Monday, March 5, 2012

Konfliktens komplexitet

Konflikt är ett av de mänskligaste av fenomen. Konflikt växer fram i alla mänskliga relationer mellan enskilda, i samhällen och mellan samhällen.

Därför behövs bra mekanismer för att lösa konflikter. Det är först när vi förmår lösa konflikter som vi faktiskt blir till samhälle. En by blir till by först när dess inbyggare har funnit formerna – bystadgan – för att slita och lösa sina konflikter grannar emellan. Det är just denna process som skapar det förtroende och den gemenskap som blir till samhälle. Paradoxen är att det är i konflikter som själva utgångspunkten för samhälle/gemenskap återfinns; i konflikten – inte i idyllien.

Men konflikternas ursprung och förlopp förändras ständigt. Därför måste också former, stadgar och konstitutioner gång på gång anpassas till den verklighet som är, som blivit.

En stadga för en Leksandsby kan inte längre vara en spegel av ett bondesamhälle, lika lite som en FN-stadga kan vara en spegel av en värld där nationalstaten äger full suveränitet. Så kanske världen fungerade för 70 år sedan; men inte längre.

Låt mig ge ett exempel på det nuvarande systemets hjälplöshet inför konflikternas komplexitet.
Den syriska konflikten, tragedin, har hittills krävt 7000 liv och oräkneliga förstörda liv. Den har skadat människobarn till själ och kropp. I Libyen valde NATO att gå in med militärt stöd. Förmodligen för att säkra oljeflödet till väst. Gaddafi – trätobrodern i över 40 år – slängdes bokstavligen till hundarna.

Syrien har ingen olja men har farligt nära sambandslinjer med Iran. Den syriska inre konflikten(erna) är mer sammansatta. Riskerna för väst, för alla, farligare.

Det ”internationella samfundet” (ett innehållslöst uttryck) har sökt att lösa konflikten mellan förtryckta och förtryckare i Syrien. Först ut var EU, sedan ”tyst diplomati”, sedan Ryssland, sedan FN’s säkerhetsråd, sedan Arabförbundet. Alla och allt har hittills misslyckats. Ingen, allra minst NATO, vågar sig på en militär intervention.
Därför fortsätter dödandet. Ett internt folkmord pågår. Klan mot klan. Centralmakt mot periferi.

Så till slut vänder sig Ban Ki-Moon och FN till Kofi Annan. Han har utnämnts till ”speciellt sändebud” av FN för att söka bilägga krisen.

Kofi Annan är en av de ytterst få ledare i världen, som med obruten integritet representerar en legitimitet som inte är förknippad med de nationella eller ekonomiska intressen som bakbinder EU, FN och alla de andra mekanismer, som har gjort dessa alltmer obrukbara i den värld av komplex ömsesidighet som vuxit fram.

Det blir så uppenbart att globaliseringens tidevarv behöver andra mekanismer för konfliktlösning än de som formades i 1900-talets tidevarv.

När nu Jan Eliasson, medlem i Tällberg Foundations styrelse, utsetts till vice Generalsekreterare i FN är detta ett steg i att stärka organisationens kompetens och kreativitet för att hitta nya vägar för att lösa de svåra konflikterna.

publicerad i Dalarnas Tidningar 2012-03-05