TeliaSoneras vd Lars Nyberg vet att det går att säga nej

År 1998 samlade Tällberg Foundation till en workshop om frågan “Is the Business of Human Rights also the Business of Businesses”. Det fanns två bakgrunder att ställa frågan. För det första hade jag gång på gång stött på konflikten i mitt arbete, inte minst i Volvos ledning men också senare som konsult till bland andra Telia i företagets övergång från svenskt televerk till ett företag på öppen marknad. För det andra hade jag några år arbetat som rådgivare till Gus Speth på UNDP och till Kofi Annan då nyligen tillträdd som general sekreterare i FN, med uppgift att hitta en formel for samarbete mellan ”the Business Community” och ”the Development Community”. Det var på den tiden än mer än idag skilda världar.


Ur vårt arbete kom den så kallade Global Compact, som Claes Elfsberg i Aktuellt okunnigt kallade för the Global Impact. Global Compact omfattar tio huvudprinciper för näringsliver att ty sig till om mänskliga rättigheter, arbetsliv, miljö och korruption. Teliafallet visar att Global Compact är en tandlös tiger så länge som sanktionsmöjligheter saknas.

Debatten om företagens tillämpning av de värderingar och principer på vilket de marknadsförs sig själva är långt ifrån ny. Men den är patetisk och plågsamt repetitiv när Teliafallet rullas upp: journalister och människorättsorganisationer tar reda på fakta, företagsleding och ägare upprepar med darr på stämman mantrat att följa ”landets lagar” och att tekniken sprider frihet.

TeliaSoneras vd Lars Nyberg med sin groteska lön vet precis lika väl som jag att det går att säga nej, att det går att sätta ned foten. Hit men inte längre. Man kan som ägare och VD med viljestyrka och skicklighet kombinera principfasthet med pragmatism. Det är det som är ledarskap.

Diktarurens lagar är godtyckliga. Lagarnas tillämpning blir godtycklig. Näringslivets egenintresse är självklart att stärka demokratin, att stärka öppen och fri information, att bygga det förtroende på vilket globala marknader kan byggas.

Det är nonsens av Nyberg att mena att telekomteknologin som sådan skapade det uppror som lite romantiskt har kallat för den arabiska våren. Det var enskilda människor som brände sig själva eller gått ut i väpnade uppror på 40 år av diktaturer, rättsosäkerhet och godtycklighet.

Näringslivet vill ha stabilitet. Någon annan väg än demokratins finns inte. Näringsliv och handel måste se till sitt eget intresse. Marknaden kan aldrig ersätta det moraliska omdömet.
DN Debatt 20/4 2012

Suget efter det extrema

Det finns ett sug, ja kanske till och med en längtan efter det extrema, det farliga som lurar precis där på gränsen till det okända. Gränsen blir i sig ett mål att gå över, att korsa.

Det extrema har en lockelse att få uppleva, genomleva, att överleva. Extremsporten är en alldeles ny bransch som ger god och säljbar underhållning av ställföreträdande upplevelser. Men faromomentet är det viktigaste. Om inte någon kör ihjäl sig då och då i ski crossen, i motorcrossen, i Formula 1-tävlingen, i bergsbestigningen av K2 eller till och med i hockeyrinken, så blir faran inte på riktigt. Några rejäla hjärnskakningar ingår liksom i hockeymatchen eller i MMA, den senaste varianten av kamp. Extremsporten är ett slags ställföreträdande risktagande.

Just nu är också extremväder på modet. Det höjer tittarsiffror och läsvärde. Sådant väder finns och har dessvärre alltid funnits. Klimatförändringar är ett oförnekelsebart faktum och kommer (återigen) att förändra livsförutsättningarna för många miljoner människor. Denna omgång av klimat- och miljöförändringar är framdrivna av oss själva. Därför sker förändringarna också snabbare och häftigare, som den storm som för någon tid sedan dödade 100 människor i Argentina.

Här i Dalarna får vi gå så långt tillbaka som till 1916 för att hitta extremrekordnoteringen för vattenståndet i Dalälven – 2,35 m över normalt. Värsta stormen var Älvdalsorkanen 1987. Då flög tegelpannorna av taket hemma på Martinagården i Tällberg.

Värsta stormen i Sverige var inte Gudrun utan en rackare som svepte in över Sydsverige år 1903. Min mamma gillade extremväder och gick gärna upp på Yxberget för att få bättre vy över blixtar och oväder. Sin trygghet fann hon i bönens makt.

Vår samtid är motsägelsefull. Där finns en dragning till faran men samtidigt en växande fasa för undergången, för Apokalypsen. Undergångsböcker och larmrapporter har ett växande gensvar i vår tid. Många, inte minst unga människor känner rädsla, ångest och skuld över vad människan gör med naturen. Rädslan exploateras av media.

Lockelsen av och fruktan för det extrema, detta djupt mänskliga, har religioner speglat i alla tider. Jag vill föreslå att du, kära läsare, slår upp Bibelns allra sista bok, Uppenbarelseboken, kapitel 16 och läser profetian om de Guds sju vredesskålar som änglarna skulle hälla över jorden när Gud vredgades över våra beteenden.

Vetenskapen och Uppenbarelseboken möts i sina förutsägelser om extrem torka, svält, sjukdomar, översvämningar, orkaner och otid. Människans rädsla för naturens obarmhärtighet har nog, trots all teknologi vi skyddar oss med, inte i grunden förändrats.

publicerad i Dalarnas tidningar 2012-04-16