Naturen har sista ordet

På 74:e breddgraden ligger jordens nordligaste samhälle: Ny-Ålesund, vid Kungsfjorden på Svalbard. Byn är kanske en femtedel av Tällberg. Här bor forskare från hela världen. De är på jakt efter kunskap om klimatförändringens processer och effekter. Här i Arktis biter uppvärmningen snabbare och hårdare. Vi ser bevisen för vad som pågår på diagram, kartor, temperaturkurvor, mätningar av isens tjocklek. Vi ser glaciärernas sammansmältning och krympning. Vi ser flyttfåglar som inte funnits här förr. Vi ser en natur i förändring.

Evolution är livets ursprung och förutsättning. Forskarna söker att leda i bevis att klimatförändringen, den vetenskapligt bevisade, är orsakad av människans beteende; framför allt utsläppen av koldioxid och växthusgaser. Därför tror de flesta av dem att det går att göra något åt förändringarna som hotar miljarder människors välfärd inom 100 år.

Kanske är det så. Det vore ju trösterikt. Men Inte någon runt bordet i Ny-Ålesund tror att ett globalt klimatavtal blir resultatet av Rio-mötet i mitten av juni. Människans livsstilar förblir i grunden oförändrade. Vi fortsätter att ta hög risk.

Tanken att ett förändrat klimat skulle kunna återställas är absurd. EU:s politiska löfte att stoppa den globala uppvärmningen vid två grader har samma trovärdighet som att i dag utse Leksand till vinnare i ishockey-SM år 2020. Alla som rör sig i naturen vet att det finns ingen termostatknapp därute. Inte ens för en statsminister.

På Svalbard har temperaturen stigit med +1,5 grader jämfört med jordens genomsnitt, +0,8. Detta ändrar djurens och naturens beteenden, men ännu inte människans. Jag är skeptisk till forskarnas löfte om återställare. Men självklart ska vi så snabbt som möjligt gå över till mindre riskfyllda energislag än olja och gas. Sverige minskade dramatiskt sitt oljeberoende på 1970-talet av självförsörjnings- och betalningsbalansskäl. Det var klokt. Vi fick inte bara en bättre ekonomi, vi fick också lägre utsläpp.

Globalisering innebär ju en sammankoppling av många instabila system. Det ger i slutändan större instabilitet. Så, när vi ska fara hem igen från Ny-Ålesund får vi vända. Vädret tillåter inte det lilla planet att landa på den korta landningsbanan. Till slut får hela sällskapet borda M/S Nordsyssel och stäva söderut genom grov sjö. Vågorna tornar upp sig till fyra meter. Delar av forskarvärlden mår plötsligt mycket dåligt.

Ett dygn försenad kommer jag tillbaka till Tromsö. Naturen har alltid sista ordet.


Publicerades i Dalarnas tidningar 2012-06-12