011

Om lobbyister och bulvaner

Den svenska debatten har i långliga tider varit trång. Den är intressestyrd.
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22