Monday, May 27, 2013

Att göra tidning i tiden

En tidning får sin personlighet genom de människor som skapar den. Falukuriren har i hög grad fått sin personlighet och anslag i kontakten med läsekretsen genom Christer Gruhs.

Christer Gruhs hör hemma i Dalarna och i den tidning som följer utvecklingen mellan byarnas årscykler och det globala, mer oförutsägbara skeendet. Mellan den lilla världen och den stora, där den lilla världen trängs undan av kraften och dynamiken i de storskaliga skeendena. Han har utvecklat en speciell dalsk journalistisk dialekt.

Christer Gruhs har noga följt hur dalakulturens scener och bygdespel -Himlaspel, Skinnarspel, Ingemarsspel, Musik vid Siljan - inte överlevt i gamla former. Nya växer upp, gärna med engelska namn: Peace & Love, Tällberg Foundation, Beyond Skiing, (Skid-VM) eller Mindhouse Park. Identiteter skiftar långsamt.

Den sanne journalisten befinner sig i ständigt, ändlöst samtal med sina läsare. Hen är observatör, uttolkare, förmedlare av kunskaper. Varje dag. År ut och år in. Journalisten är en del av sin tid. Hen gör den mer begriplig utan att moralisera eller tillrättavisa. Andra har de rollerna.

En lokal/regional tidning är en del av samhällsväven och gemenskapen. Den måste spegla – också på ledarplats – den lilla världens vedermödor och landvinningar. Den som lyssnar äger läsarens förtroende. Detta äger Christer Gruhs, men inte som ensamseglare utan som en del av det större sammanhang som är Tidningen. En tidning är ingenting utan sin kommunikation med läsarna. Saknas denna, reduceras tidningen till ett annonsblad.

Tidningen är omistlig i det moderna samhället. Nätet, twittrande, personliga bloggare kan inte ersätta Tidningen, som under tryckfrihetslagar skapas av sammanhang i tid och rum. I detta sammanhang har Christer Gruhs verkat. Han har med sin penna och på sitt ödmjuka, stillsamma sätt i med- och motgång hållit den publicistiska etiken högt.

Varje tid har sina förtecken. Dagsjournalistiken speglar samhällets förändrings­process. Själv debuterade jag som journalist 1957 på Gefle Dagblad. Arbetarbladet tvärs över gatan och Norrlandsposten leddes av stora tidningsmän, som skapade ett professionellt klimat där den journalistiska etiken alltid gick före det kommersiella intresset.


Precis så har jag också erfarit Christer Gruhs’ gärning. Men tror mig våga säga att vara politisk redaktör är långt svårare idag än för 50 år sedan.
Tack Christer! Lycka till Jens!!


Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-05-24


Wednesday, May 15, 2013

Erfarenheter under kniven

Genom narkosdimman tränger en röst ner i mitt medvetande. Den sjunger den gamla Frank Sinatralåten Fly me to the moon, rytmiskt och i takt med hammarslagen mot mitt underben. Jag tar senare reda på att det är kirurgen Hans Christian som står för musik under arbetet. Sedan faller jag djupt ner i narkosens varma famn.

Först när jag tar mig upp till medvetandet igen kommer sången tillbaka. Men nu är det två undersköterskor på Post-Op som går förbi min säng, nynnandes en ABBA-låt. De frågar mig: Håller vi på att vakna nu? Jo, det gör jag men nu med en splitterny inopererad knäled.

Operationskön har varit lång. Det tog mer än ett halvår att komma under kniven. Men operation och eftervård blev en positiv upplevelse. Jag tror att mina förväntningar var påverkade i negativ riktning av den mediala eländesbilden av Vårdsverige. Jag råddes av flera vänner att söka mig till någon privatklinik.

S:t Görans Sjukhus ägs av företaget Capio, men man är där patient på precis samma villkor som vore det landstingsägt.

Men det var något alldeles speciellt med atmosfären på denna arbetsplats. Man sjunger inte om man vantrivs, om ledarskapet är dåligt, om gemenskapen är usel.

De preoperativa förberedelserna flöt fram under överinseende av Tuula, bördig från en by 23 mil norr om Torneå. Vi hade goda samtal om drabbningarna under kriget i hennes hemtrakt.

Narkosläkaren Filippa svepte - leende bakom munskyddet – förbi och lade en ryggbedövning som förvandlade bål och ben till timmerstockar.

Sköterskor och biträden beredde operationen i ett effektivt och harmoniskt samspel. Där fanns en slags musikalitet. I en operationssal spelar man faktiskt också på många instrument.

Efter fyra-fem timmar, tillbakarullad till avdelning 34. Jag läggs på blandad sal. Besök får tas emot när som helst. Mobilen får vara på. Den goda andan återfinns också på röntgen och i sjukgymnastiken.

Givetvis finns en besvikelse bland personalen över att deras arbete inte får sin uppskattning i lönebildningen. Men yrkesetiken låter inte denna gå ut över patienterna.

Det jag här berättar är inte en udda solskenshistoria. Den är en anekdot ur verkligheten.

Det är egentligen ganska egendomligt att den enskilde entreprenören och det enskilda initiativet i så hög grad heroiseras i en tid där samverkan och gemenskap är förutsättningar för att förverkliga en globalisering av marknaden, produktion och utbildning.

De viktigaste frågorna – säkerhet, välfärd, miljö, jobb och tillväxt – kommer att kräva arbetslag likt dem jag mötte på S:t Görans sjukhus.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-05-14