Thursday, August 4, 2011

Den nya skiljelinjen

En högspänd, politiskt laddad skiljelinje har vuxit fram i globaliseringens kölvatten. De genomkalkylerade och utstuderade dåden i Norge är måhända en ytterlighet. En andra ytterlighet på reaktionsskalan mot globaliseringen är det passiva motstånd mot invandring som vi litet överslätande har lärt oss kalla främlingsfientlighet.

Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.

Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.

Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.

Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.

Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?

Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03