Wednesday, November 27, 2013

Jag tror Merkel visste

Förmodligen fanns ingen effektivare form för medborgarnas koll – eller övervakning om man så vill – av varandra än den gamla bondbyn i Dalarna. Information och skvaller löpte längs dikesrenarna.

I Gefle, där jag växte upp, löpte ”informationen” längs rännstenarna. På husen satt skvallerspeglar och i fönstren lagom genomskinliga gardiner för att kunna kolla vem som gick vart och gjorde vad.

På litet finare språk kallas det där för social kontroll. Vi människor är obotligt nyfikna på varandra och vad andra gör. Skvaller är inte liktydigt med illvilja. Vi känner oss tryggare om vi ”vet”, men paradoxalt nog också om de andra – fienden till exempel – ”vet”. Därför finns en ömsesidighet i nästan all underrättelseverksamhet. Jag har mycket svårt att tänka mig att till exempel Angela Merkel inte ”visste” eller åtminstone inte anade att olika säkerhetstjänster, inkluderande de amerikanska, höll ett noggrant öga och öra på henne.

Att avlyssning – så kallad signalspaning – pågått under långliga tider är väl känt liksom samarbetet mellan NSA – amerikanerna - och engelsmännen. De pågående teknologiska genombrotten inom telekommunikation ändrar stup i kvarten förutsättningarna för underrättelseverksamhet. Men vi får hoppas att denna ständigt ökar i effektivitet för att världen ska slippa sådana misslyckanden som USA’s oförmåga att fånga upp Bin Laden före dådet den 11 september 2001.

Den svåraste nöten att knäcka är att samtidigt förstärka signalspaningens effektivitet och den legala och demokratiska kontrollen över underrättelsetjänsternas arbete. Detta arbete måste ytterst vila på medborgarnas förtroende. Så var det också i bondbyn i Dalarna, vilken trots misshälligheter av olika slag, hölls samman av ett paraply av mer eller mindre uttalade gemensamma värderingar. Straffet för att på ett avgörande sätt bryta mot dessa var uteslutning ur gemenskapen.

Demokratin förutsätter att vi har fördrag med varandras olikheter; att vi tillåter oss att ha olika politiska meningar och religiösa övertygelser. Vissa sådana värderingar är så viktiga att de skrivs in i nationella konstitutioner, bystadgor eller internationella fördrag. Just nu vill många av oss till exempel få ett internationellt hållbart avtal som reglerar klimatpolitiken.

En stor stenbumling i vägen för detta är faktiskt demokratin själv. De amerikanska konstitutionen stipulerar att en förutsättning för att USA ska kunna ingå bindande avtal som begränsar landets självständighet är att två tredjedelar av senatens medlemmar samtycker. Detta villkor har medfört att USA kommit, om än inte till anden så till formen, att i många fall ställa sig utanför den internationella, formella ”bygemenskapen”.

Publicerad i Dalarnas Tidningar, november 2013